yay.. 

tyvärr hör jag till den skaran som vid denna tiden blir totalt neddeppade och stressade över allt som ska göras. 

Även om själv julbestyren inte är så farliga så är det högtiden i sig som strressar sönder en. Eller snarare- jag lider av julångest. 

Fast inte som alla andra då utan snarare: hur fan firar man jul? 

Varför firar man jul? Vad är det som gör att människor helt plötsligt har något gemensamt? speciellt i ett land där kristendomen försvann för över ett halv sekel sedan? 

Där vuxna människor som i övrigt hatar krimskrams smäller upp så många smånissar och tomtar och renar dom kan i hemmets alla vrår (och fönster) och där mänmniskor som i övrigt är väldigt energimedvetna och gnäller över den senaste elräkningen har tänt dygnets alla timmar oavsett vad det kostar bara för att det är mysigt? 

Och där färgen röd representerar en glad stämning istället för att vara fjolligt. Och så mycket av den dessutom...

Där miljömedvetna människor som annars gnäller över att vi slösar med jordens resurser om vi gör för mycket mat medans man denna helgen gör mat i överflöd där man 5 dagar senare funderar på om den fortfarande är ätbar efter de senaste dagens ransoner av oändliga julbord, som man bara har eftersom det fortfarande finnns en jäkla massa lagad mat i kylen? 

Sedan efter jul då där man gett sina bortskämda ungar ännu mera av alla de dyra presenterna som dom bara måste ha, så gnäller man över att dom är otacksamma, att dom inte leker med ALLA sina nya gadgets utan sitter limmade med huvet nerböjt över sina nya iphones, Ipads, surfplattor, gameboys- you namne it- och är ett under av osociala väsen som under inflytande av teknikens under förlorar uppfattning om tid och rum och om vad som är viktigt , förutom att döda den senaste mumien, då?

Jag uppskattar inte julen, den väcker bara dåliga minnen hos mig- precis som för många andra.

Jag har fått komma underfund  med själv vad julen betyder för mig och vad jag vill  dela med mig av. Jag har ingen familj som kan ge barnen lite extra uppmärksamhet. Det finns bara jag och några få andra individer som också är delaktiga i mina barns liv emellanåt och där jag är den med mest julstämning.. Jag försöker ge mina barn en god jul utan en massa överflöd och med fokus på gemenskap och upopmärksamhet för i slutändan tycker jag att det är det julen representerar. Ett önsketänkande om ett känsloläge som man borde sträva efter att ha året runt men som man inte orkar med att ha eftersom vardagslivet kräver så mycket av en. 

Barnen skrattar, leker, städar, hjälper till och pratar med alla och de vuxna  i sin tur hjälps åt med att laga mat, fixa och dona, duka osv. Sedan äter mna en måltid och alla som sittter till bords är nöjda, skrattar och delar med sig av sina känslor för att sedan göra gemensam sak och promenera ini tv-rummet där kvällsmysen tar vid. Har jag fel? Borde inte iallafall varje fredagskväll vara såhär? Fast utan alla intilligensdödande presenter då? 

Går inte hand i hand.. Och jag förstår mer och mer varför många killar är sexfixerade.. Jag själv har sldrig varit speciellt intresserad av någonting som påmint om just sex men trots det så har jag upplevt en påfrestande känsla av just det, sexuell frustration eller rättare sagt: ganska ofta blir jag kåt som fan och det är skitjobbigt!
Framförallt eftersom det inte är en känsla som huvet där uppe delar med huvet där nere.
( jag hade inte någonsin tänkt diskutera detta offentligt men eftersom det är så överhängande hela tiden och faktiskt VÄLDIGT transrelaterat så får ni stå ut).
Ni som är i fungerande förhållande är lyckligt lottade över att slippa tänka på hur ni ska lösa upp just den knuten.
Jag tror jag skrivit om detta lite Grand förut. Alltså inte det kroppsliga begäret men det här med läggning. Jag själv blir inte klok på vad jag vill. Killar, tjejer, andra som jag eller tvärtom, bi eller hetero- det finns så många olika typer och jag har inte ett hum om vilket jag själv ska gå efter. När jag tänker på det, i alla dom där konstiga känslostormarna, så är det aldrig bara en sorts människor jag tänker på utan det varierar mycket.
Men sen vet jag också att det inte finns någonting att fundera på eftersom det ändå inte kommer att hända något på flera år ändå, eftersom jag precis som alla andra ensamstående har dåliga möjligheter att dels ha tid att bygga upp ett intresse och sen bibehålla det.
Det värsta som jag upplever just det sexuella är att det är en så mäktig känsla, inget annat får plats just då och ja, mer behöver jag kanske inte säga. T har i stort sett bara varit bra men det här, det är jobbigt.
Jag har sedan jag kom ut som ts varit medlem på qruiser men där leder männen och om det finns andra där så syns de inte.
Jag har aldrig blivit så stött på av bi och heteromän som där och nej, inget av intresse har dykt upp. De flesta ts- killar har nog erfarenhet av just killars plumpenhet. Tar vi den bak eller fram? Inte intresserad? Då har du inte smakat på MIN speciella snabel.. Vadå ts? Du har bara blivit fel behandlad. Låt mig..
Alltså, helt ärligt- qruiser är ett tillhåll för en massa konstigt folk som är för oförskämda för att tillåtas vara någon annanstans..
Hur tänker ni läsare om qruiser?
Om sexuell frustration eller om något jag skrivit om?

Hade en diskussion igår med min bonusmorsa om just svårigheterna med pronomen och namn och vi kom nog fram till att hon och alla andra måste börja vänja sig, för mig är detta ett nödvändigt steg och absolut en lättnad. Vi pratade pm hur barnen verkade ta allt och må och vi var överens om att barnen , både mina och alla andra verkar ta det bra.
Jag tror nog jag sårade henne när jag berättade att jag tycker det ät jobbigare att behöva umgås med min familj och bekanta än när jag träffar folk jag aldrig träffat förut. Jag förstår hennes känslor men förstår hon mina?
För första gången i mitt liv känns det äntligen som om jag är rätt och det känns bra att veta att nya bekantskaper inte behöver förklaras för eller övertygas, men att gå från att passera till att bli "avslöjad" av just dom som borde stödja mig- ja, jag kan inte hjälpa det men det sårar mig mer än vad jag visar.. Det är sakta men säkert så att en liten del av självförtroendet försvinner.
Trots dessa känslor vill jag inte att mitt liv ska bestå av endast nya människor utan jag vill ändå kunna ha möjligheten att få mitt gamla liv med mig. Trots allt är det en del av mig också ju, precis som denna processen är.
Mobbing, trakasserier, tragiska händelser och minnen, precis som glada sådana är fortfarande en del av den jag är och det sitter inte i könet utan i min personlighet.
Puh, snart får jag skrivkramp.

Jag väntade mig inte riktigt den här mängden om jag ska vara ärlig men jag klagar inte..absolut inte. Trots snålblåsten så är detta rena julafton och ärligt talat- låt det nu ligga kvar till jul! Det är min julklappsönskan- en vit jul. Jag vaknar på morgnarna eller när som, tittar ut och genast känner jag igen längtan från när man bar liten och bara ville ut. Jag tog några bilder innan och min granne en. Vet ni vad jag har spenderat förmiddagen med? Titta på bilderna..
Japp- köra gammal antik traktor... Det är lite speciellt. Jag har faktiskt gått anläggning, men att spaka en traktor med riktig växelspak, koppling ( puuuuh), fotgas, ratt, länkar och avgasblåset bak ryggen- ja, det går inte att jämföra.. Tihihihi- mastodontfilm fjollvarning på den. Fast efter en och en halvtimma så klarar inte kopplingsfoten mer, det bara skakar och jag får ta över handrakan istället. Och nu efter 3 h snöröjnobg tycker jag nog att jag kan blinda en stund. Även om jag inte tycker det så är det det som är på g nu så man kan vara lite pigg tills ungarna kommer hem från skolan. Ha det gott alla i detta snöiga Sverige.

Årets första snö är här och jag känner mig som ett litet barn. Jag Älskar snö. Hade kunnat bo på Nordpolen om det inte varit då kallt. Sitter på tåget på väg till jobb och vet att natten kommer att bli för jävligt men känslan av uppgivenhet mildras något när jag tittar ut genom fönstret. Jag hoppas det inte blir mildväder nu...glad advent på er. Ps. Jag har också följt årets julkalender. Den kan bli bra