.. att kalla dig något annat än mamma och " mitt födelsenamn" . Vad mig anbelangar har inget förändrats och du kan lura alla andra till detta trams men jag kommer aldrig göra det.
Hur mycket av det här tror ni man kan försöka ignorera?
Många är dom inom transcommunityn som säger : flytta och börja om, men har man barn blir det svårare. Att barnen ifråga älskar personen i fråga ändlöst och oavsett vad han säger så känns det inte lika enkelt. Vems känslor är viktigast? Jag tycker nog barnens- som i så många andra avseenden får lida för mitt beslut och själv ska jag försöka komma över besvikelsen utan för mycket hopplöshetskänslor.. I övrigt så känns det mesta motigt nu men jag älskar de lite varmare dagarna och det lättar upp stämningen hos mig lite. Imorgon ska jag ha telefonkontakt med endon och jag tror det innebär att jag tog min sista egna "Shot" i fredags.. Nervös förväntan. Tänk om Nebido faktiskt är bättre för mig än Testoviron? Tänk om jag slipper den ökända inkörningen? Att jag landar rätt direkt.. Lite mer skägg tack och ork att träna. Tack på förhand.