Varför ser man aldrig ut som vanligt på körkortsfotona? Alldeles stelt, och stirrande rakt fram. Jag tog nya idag eftersom att jag vill ha mitt körkort i rätt namn. Plockade fram och jämförde nu, och då.Det skiljer 1 år på fotona och först nu efter att ha satt dom bredvid varandra ser jag förändringarna. Ibland är man blind. Men det slog mig också att ingen har bett om leg de senaste månaderna, så uppenbarligen ser jag äldre ut, om inget annat!

Ok, jag erkänner. Jag är nog inte den mest frekventa bloggaren men jag har mina skäl. 

Det är inte ens lönt att ens försöka sig på att gå in via mob då det absolut inte funkar att få något rätt via det skräpet. Jag beställde faktiskt en I5 hos telenor för 3 veckor sedan men den har inte kommit än så då får jag stå ut med skiten såp länge. Så främst är det alltså Telenors fel då dom tar hem telefoner EFTER dom får beställningar på dom. Såvida du inte är ny kund förstås. Nä, varför ska man göra någon ansträngning för dom gamla kunderna? Dom är ju redan fast

Hmmm, just nu sitter jag och funderar på om jag kanske borde ta betäckning?

Lillfjompan har en killkompis hemma här och det är stor skillnad på aktivitetsnivån. Just nu är dom i träningsrummet och leker med maskinerna och det låter som om taket ska ramla in..take cover!

Skäl nr 2: ,min dator åkte iväg på reparation och den  jag använder nu är segare än gammalt tuggummi så jag somnar helt enkelt innan jag kommit in på dumburken.

Skäl nr 3: min koncentration är åt fandens för att uttrycka mig milt sagt. 10 min koncentration alt stirrande på en skärm är nästan omöjligt. Känner mig som en jojo, både känslomässigt och fysiskt. Att överhuvudtaget komma ihåg mellan tangenttryckningarna  vad jag ska skriva är en prestation. 

Detta inlägget har jag äntligen tagit mig i kragen för att  att skriva helt enkelt därför att jag ser att det faktiskt är några läsare som troget går in och kollar dagligen på min aktivitet, ibland mer än en gång och naturligtvis är jag sifferkåt som de flesta andra bloggare. Och tacksam för mina läsare som ett fåtal gånger gör sig synliga för alla andra men iallafall.. 

Nä, nu tänker jag inte ange fler skäl. Dom finns men jagmåste ju ha fler ursäkter på lager till sen ;-) 

Vad har hänt sedan sist? 

( ska bara gå inoch läsa fatt minnet)

Jo, jag har varit hos endikronologen. Det var faktiskt det mest nervösa mötet hittils men det beror nog på att jag skulle lixom vara tvungen att bekänna färg om jag säger så. 

Men, det var faktiskt ingen fara. Fick göra en ockulär besiktning, inkl brösttittande, lite klämmande och kännande. 

Hon tyckte med tanke på att jag gått i 7 mån på testo att förändringarna var små men jag klagar inte. Det är fortfarande inte dom kroppsliga förändringarna jag tar testot för just nu..

Sedan gick vi igenom blodproverna som jag tog för några veckor sedan. 

Alla värden som ev skulle kunna ha förändrats pga testot såg bra ut, inkl blodtrycket vilket förvånar mig eftersom jag känner mig hispig alltid och speedad men, men ... allt ska ju naturligtvis inte vara 100 så är det ju. 

Uppenbarligen har jag en underproduktion av sköldkörteln så den skulle kollas lite noggrannare. 

Jag fick förklara hur jag känner mig 989 % av tiden och förutom vikten, så stämde alla symptom. 

Och att jag inte gått upp i vikt kan ju bero på att jag äter alldeles för lite? 

Vad jag däremot aldrig fick reda på var vad som blev följden av detta? 

Eller rättare sagt: jag tänkte fråga men som vanligt så glömde jag göra det.

Jag vet bara att jag inte kan fortsätta så här. Allt har eskalerat de 2 sista månaderna och just nu undrar jag om det är möjligt att dö av utmattning? 

Jag känner mig som ett levande lik alltsom oftast och detta gör ju också att jag egentligen har någon livsvilja heller. 

Missförstå mig inte nu, jag är inte suicidial, men jag har tappat mycket fokus på vad jag vill i framtiden- det handlar mest om att ta mig igenom dagen. Och inte bara jag då- helst ska ju ungarna må bra också så jag tar på masken. Visst ser dom att jag är trött men jag låter dom aldrig se hur trött eller hur uppgiven jag känner mig. 

Det börjar bli riktigt jobbigt att åka till jobbet men det känns inte som om jag har något val. Pengarna måste in ju. 

anledningen till jobbsituationen är att arbetsbelastningen har ökat markant medans bemanningen minskat och det har lett till att ansvaret har ökat. PÅ ett 9 h arbetspass sitter man numera inte ner förutom ev den sista kvarten innan man slutar och det ringer konstant om saker som behöver lösas.

Jag skrev i förra inlägget om ett annat gig men det visade sig inte vara ett alternativ längre.

Fast problemet är att om dom bara tillsatt en man till och lagt in 2 raster så hade allt varit kanon! Jobbet är ju roligt    

 På 5 dagars uppehåll hinner det hända en del- iallafall med humöret. 

När jag skrev förra inlägget mådde jag inte jättesuper beroende på en massa olika saker och även om jag fortfarande inte mår super så har det blivit mycket bättre. 

Den värsta ångesten börjar dra sig undan nu och jag har fått ta tag i mig själv för att "våga" vara social igen och det har ju faktiskt gått över förväntan. 

Mina chefer har äntligen informerat dom dom skulle informera och det märktes direkt att mmångas frågetecken hade suddats ut. Ingen har sagt något personligen till mig utom en då som påpekade att jag inte var den enda FtM:n på skånetrafiken ( vad har jag missat) och att det inte skulle vara något hinder om jag skulle söka andra jobb. Just nu har jag ev chans på ett hemmaplansjobb, fast inte som växlare utan som tågvärd och tankanrna går om vartannat om jag tycker att pendlandet, stressen och den overksamma arbetsledningen som vi har är mindre värd än hur roligt jag egentligen tycker mitt jobb är.. hmm. 

Den stora tösen har kommit till BUP för att prata och det dåliga humöret börjar vända. Tills nästa gång då. 

Har suttit och gått igenom en del inlägg och har sett ett samband. Min ångest och osäkerhet är alltid som störst ca 2 dagar innan det är dags att ta T igen och det verkar som om jag lider av varannan vecka pms. 

Då kan jag bara fundera på hur jäkla mycket osäkerhet jag lidit av resten av livet. 

Alltså- jag tror att jag mår så pass bra på T att tiden då mina nivåer är låga känns värre än innan jag förstod hur bra jag kunde må och därför  har hela mitt liv inte varit fullt så jävligt som det är dom där två sista dagarna innan T-time. Ehh- kluddigt? 

Däremot en sak som ramlat över mig på sistone är tanken på ev partners. Dvs sängkamrater. Det sägs att T får en att bli "intresserad" och tyvärr kan jag bara instämma att något händer trots den assexuella finishen. 

inte så att det är något som jag grubblar på ofta utan tankarna slår mig ibland. Ofta för att vara mig och jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste susning om jag är homo, bi eller hetero. Skrämmande egentligen att man är över 30 bast och inte känner till sina egna preferenser. Misstänker att det kommer att ge sig den dagen jag ger mig in i leken vilket inte är nu då jag faktiskt prioriterar familjen mer. 

En sak som jag har vunnit på att vara trans är att jag är lite fri att "välja".. dvs om jag blir ihop med ett fruntimmer så ses det som lika osensationellt som att jag skulle bli ihop med en karl. Guldläge!

Nä. nu har den lilla somnat i soffan så jag ska försöka se om jag kan tråckla upp henne i säng på något vis utan att slå ihjäl na och sen ska jag och den stora glo på film. 

Om vi inte hörs får ni ha en trevlig helg allihopa

Och det ser ut som om det blir en härlig höstdag. Är precis hemkommen och ser ur över landskapet och suger in hela härligheten. För första gången på jag vet inte hur länge möter kirna upp utanför dörren och vill ha lite sällskap. I vanliga fall skular dom för regnet..hoppas det är lika fint när jag vaknar. Om jag ens lyckas somna då vill säga..

Yeahh, äntligen. Sitter på tåget så nu är det bara 1,5 h tills man är hemma. Sedan gonatt. Hoppas vädret blir kasst. Förlåt alla som ska vara vakna men jag sover bättre med dåligt väder. Förhoppningsvis somnar jag direkt ( är ju inte trött än, suck) för stortösen kommer hem någon gång i eftermiddag/kväll så då får man vakna tidigt och säta sig i pass. Bara hon inte blir så sen som förra gången för jag ska Jobba igen och både hon och jag vill prata av oss. Hon behöver det mest om hon inte ska slå ihjäl sina klasskamrater imorgon pga alla uppdämda känslor hennes far orsakar. Ibland älskar jag mitt liv.

ok, jag tror nog att ni tycker att jag är förvirrad nu men just nu skriver jag bara av mig och detta inlägget skriver jag 10 minuter efter det förra. Helt enkelt för att jag planerade det.

En hel del frågar mig om hur jag upplevt de olika förändringarna under mitt halvår på T och visst har jag märkt av en del förändringar. 

De flesta skulle man nog inte se som positiva tex attitydförändringen ( pallar inte-syndromet) men för mig som alltid varit överdrivet ambitiös har det varit skönt att det naturligt kommit lite lathet. Sen måste jag ibland omvärdera mina känslor när jag inser att det kanske är lite väl slappt ibland men det handlar nog mest om inställning skulle jag tro. 

Sedan har vi den andra psykiska förändringen som jag märkte av relativt tidigt med att det blev mindre kaos uppe i skallbanken. Jag har fortfarande mycket tankar och funderingar men stället för att ha tusen på en och samma gång så är det tusen som föler varandra allteftersom dom blir avklarade.. lättbegripligt? 

Jag har börjat känna mig dum- tappar ord och tankar så lätt och även om jag fortfarande är ett levande uppslagsverk så kommer många komplicerade ord inte naturligt längre utan jag måste tvinga fram dom. ( sorry killar- men det är nog något med kromosomerna) 

jag har blivit aningen fåfäng ang min egen framtoning- helt plötsligt har det blivit iallafall lite viktigt att inte visa mig i värsta knullruffset eller med värsta patraskklädseln och tro mig- DET bekom mig inte innan men det är precis som om innan gjorde jag allt för att jag inte skulle tas som tjej, men nu handlar mycket om att se ut som alla andra killar och smälta in..och samtidigt se ut som om man inte blivit tappad bakom en hövagn!

Jag var hos logopeden i onsdags och fick erkänna att jag fuskat. Jag hann typ säga -Tjena, sen hade hon kommit på det, så tydlig är rösten redan. 

Fast även om den är inom den manliga ´genomsnittliga frekvensen som alla andra uppfattar det så hör inte jag det. Visst har den gått ner men på sin höjd kan jag sträcka mig till att jag låter som en tonårskille INNAN puberteten. 

En sak som jag har lagt märke till vad gäller just rösten är förmågan att variera tonläge. Den är borta. Puff. 

Oavsett om jag är glad eller förbannad- såvida jag inte skriker då- så låter den likadant och jag hatar det just nu. Men logopeden sa att det snart skulle komma tillbaka, att det bara är tillfälligt. 

Andra typiska förändringar? 

Acne: inget i ansiktet men jävligt mycket över skuldrorna. En sak som gör det bättre är daglig skrubb med ståltråd ;-) Nä, skämt åsido tandkräm. När lillfjompan känner för det så duttar hon på väteperoxid. Tyvärr kan man ju inte ta det själv då det rinner av för annars hade problemen varit ur världen. 

En sak som tandkrämen gör är att torka ut plidorna, vilket i sin tur gör att det fnattar grymt mycket och huden blir skittorr. 

Skägg: nänänä, inte än, men det har kommit en kontur av skägg, som liknar smuts vilket medför att jag måste raka mig regelbundet för att inte likna en nersmutsad fjortis med skäggkli, så nej- jag skulle inte kalla det annat än fjun egentligen. 

Hår i övrigt: Inte så mycket nytt fast det har blivit lite längre det som fanns innan men än så länge inte grövre eller svartare och det berömda arslehåret kommer mer och mer. Som L skrev på sin blogg: snart finns där en sprängd hamster mellan skinkhalvorna... hahaha, jävligt beskrivande förklaring, tack L. 

Håret på huvet har jag skrivit om innan: växer som ogräs, har fått en annan textur och hårlinjen har dragit tillbaka sig litegrand, knappt märkbart. skruvarna verkar ha vänt på sig och jag har fått omvärdera min hårstil :-(

Positivt är dock att babyfjunen är i stort sett borta :-)

Muskler: ja, definitivt en förändring. Om jag skulle träna dom så hade jag definitivt kunnat bygga upp lite volym till skillnad från innan då dom bara blev smidiga. Styrkan har ökat automatiskt, kanske en 30-40 % men jag har alltid varit råstark så det är svårt att veta exakt. Däremot har typen ändrats från uthålliga till explosiva vilket innebär att jag trots att jag kan bära tyngre inte kan bära något under en längre stund så nu får snart töserna bära matkassarna   " LOL"

Jag har gått upp totalt 5 kg på detta halvåret men jag är inte så säker på att det är lika mycket musklerr som fett, då jag har blivit en riktig gottegris.. mmmminte marabou. 

Just det- det här får jag inte glömma. Jag vet hur många transkillar som helst som klagar på sin nya kroppsodör och att man lider av svettningar men jag måste nog gå ifrån mängden. 

Innan jag började med T svettades jag konstant och luktade skunk efter bara någon timme men efter jag började med T så har jag inte dte problemet längre. det enda som jag märkt av är att man inte är kompatibel med alla dofter. För att förtydliga: innan älskade jag doften av Axe phoenix och den passade mig men nu skär det sig. jag tycker fortfarande om doften men jag passar inte i den. Tillsammans med min egen doft luktar den skunk. Och så är det vad gäller alla hudprodukter. Just nu kämpoar jag för att hitta ett tvål som inte luktar före mycket men som funkar ihop med min doft som kan göra att jag inte behöver använda så mycket deo. Något bra förslag? 

Just nu kan jag inte komma på mer att skriva förutom att min farmor kallade mig sin lilla påg igår och farfar blandade ihop mig med min storebror som uppenbarligen låter som mig ( han är synskadad) och killarna på de offentliga toaletterna håller upp dörren för mig när jag kommer ( till killarnas) så nej- jag begriper faktiskt inte var min oro kommer ifrån. 

Så även om mitt förra inlägg lät jobbigt och detta inte så är dessa två inlägg bara ett bevis på hur förvirrad jag känner mig- sorg blandat med glädje- blandat med...välkommen till en potpurri av känslor..

2 h kvar innan hemgång..

Jag skrev visserligen att jag skulle blogga mindre nu och det kommer jag att göra men just nu sitter jag på jobb. Det är 3 timmar till avlösningen och inte ett skit att hitta på. 

Borde egentligen vara glad för det men jag kan inte få för mig att sätta mig och glo på tv eller bar blunda en stund. 

Det är fortfarande mycket tankar som snurrar rundor och jag gör allt jag kan för att hålla mig sysselsatt och slippa fundera så mycket men det finns ibland alldeles för mycket tid och lite att göra för att lyckas med det. 

Denna  veckan har jag storstädat huset 2 ggr, skurat vasken ett x antal gånger också för att bli av med bananflugorna, strukit kläder (det gör jag inte om inom närmsta framtiden), läst 2 st tjocka böcker och slötittat lite på tv. Allt bara för att slippa alla tankar som far rundor.

Tankar har jag alltid haft men det käns som om det har blivit ett överflöd av dom. Jag har aldrig brytt mig om vad andra sagt och tyckt innan och helt plötsligt känns det som om jorden rämnar när allt inte går min väg eller jag stöter på patrull. För er få som fått luddiga sms och dylikt, bortse från dom- just nu vet jag inte vad jag försöker säga från en minut till en annan. 

Jag tror att jag kanske snart får snacka med någon om hur det känns men allt som oftast om inte tankarna blandas med känslorna som kommer så känns det som om jag håller på att förbereda mig på kamp- som om jag ska utföra något viktigt och livsavgörande och jag måste liksom stålsätta mig. Pulsen går upp, det slår hårt i bröstet och det dånar och susar i öronen.Jag blir andfådd och får svårt för att andas, skakig  och känner mig i stort sett fallfärdig.

Upptäcker när jag lägger mig för att sova och om jag inte somnar direkt att jag inte kan slappna av. är spänd som en jävla fjäder och det är inte ens medvetet.

Jag läser vad jag skriver och blir rädd för vad det står- jag skriver i stort sett att jag är svag och en del av mig kan inte begripa hur just min situation kan vara så jobbig för mig som har tagit mig igenom så mycket skit tidigare i livet utan några större skador. Det här , det borde vara en barnlek. Det är inte det att jag ska presentera mig för alla som jag känner mig och därmed göra mig mer synlig och konstig och vara rädd för att jag inte ska passera,

 utan det är snarare en rädsla för att misslyckas.Trots att  jag vet att jag inte kommer att göra det- rent rationellt baserat på min erfarenhet- men ändå reagerar jag så här. totalt jävla ologiskt. Och skrämmande. och totalt- inte mig.

Nej, just det- det är det som är så skrämmande- jag känner inte igen mina egna känslor. förstår ju ine var dom kommer ifrån.  

mitt i allt detta ska jag kunna koppla bor mina egna rädslor, sätta dom i andra rummetr och sätta på mig en fasad för att inte barnen ska märka hur dåligt jag mår och jag vill ju att dom ska må bra. Jag vill vara den som dom ska kunna lita på, den som är stark och visar dom hur man ska vara och göra för att må bra- och när det som nu är så att iallafall inte en mår bra då blir kravet på mig själv att var stark och deras klippa ännu större. 

Alltså, mer än en gång har jag funderat på att dricka mig iallafall lite berusad så jag kunde slappna av iallafall en lite  stund men jag har aldrig tyckt om sprit så det funkar ju inte. Ciggen kan jag inte ens låtsas som om dom skulle hjälpa- inte ens i min saknad av dom och tabletter- nää, absolut inte. jag tror jag får hålla tummarna för att jag orkar, för att min irrationella hjärna snart lär sig skilja rätt från fel och att mina instinkter återgår till det normala- utan en impuls att fly. 2 och en halv timme tills  man åker hem... vad fan ska jag göra nu?

Det är mycket som känts som  om det kommit i skymundan till förmån för min personliga uttveckling men så är  det inte. Jag har bara inte lyft fram vad som mer händer i livet. 

Idag hade vi föräldrasamtal i stortösens klass om hur allt fungerar och vad som väntar (info för er som aldig varit på ett sådant). Uppenbarligen utifrån vad som sades  är det en väldigt samspelt och lugn klass som tar hand om varandra och det lät ju bra. 

Men, utifrån vad jag hör dagligen så är det ju inte alls så.