De senaste dygnen har jag tänkt mycket på vad jag vill uppnå med hela denna processen och inte kommit fram till något enklare än att jag vill att andra uppfattar mig som jag själv uppfattar mig, att jag vill ha någonstans att landa, där jag kan känna att det är så här jag vill vara, resten av mitt liv och att jag inte har ångrat de val jag gjort.

Hur självklart det än låter så kan jag inte heller riktigt rättfärdiga i mitt sinne att jag prioriterar mig själv så mycket som jag gör just nu. Det känns rättvist mot de som är mig närmast och jag hoppas att det bara ska behöva vara så ett litet tag till, att man sedan ska kunna komma in i en normailitet som kallas vardag, där jag själv styr över takten och vad som sker, att jag blir mästare över min egen tid. Annars kommer jag i slutändan stå som den riktiga förloraren där jag tappat perspektivet över vad och vilket som är viktigt och inte kan hitta en balansgång, vilket skulle kunna leda till att jag förlorar allt som är mig kärt.

Jag har fått många kommentarer, inte bara här, utan i verkliga livet också om att jag är stark som tar mig igenom det här trots barnen, att många kanske inte vågat stå för det dom är, men jag ser det inte så. Jag gör bara det jag borde gjort för länge sedan och om det betyder att vara stark då tycker jag synd om de svaga.

Och även om det bär mig emot, för jag är ju naturligtvis lite egoistisk i allt det här, det måste man vara, så skulle jag avbryta om jag upptäckte att någon for illa av mitt beslut men just nu pågår kampen om att hitta framtida lösningar så att vi alla kan må bra, inte bara jag och jag vet att hjälpen finns där om jag bara envisas tillräckligt länge.

Sedan i slutändan kanske det till och med blir så att jag kan hjälpa andra som hamnar i en liknande situation för som jag sagt är samhällets resurser inom transvården begränsade och dom är VÄLDIGT begränsade när det finns barn med i bilden. Är fullt medveten om att jag inte är den första FTM:n med småbarn men jag har trots mina försök ännu inte hittat någon som kan upplysa mig om vägarna att gå och om hur man kan lösa problemen som uppstår med barnen.

jag vill med detta uttalande inte heller göra mig osams med alla MTF:s med barn och alla är naturligtvis välkomna med sina upplysande bidrag, men som sagt var: min kamp handlar om att hitta specifikt FTM:s eftersom det är det jag är.

Timmen börjar bli sen och jag börjar flumma ut så sammanfattningsvis: var finns alla pionjärer?

http://www.youtube.com/watch?v=W8x47V05f...youtube_gdata_playerEn skön snubbe med mycket tänkvärda åsikter. Checka även in hans andra klipp om ni har en (många) stunder över...

-Herrens vägar äro outgrundligaoch ibland gör han misstag....du var ett!

-När livet tar slut, kommer herren ge oss rättmätig belöning- du hamnar i helvetet

Hoppas ni inte tror jag skämtar, orden är uttalade, idag och jag känner mig tom, ledsen, besviken och framförallt sviken. Hur kan någon tro att bara för att man är Jehovas och ber till Gud är allt ok?

Får man vara ett svin då?

Då ska jag fanimej bli Jehovas nu och sparka på alla som ligger!

Och nej, mitt val att inte ha min moder i mitt liv känns ännu mer befogat just nu.

Om hon stått framför mig i en snöstorm och bett om att få komma in i värmen skulle jag stängt dörren och väntat på att hon sakta men säkert skulle försvinna från mitt liv, men hon är en ond ande och onda andar hittar sätt att ta sig in, oavsett hur stängda dörrarna är.

Kan jag inte bara få lite lugn och ro? Jag har fullt upp utan henne i mitt liv. SATAN-be gone...

halloj igen. Då var gårdagens besök i Lund avklarat. Mycket snack om stortösen och situationen därrhemma.

Egentligen är där ingen, inte än, men hon har berättat att en del av de äldre barnen börjat tracka henne. Vilken tur att det är sommarlov så vi kan andas ut lite grand, både hon och jag.

Jag gjorde också en del tester, vilket är samma sak som bygga klossar till bestämda mönster, översätta ord (ordbok), gemensamma nämnare, logik och minnestest.

Förvånansvärt nog kände jag att jag hade mest problem med klossarna.... vi får väl se vad utvärderingen visar.

Den 11 är det dags för en neråt tripp igen, denna gången för att träffa två läkare som jobbar med teamet. Inom vilken medicin vet jag inte och inte heller vad deras uppgift är men det ger sig nog tids nog.

Yess tänkte jg för två veckor sedan men tji fick jag. Som jag ser det är det totalt 1 vecka av 4 som jag faktiskt kan säga att jag har semester. Kallelsen till introduktionen på BUP kom idag( den 27:e juli) och eftersom jag redan återbokat den förra så känns det som om jag inte kan göra det igen. Sista veckan går åt till 2 h inskolning på fritids för den lilla.(L) Är så förbannat trött på att inte äga min egen tid, det är inte ens lönt att försöka planera något längre.

Efter mötet idag så åkte jag in till Lund och handlade 3 par kortbyxor och ett linne. Efter det så åkte jag till stationen och råkade snubbla in hos en barberare. Jag bara- kan du trimma till tuppakammen lite grand? och kanske ta bakändan... Jajamen, sa hon det fixar vi, så du kan se ut som en vettig man istället för en fjortiskille!

Eh, kommentar eller komplimang? Tog mig igenom hela klippningen utan att avslöja mig men precis när jag ska gå så tittar hon lite konstigt på mig och frågar vad jag använder för rakhyvel eftersom jag inte hade ens ett uns skäggstubb...det tyckte hon var konstigt eftersom det var sen em. jag bara: gillette och jag har precis rakat mig?

Ok, en LITEN lögn, men inget som skadar henne!

Midsommar imorgon. Lite tråkigt eftersom jag går av jobb om 2 h och lillfjompan kommer hem vid 16. Hennes pappa "kunde" inte ha henne längre. Tyvärr är firandet vid stången avklarad till ungefär dåså vad tusan ska hon och jag hitta på. Midsommar är i vanliga fall den enda högtid där jag aldrig känner mig ensam och förvirrad men detta året känns det som det kommer bli jobbigt, mest för att det bara är jag och lillfjompa. Den stora är i Dalarna och är mammaledig, Just nu verkar det som om hon inte riktigt uppskattar det.

Nä, nu får ni ha det så bra så hörs vi. Glad midsommar-LOVE

Så, gott folk efter en veckas prövningar med buss ochvtågförbindelser så kan jag glädja er med att det i rätt många veckor finns risk för många gnälliga inlägg på resande fot med mobilen...Denna veckan har jag spenderat 10 h sittande på buss, 12 h på tåget och minst 5 h väntande på mellanstationerna. Och då kan jag tillägga att jag har drygt 10 mil till jobb och har varit med stortösen på varannan helg-turen. Nu ska vi se, 27 h allt sol allt, från i måndags räknat. När jag ringer skattemyndigheten för att fråga varför dom inte betalt ut körersättningen för förra året får jag som svar att jag inte är berättigad.. nä, 2 h tidsvinst ska det vara per resdag och väntetiden är inte inkluderar! Sjukt. Så istället för att köra hemifrån kl kvart i 8 om jag kört måste jag cykla till stationen halv 7 senast och då riskerar jag att komma sent! Genomtänkt skånetrafiken. VERKLIGEN!Skulle verkligen vilja kunna sova den tiden för det blir mindre tid med den onödigheten men jag har aldrig kunnat det. Slutar bara med att nacken blir rent styv , och jag själv blir illamående av åksjuka. Ursäktat i förväg gnälligheten och den ibland konstiga ordsammansättningen. Mobil inkompetens kallas det..

jaha, då var snart nattens jobbvända avslutad. Sitter på kontoret och krubbar lite innan jag beger mig till Lund.

inser att klockan är tidig och jag pallar inte sitta still, så varför inte inviga gymmet i Lund, när jag ändå ska dit?

Efteråt ska man trängas på bussen till kuratorn fast det är nog lugnare nu när skolungdomarna har sommarlov.

Även om det faktiskt är skönt att snacka av sig så hoppas jag att det inte ska dra ut på tiden idag. Skulle vara skönt att kunna få någon timmes sömn innan det är dags att cykla och hämta den lilla på dagis.... får snarka ordentligt inatt istället. Är ledig till lördag kväll, långledigt yeahh!

Är där någon Ts-person som läser det här som kan svara på om det finns någon generell mötesplats för Ts under en fredagskväll i Malmöregionen?  Är nere i dom trakterna igendå  och har faktiskt inga planer

Så, efter att ha skrivit ett flertal inlägg här på dator som eftersom internetet kopplat ner, gått förlorade, så måste jag tillstå att irritationen är ett faktum! Med denna galla ur mig så skriver jag nu från mobilen, vilken är cp by the way och inte visar vad jag skriver eller gör något normalt överhuvudtaget. Ytterligare irritation är Skånetrafikens planerade tågstopp( barnarbete) som medför att om jag ska börja jobba kl 21 tex så måste jag nu bege mig hemifrån kl 18.30 och ändå vara lite sen till jobbet. stå ut, det är bara 15 veckor och 6 dagar kvar av det möget. 1 månad kvar sen är det semester. Något att se fram emot...yeahh!! Fick förresten skatteåterbäringen, goa pengar som går till: pellets. Väntar på slutskattebeskedet nu så att jag kan få reda på varför jag inte fått bensinersättningen.. positiv som jag är så tror jag nog skatteverket behåller dom pengarna själv. Dubbelt mög...hade tänkt skaffa någon billig rishög för dom pengarna så jag slapp ha 5 h restid varje dag i jämförelse med 2 som det tagit med bil!

Sitter i min skrubb och försöker göra något vettigt av det här, trots ljudet från Alvin och hans gäng och deras minst sagt irriterande "röster". Jag är i vanliga fall mästare på att stänga ute ljud men det där pipandet är Sååå annoying...

Det har egentligen inte hänt så mycket på någon front överhuvudaget men igår blev det äntligen sommarlov, både för stora och små. Det enda jag behöver tänka på nu är allt annat som inte är skolrelaterat och det känns skönt.

Tänkte jag skulle skriva några rader om det här med tidsperspektiv, vilket är något jag funderat på en del.

I början av livet kommer jag ihåg att allting gick jättelångsamt utom när man hade kul för då flög tiden. Nu går tiden alltid jättefort utom när man har kul för då säger det bara "svochhh" så är det ögonblicket förbi, vilket i sin tur resulterar att man stressar hela tiden för att man ska hinna med. Hur kommer det sig att perspektivet ändrats så mycket? jag vet att detta fenomenet inte bara gäller mig utan i stort sett hela den vuxna befolkningen.

Sedan tänker jag naturligtvis vidare på detta och speciellt nu i min situation och då kan jag känna att 1-2 års utredning nog ändå inte är så lång tid, men sedan naturligtvis om jag tänker vidare och liksom smakar på tidslinjen så låter det som hur lång tid som helst. Märkte ni att jag använde två olika begrepp? Låter och känns som. Tror man måste skilja på dom två känslorna eftersom dom inte är relevanta med varandra, om  ni förstår vad jag menar.

Är fortfarande singel, fotfarande ensamstående förälder, fortfarande förvärvsaarbetande och fortfarande bombsäker på att jag är född i fel kropp. Jag kan fortfarande inte rättfärdiga mitt beslut att ,som någon anonym skrev på en annan blogg, låta mina barn bli automatiskt mobbningsoffer men jag känner att jag kan göra det som står i min makt för att få min omgivning att förstå att för mig och den jag är så är det nödvändigt.  Jag tror faktiskt att chansen att ungarna blivit mobbade hade varit större ju längre jag hade gått utan att göra något åt det.

Försöker komma ihåg tankarna jag hade innan jag liksom kom till insikt och inser att jag inte kan greppa dom. Det var liksom en massa lösa ändar som vägrade bli ett och som inte gick att förklara. Som många redan räknat ut, om jag inte nämnt det, så har jag sedan en tid tillbaka tagit T och kan ärligt talat inte tänka mig att vara utan det.

För er få som tror att T endast är till för muskelbyggande så kan jag avslöja att musklerna har uteblivit än så länge, men min mentala status skulle jag nog vilja påstå är rätt normal och lugn och mycket av min retlighet har försvunnit, så även en del mani. Så när jag inte är trött så känns läget helt ok.

för övrigt har jag svårt att tagga ner och sömnen är, om den infinner sig, rastlös... Min värsta dröm som förföljer mig just nu är den när jag drömmer att jag inte kan sova och att jag vrider och vänder mig, så när jag väl vaknar så är jag inte ens klar över om jag ens har sovit. Nehej, dags att natta den lilla.

Ha det bra alla vänner- glöm inte kommentera