jaha, lördag kväll (natt) och den verkar bli LÅNG. Sitter på jobb och väntar på att man snart ska få något att göra.

Så patetisk är jag, men jag tycker det är så drygt när man inte gör något. Har varit ledig nu i nästan en vecka med barnfritt, pliktfritt och MASSOR av god sömn. Varför är jag då trött?

Läste en artikel för några dagar sedan om att folket av idag hade svårt att slappna av och ger sig själv alldeles för mycket att göra och tänka på. Det stämmer nog. Ibland avundas jag de som har möjlighet att fokusera på ett åtagande. Antingen satsa på jobb eller vara hemma. Men jag vet vad jag hade valt...tragiskt nog så är jag arbetsmyra ut i fingertopparna så någon familj hade det inte blivit. Detta gör att jag allt som oftast känner mig jävligt less på att komma hem till allt som måste göras. Framförallt är det det faktum att man ska vara behjälplig 24 h om dygnet som är svårast.

jag har 2 töser. En på 5 och en på 10 och någonstanns trodde jag att man skulle sluta vara så poppis men se, nä.

Får nog hoppas att dom slutar vara som svansar om några år men innan dess så går tankarna iväg på hur fan jag ska komma bort?

Är det bara jag som är konstig eller är det en vanlig känsla bland oss svenska föräldrar?

Naturligtvis kommer det in lite dubbelmoral i detta också.

jag hade nog kunnat få dom att strunta i mig genom att bete mig som en skitstövel och låta dom sköta sig helt själva men jag vet också vad resultatet av detta dåraktiga synsätt hade lett till. 2 barn som känt sig värdelösa, inte kunnat uttrycka sig och som haft urusel social kompetens...+ alla andra handikapp som man ev kan lida av. Nä, då offrar jag nog 10 år till med att längta bort och veta att jag när dagen kommer har självständiga vuxna individer.