Så, nu var årets barnfria semester avklarad. 3 dagars julmarknad i Flensburg och aningen tyngre lastad på hemvägen.

Tankarna har lugnat ner sig och jag känner mig tillfreds med att ärligt kunna säga att jag själv styr vart vägen bär hän hädanefter.

Om jag själv skulle jag välja hade jag helst vaknat imorgon som en han men jag vet att vägen dit är lång.

Just nu känner jag mig 100 % säker på att det är dit jag vill.

Med på resan fanns bara en bunte med pensionärer som tyckte jag var världens gulligaste son till min mor och ingen av oss hade mage att bevisa motsatsen.

Om det finns något som jag verkligen avskyr med attt vara jag så är det allmänna toaletter och då speciellt könsindelade. Vet inte hur många gånger jag blivit utskälld för min oförmåga att tyda skyltarna eller mangrannt utlyft av vakter och placerad på en pissoar. En gång lyckades jag även med bedriften att få damerna att evakuera in på herrarnas i tron att dom gått fel....

Några dagar senare sitter jag här igen och försöker sätta ord på mina tankar.

Vad har hänt sedan sist då?

tja, enl. psyk så är jag inte nära sammanbrottets rand....puh.

Och ja, jag har ingen könsidentitetskris heller, det stod klart att jag verkligen hade landat fel mmellan huvud och kropp.

Har kämpat några dagar med beslutet om jag skulle ta och ringa spec i Lund ang min könsidentitetskris, så igår gjorde jag det. det var pirrigt och när jag val förklarat varför jag ringde så sa dom bara att dom behövde en remiss från psyk...åhhh, tänk om dom sagt det från början, då hade jag ju sluppit att vela.

Min mor stödjer mig helhjärtat, fast hon hoppas nog att jag slutar mitt sökande bara jag får en diagnos.

Förklarade för de som fortfarande tvivlar att jag måste fullfölja det här: jag skulle inte stå ut med mig själv om 10 år om jag inte kan säga att jag verkligen gjort allt för att komma tillrätta med problemet!

Mina barn tänker jag hålla utanför det här så länge som möjligt, varför ska dom behöva gå runt och oroa sig?

Jag bad om min mans åsikt och mitt hjärta jublade-han har inte bara känslor inför det här utan har också kollat rundor lite.,

Att vi ska skilja oss om det ev blir snack om könsbyte är vi båda överens om, men han vill fortfarande vara en del av mitt liv ändå. Det känns som en stor sten lyftes bort från mina axlar där och just nu mår jag bra!

Ok, tänkte berätta om den senaste händelsen som får mig att undra tänk om....

Jag arbetar som rallare, dvs tar hand om persontåg som ska underhållas när dom inte rullar i trafik.

i förrgår kväll dvs natten mot lördagen skulle jag ta hand om ett ankommande tåg som jag skulle växla ut.

Står fullt med fylletrattar på perrongen så jag ber föraren att låsa dörrarna innan hon går därifrån efter värdarna kollat så det är tomt. Själv går jag mot motsatt förarhytt. Möter tågvärd på vägen som bbekräftar att tåget är tomt.

Men se, under tiden som hon gått ur har ett par ( man + kvinna) hoppat på och vad får jag se?

Byxorna på mannen nerddragna och kvinnan på knä slickandes pinne.....

Knackar på för att visa att dom får sluta med det. Mannen sträcker lite på sig, pekar på kvinnan och visar tummen upp, stolt som en tupp. Jag går in och säger verbalt till dom att : ni får sluta med det där, för nu ska jag ta hand om tåget så jag släpper ut er.

Mannen:- vänta lite, vi är snart klara.

Jag vet inte hur jag borde reagera: avsky, förakt, genans?

Kände ingenting mer än att dom störde mig i mitt arbete.

Jaja, ut kom dom iallafallmen så här i efterhand funderar jag på hur dom reagerat om dom sett att jag var tjej?

Var han så masho för att han trodde att jag var själsfrände?

Vad tror ni?

Jaha, Lördagskväll. Första lediga kvällen på hur länge som helst och imorgon på igen.

den lilla tösen väckte mig vid 13.30 efter bara 3 h sömn- gäsp.

Kom hem vid halv tio, trött som fan.

vad möter man?

Ett ångande badrum med en dushande 5-åring, en snarkande pappa och ett glatt konstaterande:

-mamma, jag ska smörjas hela kroppen, naglarna behöver klippas och så- the dreadful Nagellack...

Jag: men varför väckte du inte pappa?

Hon: Meen, han är ju trött ju!

Tanke: men jag då? trött som ett hus efter många pass, dålig sömn och nu ska jag dessutom bli hög som ett hus? Tack

Iallafall: 1 h senare är bestyren gjorda och pappa stiger upp:

- Har du inte gått och lagt dig?Jag tänkte vi kanske kunde hitta på något i em, men om du inte har gått och lagt dig än så kan vi ju glömma det.....

Vad tror ni det där  hitta på var:

Jo, mamma och Lea gör mat och god kaka-pappa sover.

För övrigt: kycklinggryta med äppel, cider, Salvia borde vara hur gott som helst: om man inte gör den i gjutjärnsgryta. Skiten åker ut nu och blodgivningen blir nöjda.... och jag är fortfarande hungrig!

Snart vankas det morotskaka. Mmmmm

har suttit i någon veckas tid vid datorn och försökt skapa mig en bild av hur det kan bli men det jag möts av är övertestosteroniserade FTM som står på pissoarer och pissar i kors. Det är inte det jag vill vara.

jag vill vara jag fast med rätt proportioner.

min stora rädsla är att komma till utredning, få fastställt att: gissa vad? du är nog bara lite scizofren!

Börja bete dig som en vuxen, istället för att tjura och slösa på vår tid!

jag vet att jag är fel: det har jag vetat från första början så varför barnen då? och mannen?

Ja, ett enkelt svar är väl att barnen kom för att jag hade känslor för någon annan och barnen ångrar jag inte. Visst suger det att jag har fått anpassa mig i så många år- men jag kom till en barriär nu när jag passerade 30.

det kändes så slutgiltligt på något vis. Jag ska fortsätta vara gift: låtsas att sex är underbart med who ever, vara mamma för evigt, förhoppningsvis bli mormor med stickor i nävarna för att sedan komma till ålderdomshemmet som en sur hagga....och till sista vilan som den rara, tossigagumman  jag... URK!

 Jag startade denna bloggen för att få skriva av mig, kanske få en uppfattning om den allmänna uppfattningen och kanske snubbla över någon likasinnad.

För att göra mig själv rättvisa borde jag lägga ut bild namn och intressen så hade bilden varit glasklar  men jag vill vara anonym i skrivandes stund för att bespara min familj ev förnedringar.

Därför ska jag försöka skriva en kortfattad recension om hur jag hamnade där jag är:

Utseende- vid första, andra, tredje anblick en cool kille i 20-årsåldern. Med kortsnaggade sidor och 6 cm lång tuppkam som ansas regelbundet. Utmanande?

Enligt mig är det min personlighet, den har varit med mig i snart 10 år. Genom graviditeter, förlossningar föräldraledighet, dagishämtningar, skolstart, föräldramöten, arbetsintervjuer.

Ni märkte kanske att det finns barn också?

Jodå, 2 söta änglar. en sockersöt och en liten tuff brud i lyxförpackning... 2 kontraster.

2 olika fädrar också. Bägge två har jag sett som mina bästa vänner så det har inte varit tillfälligheter, ifall det var någon som undrade.

Båda barnen och deras kompisar har ifrågasatt mitt utseende men alla har i slutändan accepterat det, för det är som dom säger: du är min bästaste mamma hur du än ser ut..... sen tycker jag ibland synd om dom i nya omgivningar, när dom träffar folk som inte vet vem jag är och dom får frågan om inte storebror har annat för sig än at vara barnvakt.....auchh.

jag har svårt för stereotyper: sedan spelar det ingen roll om det är i feminimt eller maskulint sammanhang. har nog en maskulin syn på det här med samhörighet. Män står och får orgasm bredvid speedway-banan medan kvinnorna sitter på ett fik och är fullt till freds med att orka med mest, ha mest jobb, mest uppfräshat hem, mest spenderad tid på barn och män, mest tålamod, mest gnäll, mest åsikter...mest allt. Mest tårar som inte syns...

Borde, borde inte.

Kan man inte bara göra sten, sax, påse om saken?

Vad är jag egentligen?

jadu, svaret på den frågan borde ligga hos mig själv men jag känner mig lite kluven.

Det stora steget är taget, de nära och kära visade sig vara lika förstående som jag hoppats. Puh.

Fast det visste dom redan. Egentligen.

Allmän åsikt nu: så, då har du brutit isen, STANNA DÄR!

Ta det inte längre, du kan lära dig leva med det.... suck, varför trodde dom att jag var tvungen att berätta det då?

Samtidigt som det känns som en lättnad så kanns det inte lättare ändå. Är det någon som förstår hur jag känner där?

Min man ställde frågan som jag förväntat mig: jaha, gör det mig till bög nu?

Newsflash: Nä, jag har inte planerat att ha sex med andra könet bara för att jag själv inte är vad jag verkar.

Fast jag förstår vad han menar.

Skillnaden på oss två i vårt äktenskap är denna: Jag har alltid sett honom som min bästa kompis, en vän som jag uppskattar att dela mina känslor och upplevelser med.

Han i sin tur har lärt sig att leva med min asexualitet och förväntar sig inte att få sin del av kakan mer än några gånger om året.

Den stora frågan i allt detta är: klara han av förvandlingen?

Oavsett vad slutresultatet blir? Eller förlorar jag min bästa vän?

Jaha, vad är då meningen med den här bloggen?

Mest att få ventilera mina känslor och funderingar och kanske se om jag ev snubblar över någon likasinnad!

För att börja med en kort presentation:

jag är en 30-årig tjej fast ändå inte. Alltså, jag är nog vad man kallar outtalád transsexuell. jag har ena foten inne i garderoben och är på väg att stiga ut i ljuset. Hoppas jag.

jag har tagit kontakt med allmänhälsan om vidare kontakt för att kunna få en bild av mig själv, men fastnat i fördomar och byråkrati.

Till saken hör att jag skaffade mig ett väldigt specifikt och könsneutralt namn, bara för att slippa den del av min identitet som verifierar mig som tjej, fast jag vet innerst inne att jag inte är det.

 Min kropp är INTE mitt tempel men jag vårdar min hjärna ömt, för där sitter den jag verkligen är och bara pockar på uppmärksamheten.

Fortsättning följer, måste jobba. God natt