Några dagar senare sitter jag här igen och försöker sätta ord på mina tankar.

Vad har hänt sedan sist då?

tja, enl. psyk så är jag inte nära sammanbrottets rand....puh.

Och ja, jag har ingen könsidentitetskris heller, det stod klart att jag verkligen hade landat fel mmellan huvud och kropp.

Har kämpat några dagar med beslutet om jag skulle ta och ringa spec i Lund ang min könsidentitetskris, så igår gjorde jag det. det var pirrigt och när jag val förklarat varför jag ringde så sa dom bara att dom behövde en remiss från psyk...åhhh, tänk om dom sagt det från början, då hade jag ju sluppit att vela.

Min mor stödjer mig helhjärtat, fast hon hoppas nog att jag slutar mitt sökande bara jag får en diagnos.

Förklarade för de som fortfarande tvivlar att jag måste fullfölja det här: jag skulle inte stå ut med mig själv om 10 år om jag inte kan säga att jag verkligen gjort allt för att komma tillrätta med problemet!

Mina barn tänker jag hålla utanför det här så länge som möjligt, varför ska dom behöva gå runt och oroa sig?

Jag bad om min mans åsikt och mitt hjärta jublade-han har inte bara känslor inför det här utan har också kollat rundor lite.,

Att vi ska skilja oss om det ev blir snack om könsbyte är vi båda överens om, men han vill fortfarande vara en del av mitt liv ändå. Det känns som en stor sten lyftes bort från mina axlar där och just nu mår jag bra!