Efter gårdagens dystra inlägg tänkte jag kasta ivåg ett nytt och hoppas på lite bättre innehåll. För ärligt talat vill egentligen ingen annan höra talas om den andras misär, såvida det inte är skvallrvarning på G.

Här har ni lite skvaller. Jag har nu gått på T i 10 månader (typ) och skäggfjunet gör frammarch.Jag vill egentlligen inte raka bort en lilla manlighet som finns men jag vet också att det ser fjånigt ut och om jag innan klagat på att jag sett ut som en fjortis så kanke jag om jag låter den vara faktiskt ifortsättningen ska hålla tyst.

Min röst droppade ordentligt vid 6 månader men nu har den stått stilla sedan dess och jag är faktiskt lite otålig. Jag vill ju låta lite äldre än mina 15..

Mentalt blir jag lugnare och lugnare och känner allt eftersom  tiden går att jag blir aningen mindre smart och aningen trögare för var dag och det känns faktiskt helt ok.Jag behöver inte vara med  i Menza. kalle-anka klubben duger bra.

kvack, kvack.

Förr ( 10 månader sedan) hade jag lätt för att skriva, för att formulera mig och låta vettig- nu är det mest svammel.

Men så länge jag inte ska vara skribent så antar jag att det också är som det ska.

Om 2 månader är det 1-årsdag på T och det känns fortfarande som om jag inte har rätt att fira. Bara för att en läkare inte sriver ut grejorna.Är det någon som känner igen känslan?

Jag har fått många komplimanger på sistone om att jag ser mycket trevligare ut nu. Själv kan jag inte säga att jag ser någon större skillnad. lite fyrkantigare men jag tror den stora skillnaden handlar mer om hur min självkänsla lyser igenom. Nu tänker jag inte alls på hur andra uppfattar mig, hur andra anser att jag borde vara. Det faller sig naturligt.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli en komplett man-iallafall inte biologiskt. Och även om jag bara är  i början på min framtida resa så ser jag fram emot fortsättningen trots att jag vet att det kommer att komma många gropar och hinder på resans gång. Men så länge jag får känna mig som jag redan gör och lyckas uppväga min kroppsliga brister enl den bästa förmågan  som finns så kommer jag att känna mig tillräcklig..det vet jag.