Förlåt att jag stör men just nu är det många tankar och jag har tid över så därför tänkte jag försöka bringa ordning i hjärnkontoret. 

Tänkte informera lite smått om det här med att låsa sina journaler och sånt. 

Vi som är inskrivna på sexologen i Lund har i dagarna fått hem en skrivelse om att all journalföring inom sjukvården skall bli gemensam och således så innebär det att läkare i ala sammanhang kan se hela din patientinformation vilket kanske inte är något du vill. Bryr du dig inte om att ditt förflutna finns där så spelar det kanske ingen roll men annars så kan det vara bra att känna till att man som patient kan begära att vissa delar av ens journal spärras så att endast de instanser där du ger ditt tillstånd kan se förbi spärren. 

Detta kan du göra inom alla journalförande instanser.  Du har dessutom rätt att få loggor ang vem som ser på din journal och vid vilka tidpunkter. 

Japp tänkte jag- detta är ju kanon. det ska jag göra men sen slår mig tanken att vänta lite- vad innebär detta i praktiken? 

Jo- du kanske söker för någon fysisk åkomma säg tex magproblem men väljer att inget säga om att du är FTM ( tex) Läkaren utgår ifrån att du är kille och börjar sin undersökning vilket då utesluter dom kvinnliga organen som han inte känner till. Således ger han dig en manlig diagnos kan man säga fast ditt medicinska problem kanske är kopplat till just dina biologiska organ och egentligen är relativt lättdiagnostiserat IFALL han vetat att du haft dom ;-( 

Istället får du kanske fler komplikationer än du önskar och en mer utdragen behandling innan en faktisk diagnos ställs..

Ja, det kanske kan bli ett problem? 

Ang låst journal så har psykologen på sexologen varit väldigt informativ ang möjligheten att låsa dom ute från andra behandlingar och hur man ska gå tillväga. Anledningen kan kanske vara att man träffar en psykolog om tex hur man upplever utredningen och transitionen och du kanske inte vill att detta ska komma till sexologens kännedom och då kan du låsa din journal hos den psykolog du träffar och dessutom skriva ett dokument som sexologen skriver på där dom förbinder sig till att inte kolla dina andra "kontakter" . Rätt bra att känna till. 

Ett problem som kan bli sen när man får nytt personnr är att man blir en "ny" människa. Inga journaler sedan innan och det innebär också att ingen av din tidigare medicinska historia finns tillgänglig såvida du inte binder ihop det gamla personnr med det nya men då är det ju också så att du inte kan vara så stealth i dom sammanhang där man läser din journal. Det lixom står att du var en hon i klartext då. 

Alltså fan vad dom krånglar till det. 

innan mötet tänkte jag att det här med att byta personnr inte var så viktigt men se där hade jag fel. 

För att vara berättigad till sterilisering och srs så måste man ansöka om ändrad könstillhörighet och när det beviljas får man nytt personnr så alltså blir man lite tvungen ju? 

Efter allt strul man hört om föräldraskap, banker, lån, försäkringar osv så kände jag att jag nog kunde fortsätta med kvinnligt personnr ett bra tag till- det är ju ingen som tänker på det ju- men med tanke på dom andra två sakerna så vete tusan om jag vill vänta för länge.  Tanken på att ha dom kvinnliga organen kvar för länge äcklar mig mer än att få lite strul med myndigheterna men jag har ju ett år på mig att bestämma mig så det är gott om tid...

Förlåt för ett rörigt inlägg. Är trött och har t-brist så tankarna är all over. fast jag är glad ändå ;-)

att jag inte längre är under utredning. Tanken bara slog mig inatt att vänta lite- jag är bedömd och klar så nu har jag 1 års uppbyggnad inför en livslång förändring. Shit. 

Under detta året kommer dom förbannade pucklarna försvinnna- äntligen. Jag vet att det låter konstigt för dom som inte känner til känslan av dysfori men det är jättestort och en stor befrielse. 

Det handlar inte så mycket om att visa upp en platt bröstkorg som andra killar för man kommer aldrig kunna dölja ärren helt utan känslan av att inte ha något som inte är menat att vara där. 

Jag kommer ihåg när jag gick i 5:an och klassen jag gick i då åkte på en klassresa till Tosselilla. Ni vet sommarbadlandet i nedre Skåne med en massa vattenkul.( Detta var för övrigt sista gången jag hade baddräkt). 

Pucklarna hade kommit och var väl synliga och jag hade inte kunnat visa mig utan tröja på mer än ett år. 

Iallafall så finns där en sorts vattenslide där man ligger på magen på en matta och åker i en jävla fart ner och där finns typ avsatser eller gupp också. 

Iallafall så hände det som dom påstod inte kunde hända- mattan fastnade i sliden och jag fortsatte utan vilket resulterade i några brutna revben och en jävlligt öm bröstkorg. När jag kom ner märkte jag att alla glodde men jag tänkte inte så mycket på det så ont jag hade utan jag gick för att leta reda på fröknarna för att få slippa vara med mer. Jag går igenom typ halva badlandet, alla skrattar och pekar och viskar och jag fattar typ inget opch när jag sedan ser fröknarna och dom ser mig så ser man hur deras miner blir typ förfärade. 

Jag kommer ihåg att jag för första gången tittade neråt och ser att axelbanden på baddräkten är sönder och ovandelen har kasat ner till magen vilket jasg inte har märkt och alltså hade jag då visat upp mina bröst för hela jävla skåne. 

Jag skämdes  naturligtvis, mest senare när mobben kommit igång ordentligt men inte för att jag visat något som man inte fick visa utan för att det hade blivit offentligt att jag visst var en tjej och inte en kille vilket jag kunde få för mig rätt ofta innan dess. 

Jag förstår att det kanske låter snurrigt men även om jag visste att jag inte var kille så förstod jag nog inte det på allvar förrän då- att det inte var okey att känna som jag gjorde och efter det så började jag låsa in mina känslor om vem jag var någonannanstans. Jag började anpassa mig till omgivningen och dom intryck jag fick utifrån vad jag såg och fram tills för några år sedan är det så jag har levt mitt liv. 

Förlåt- nu blev det känsligt här. Vad jag ville få fram var att shit- äntligen. Enligt läkarna bör jag ha varit på konsultation inom 3 månader ang mastektomi och ytterligare 3 månader senare bör operationen vara överstånden. fatta alltså- om ett halvår så är dom äntligen väck. Fast det är klart- pessimisten kom fram nu- säg att jag inte behöver uppleva mer än en sommar med dom jävla bihangen så har jag inte lurat mig själv..

På några dagar men igår var jag hos dom 2 vise männen och fick min "dom". Det bidde som jag hoppats- endikronologen får ta över T-behandlingen nu och remiss ang mastektomin går iväg till Malmö. Sen om det är Malmö som ordnar med kirurger eller om det blir Stockholm det visste dom inte än. Har bara haft 4 killar inkl mig som fått remiss dit sen möjligheten kom och alla inom de tre månaderna som sjukvården har garanti så dom visste inte hur det går till än. Så länge det finns en duktig kirurg stannar jag gärna på hemmaplan men om jag måste välja mellan ett bra resultat och att ha lite restid så vinner resultatet. Jag vet att många tycker illa om dom 2 läkarna Hans och Attila men jag har inget negativt att säga mer än av sympati för en annan kille som blir motarbetad;-( än så länge så har dom svarat på dom frågor jag ställt och jag har trots att väntan varit där varit bra upplyst om vad som komma skall. Attila är den som tycker om att prata och Hans sitter bredvid och hummar.. Eller så var han bara trött. Så nu återstår att se hur lång tid det tar innan endon hör av sig och sedan räkna ner till konsultationen. Det rör på sig!

jag vet att inte så många läser det jag skriver men det spelar gentligen ingen roll. då behöver jag inte känna att jag gör någon besviken..

Är just nu inne i en period som är piss. Jag känner inte för något och har tappat all vilja känns det som. 

Känner inte riktigt igen mig själv men jag brukar inte vara så skygg och apatisk som jag känner att jag är nu. 

Om några av mina vänner läser det här- ta det inte personligt. Jag vet att ni finns och jag kommer säkert att ta mig upp igen men just nu känner jag inte för det. 

jag slår upp ögonen varje dag med en suck och undrar hur jag ska ta mig igenom. 

Jag tänker på mitt liv och alla måsten och undrar hur alla andra orkar? Gnäller dom ens? 

Är det bara jag som känner det som om jag har gjort något fel? Att jag inte kan bli bekväm med situationen för att det känns som jag inte förtjänar det här?

Jag lever med en känsla av att alla andra gör en massa uppoffringar för min skull coh att jag inte gör ett skit tillbax mer än att kräva av dom att göra uppoffringar. 

Och sen i nästa stund slås jag med tanken på att ingen egentligen bryr sig, att det är nyfikenhet som driver folk till att överhuvudtaget vara trevliga mot mig. Skit också. Jagvet inte vad jag känner, tycker eller vill 100 % längre och jag känner mig förvirrad om vem och hur  jag egentligen är . 

Det spelar ingen roll vad ni säger. Mina känslor är mina och bara jag kan tolka dom..