Sitter i min skrubb och försöker göra något vettigt av det här, trots ljudet från Alvin och hans gäng och deras minst sagt irriterande "röster". Jag är i vanliga fall mästare på att stänga ute ljud men det där pipandet är Sååå annoying...

Det har egentligen inte hänt så mycket på någon front överhuvudaget men igår blev det äntligen sommarlov, både för stora och små. Det enda jag behöver tänka på nu är allt annat som inte är skolrelaterat och det känns skönt.

Tänkte jag skulle skriva några rader om det här med tidsperspektiv, vilket är något jag funderat på en del.

I början av livet kommer jag ihåg att allting gick jättelångsamt utom när man hade kul för då flög tiden. Nu går tiden alltid jättefort utom när man har kul för då säger det bara "svochhh" så är det ögonblicket förbi, vilket i sin tur resulterar att man stressar hela tiden för att man ska hinna med. Hur kommer det sig att perspektivet ändrats så mycket? jag vet att detta fenomenet inte bara gäller mig utan i stort sett hela den vuxna befolkningen.

Sedan tänker jag naturligtvis vidare på detta och speciellt nu i min situation och då kan jag känna att 1-2 års utredning nog ändå inte är så lång tid, men sedan naturligtvis om jag tänker vidare och liksom smakar på tidslinjen så låter det som hur lång tid som helst. Märkte ni att jag använde två olika begrepp? Låter och känns som. Tror man måste skilja på dom två känslorna eftersom dom inte är relevanta med varandra, om  ni förstår vad jag menar.

Är fortfarande singel, fotfarande ensamstående förälder, fortfarande förvärvsaarbetande och fortfarande bombsäker på att jag är född i fel kropp. Jag kan fortfarande inte rättfärdiga mitt beslut att ,som någon anonym skrev på en annan blogg, låta mina barn bli automatiskt mobbningsoffer men jag känner att jag kan göra det som står i min makt för att få min omgivning att förstå att för mig och den jag är så är det nödvändigt.  Jag tror faktiskt att chansen att ungarna blivit mobbade hade varit större ju längre jag hade gått utan att göra något åt det.

Försöker komma ihåg tankarna jag hade innan jag liksom kom till insikt och inser att jag inte kan greppa dom. Det var liksom en massa lösa ändar som vägrade bli ett och som inte gick att förklara. Som många redan räknat ut, om jag inte nämnt det, så har jag sedan en tid tillbaka tagit T och kan ärligt talat inte tänka mig att vara utan det.

För er få som tror att T endast är till för muskelbyggande så kan jag avslöja att musklerna har uteblivit än så länge, men min mentala status skulle jag nog vilja påstå är rätt normal och lugn och mycket av min retlighet har försvunnit, så även en del mani. Så när jag inte är trött så känns läget helt ok.

för övrigt har jag svårt att tagga ner och sömnen är, om den infinner sig, rastlös... Min värsta dröm som förföljer mig just nu är den när jag drömmer att jag inte kan sova och att jag vrider och vänder mig, så när jag väl vaknar så är jag inte ens klar över om jag ens har sovit. Nehej, dags att natta den lilla.

Ha det bra alla vänner- glöm inte kommentera