Jag vet att det är mitt tredje eller fjärde inlägg idag, men jag har lite dötid för en gångs skull. Vaknade 2 h innan jag skulle och töserna är och leker med kompisar, eller som stortösen kallar det- chillar..

Känner mig ovanligt utvilad efter bara 6 h men det är tredje gången jag vaknar av mig själv efter 6h och nästan exakt 10 min:s sömn, så förmodligen är det vad jag behöver.

Det finns fortfarande mycket funderingar sedan Loves introduktion och på en del ställen har han inte kommit fram än. När namnändringen går igenom ska jag ta dom sista. Arbetskamraterna vet om att jag tänker byta men precis som jag misstänkte är det något i denna situationen som gör dom obekväma. Jag förstår inte vad? Är det det att jag hotar deras manlighet? Att dom tycker om att ha mig i  närheten som "konstig" tjej? Att jag är knäpp?

Nä, jag vet ärligt talat inte men det känns lite konstigt att de som från början verkat ok med det hela inte är riktigt 100.

Den vanligaste responsen är fortfarande att dom ska se mig som kille när jag har gjort min "operation". I singular. Ingen har egentligen talat om för mig vad dom tänker sig att jag ska ha för omvälvande operation men i mina ögon låter det fantastiskt. Tänk att bara en dag få vakna som en man,bara så där- utan grund och bara vara just DET.

Om det vore på det viset hade det verkligen varit en dundersucce att korrigera sitt kön. Eller byta det. Eller vad man vill kalla det.  Men i verkligheten handlar det mycket mer om hur man upplever sig själv som person än hur din fysiska person är. Att man sedan har problem med sin kroppsuppfattning är ju en naturlig följd av just det. 

Och i verkligheten är det en lång psykiskt process innan kroppen kan förändras. För att bli det du är, måste du acceptera hur du är för att få en bra grund att bygga på. Det kallas självförtroende och självinsikt och är en stor fördel att ha till hands i denna uttröttande process. Hos en del finns dom och då är transitionen en lek men hos en del saknas dom egenskaperna och då måste dom först införas för att få ett hållbart resultat.  Det är kanske därför utredningarna runt om i landet är så olika?  Olika människor kräver olka behandlingar? 

I min process har mycket handlat om barnen, eftersom jag i mitt sinne och i mitt vara- redan är så mycket man så att jag inte behöver så mycket hjälp- medans oron för hur barnens liv kommer att förändras i och med detta är väldigt uttalad- och där läggs mina resurser.

På många av mina möten har det egentligen inte handlat så mycket om mig utan snarare min familjesituation och hur man ska lösa konflikterna på bästa sätt.

Jag trodde i början av min transition att barnen och min närmaste omgivningen skulle ha lätt för det, men det verkar som om det faktumet- att jag alltid verkat trivas som "könlös" - har gjort det svårare.

Varför kunde jag inte bara fortsatt som det var? Så dåligt mådde jag inte ju? (nä, inte som jag visade),

alla accepterade mig som annorlunda? ( andra ja, men inte jag själv) och sist men inte minst TÄNK på barnen- dina beslut påverkar dom ( ja, frågan är om det faktum att vara annorlunda resten av livet inte gör dom mer utsatta i slutändan än att jag spenderar några år som konstig och sedan som "normal"resten av livet?)

Wow, jag tror jag måste dedikera ett litet inlägg till Lee, som promotat mig. Det senaste dygnets aktiviteter har varit större än under hela tiden jag har haft bloggen. Så tack Lee! Och ja, en slurk kaffe inom en snar framtid är ett måste..

Det här att fler hittat hit får mig visserligen att bli en smula nervös, men sen tänker jag att ni kanske är här för att hitta jämställda, att många av er är som jag -som försöker hitta nya källor till inspiration och att ni är genuint nyfikna på hur mitt liv som ftm med barn ser ut.

Ibland har mina inlägg en gnällig ton och det kanske låter som jag är en gnällspik- men det är jag i allra högsta grad inte. Men precis som många andra som varit tvungna att bygga upp ett försvar av tystnad så är tystnaden svår att bryta.

Och då byggs det upp slaggprodukter som i mitt fall kan bli gnäll i skrivande stund.

Men för det mesta mår jag bra,psykiskt, och har egentligen inte större rätt att gnälla än alla de andra människorna i vårt avlånga land, men det finns ett behov att få utlopp för sina känslor och tankar och därför har jag min blogg

Läste i gårdagens Metro på sista sidan, alltså baksidan, Metros kontaktannonser...och ställer mig frågan Ehhh är detta ett skämt?

Nog tror jag säkert det finns en och annan som skickar svar på dessa men dom är nog få.

Ca 30 annonser som betade av sadism, masoschism, vanlighet, förmögenhet, uppblåsthet, ojämställdhet, ytlighet mm och så- transsexualism. Javisst var det rolig läsning men jag tvivlar på att den var allvarligt menat. Om man bortser från inlägget som rörde mtf som söker ftm, som faktiskt nog skulle kunna vara en riktig annons, så kändes det oambitiöst.

Är det någon som läser det här som använder sig av bloggplatsen?
För nu bara måste jag få svar på vilket inlägg en kommentar gäller?
Det är skitsvårt att svara när man inte vet vad man ska svara på så därför är mina svar så få...eftersom jag bloggar från mobilen. På datorn står det längst upp angivet vilken rubrik kommentarerna hör till men inte i mobilen. GAH

I förrgår gjorde jag det, skaffade en annan profil på fb och lade en liten avskedsvideo på den gamla där jag bad alla att göra ett aktivt val, att vara med mig eller mot mig. Idag raderade jag den gamla och läste igenom alla svaren.

Alltså, ibland har man tur i livet och jag kan med glädje berätta att de flesta (-20) hittat till den nya profilen.

En del är säkert bara där för att dom är nyfikna men förhoppningsvis är även dom inne i svängen igen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag gjorde det och att jag nu är "klar" med att berätta för alla vad jag vill och vad som är målet. Det känns      nervöst, oroligt, ångestladdat, men samitdigt skönt.

Idag får jag börka krubba mediciner mot min onda mage och det känns som om det är på tiden att det kanske rättar till sig.

Jag är väl medveten om att när väl magsåret är väck så kommer det troligen igen om jag inte ändrar på en del saker i mitt liv. Kaffe, cigg, sömnlöshet, aptitlöshet,stress småsnacks- ja, det måste bort.

Hur jag ska kunna vända så totalt på mig själv är en gåta men uppenbarligen ska det gå om man bara vill.

Om jag tittar på uppgiften så känns den ouppnåbar i nuläget. Ja cigg och kaffe kan jag kanske kontrollera själv-men tex matfrågan ja då kommer jag att känna mig megastressad över att jag måste trycka in mat i huvet fast jag inte är hungrig eller känner för det, stressa mindre- haha- vem tar över mitt liv och mitt ansvar?,Sömnlöshet: ja, dom enda gångerna jag har tid att tänka är när jag ligger i sängen så det blir väl lätt så att tankeverksamheten håller en vaken tills det är dags att gå upp igen. Godis- kanske men det är nog det enda som får mig att hålla igång ibland så om det försvinner tillsammans med kaffe och cigg då dör jag. Känns det som. Nä, nu ska jag åka till läkaren och affären, sedan hämta den lilla från skolan. Har flaggat med att vi kanske ska åka till badhuset efter att stortösen kommit hem så jag får nog stå vid mitt ord. Fast jag egentligen absolut inte vill...

Jaha, då var bröllopet överstökat och det var vackert och fint, precis som det ska vara.

VI kom till kyrkan ca 1 minut efter att det skulle startat eftersom farsan knappade in fel kyrka, ca 2 mil bort.

Tur att dom väntade in oss, men det kändes himla dumt att vara försenad, på en sån dag.

Allt gick bra och vi åkte till brudparet för mottagningen och att umgås.
Själv presenterade jag mig som Love hela kvällen och det var inte så mycket mer med det. Visst fanns det gamla vänner till min bror som inte fick ihop det riktigt men jag, farsan, och brorsan skämtade bort det med att jag var en sent tillkommen bortbyting i familjen ;-) Så alltså, det gick relativt smärtfritt, förutom kanske i slutet då när farsan i några ögonblick glömde bort sig och kallade mig för mitt födelsenamn och dom däringa gamla kompisarna fick väldiga huvudbry. Men alla dom andra visste ju om det sedan innan fick jag reda på så....

Om jag ska jämföra mig själv med tidigare tillfällen när jag varit tvungen att vara finklädd så är det här den bästa upplevelsen av dom alla. Att vara bekväm i det man bär och det man är var så jävla nice (ursäkta språket men ordet passade in bra) så jag lovar mig själv att hädanefter ALDRIG försöka passa in i någons annans norm!

Har funderat ett tag på hur jag ska komma vidare och fick inspiration från en annan kille vars blogg jag följer så i dagarna kommer jag att göra ett kort inlägg i min FB-status där jag ber dom som accepterar mig adda mig i ett nytt Fb-konto  med mitt tilltänkta namn. Jag hoppas det ska gå smidigt.

Nog för ikväll, nu går jag och min onda mage till kojs. Gonatt!

Är inne i en period av förändring och jag tycker det i huvudsak är spännande, nervöst, osäkert ja- precis alla känslor snurrar runt.
Idag var jag på Dressman och handlade kostym. Inga problem. Expediten höjde inte ens ögonbrynen när jag stod i kallingar och linne framför henne.
Antingen består världen av himla bra skådespelare eller så är det så att jag passera rtillräckligt  bra.
Igår fick jag mitt Ica-kort indraget pga precis detta.
I affären fick jag något strul med scannern så jag tog kortet och apparaten till kundtjänsten. Hon börjar knappa på datorn och sedan vänder hon sig till mig, synar mig noggrant och säger:
-Nog för att det inte fungerar, men det behöver inte du bry dig om för det är ju inte ditt kort ändå!
Ehhh, jag var säker på att det stod mitt "nygamla" namn i deras system eftersom jag ringt otaliga gånger om just detta. Nu gjorde det ju inte det så jag kunde ju inte identifiera mig och bekräfta att jag och "hon" ju faktiskt är samma person. Så kortet ligger kvar hos kundtjänst.
Ska dit imorgon med mina namnändringslappar så då fixar det sig nog.
Anledningen till att jag köpte kostym idag var ju faktiskt att jag ska på brorsans bröllop i helgen som -tada- Love. Farsan vet om det och han var ok med det men brorsan vet inget. Har inte haft något bra tillfälle att säga det till honom och det känns lite tarvligt att skriva mess. Så det får bli en överraskning. Me om det är några som får problem med det så skulle det isåfall vara brudens anhöriga men det ger sig nog. Dom behöver bara lära känna mig så kommer det naturligt för dom också. Fast jag har ändå en känsla av att jag borde berätta för honom att hans syster inte kommer utan hans bror. Det kan nog kännas lite märkligt kan jag tänka mig.
Har förresten skickat in namnändringen till skatteverket men är osäker på om det bytet jag gjorde innan räknas som "gratisbytet" eftersom jag faktiskt tog det via prv och betalade dom 1000 spännen för att få bort mitt födelsenamn.
Det verkar "by the way" som om det går bra för töserna i skolan, inga tecken på mobbing än. Den enda skillnaden jag märkt är att den lilla fallit tillbaka till att kalla mig mamma mer och mer men hon förklarade det med att hon tyckte det var jobbigt när alla frågade vem mappa var 

Jaha, då sitter man på bussen och skriver detta inlägg för andra gången eftersom mobilen lottade ut på förra. 2 dagar in i skolstarten och allt verkar lugnt. Har inte fått några indikationer på att någon är elak. Fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att presentera mig på nästa föräldrasamtal. Jag har inte svarat och är dubbel. En del av mig tycker det är en bra idé medans en stor del inte vill ställa sig i fokus igen.. vi får se vad jag beslutar mig för.
Var hos VC idag Ang mina magproblem och trötthet. En ny läkare igen som började med att kalla in mig och en man till. Pekade in den andre mannen i ett annat rum och säger: vänta här medan jag hjälper honom här med sina problem.
Väl inne i rummet: jaha, vad kan jag hjälpa en så ung kille med? Jag höll på att rätta honom men lät bli. Men sen kände jag mig avslöjad när han började läsa i min journal men han röjde inget fast jag såg att han tittade igenom det mer än 1 gång. Den enda skillnad jag märkte av var att han undvek att använda pronomen och jag måste säga att jag kände mig bekväm med honom. Det var proffsigt tyckte jag. Jaha, resultat? Ett ev magsår som ska utredas och prover för gluten. Måste stå ut 2 veckor till med smärtorna och tröttheten innan dom vet hyr dom ska behandla det. Så pratade vi om livsstil och mitt ickesunda vis att ta hand om kroppen. Fick utskrivet zyban till rökavvänjning, kaffet var jag tvungen att minska på, stressen måste bort och sömnen och maten måste prioriteras, så att jag inte körde huvet någonstanns. Fast trots alla dessa förmaningar kände jag mig inte pressad. Han bara sa: jag kan inte pressa dig men tänk på att ett försök är bättre än att låta bli... Det tyckte jag var bra sagt. Innan jag gick så blinkade han till och tillade: även män blir skruppliga gubbar till slut... Han är helt klart min nya favvodoktor.. förresten jag vill ställa en fråga: zyban har jag hört kan skapa psykiska besvär. Är det någon som använt det?