.. Medans barnen är hos två kompisar och deras ungar. Är tacksam för att få lite egentid utan jobb inplanerat. Sitter på bussen från kompisarna nu- är på väg till Malmö för att träffa likasinnade. Här nere i Skåneland finns club Transparence som anordnar små träffar för Ts-personer. Var på en träff i december och så nu denna. Hoppas få träffa trevliga människor och få en inblick i deras liv.. Tror nog jag kan unna mig en öl eller 2 också.. Lyx!

De senaste dygnen har jag tänkt mycket på vad jag vill uppnå med hela denna processen och inte kommit fram till något enklare än att jag vill att andra uppfattar mig som jag själv uppfattar mig, att jag vill ha någonstans att landa, där jag kan känna att det är så här jag vill vara, resten av mitt liv och att jag inte har ångrat de val jag gjort.

Hur självklart det än låter så kan jag inte heller riktigt rättfärdiga i mitt sinne att jag prioriterar mig själv så mycket som jag gör just nu. Det känns rättvist mot de som är mig närmast och jag hoppas att det bara ska behöva vara så ett litet tag till, att man sedan ska kunna komma in i en normailitet som kallas vardag, där jag själv styr över takten och vad som sker, att jag blir mästare över min egen tid. Annars kommer jag i slutändan stå som den riktiga förloraren där jag tappat perspektivet över vad och vilket som är viktigt och inte kan hitta en balansgång, vilket skulle kunna leda till att jag förlorar allt som är mig kärt.

Jag har fått många kommentarer, inte bara här, utan i verkliga livet också om att jag är stark som tar mig igenom det här trots barnen, att många kanske inte vågat stå för det dom är, men jag ser det inte så. Jag gör bara det jag borde gjort för länge sedan och om det betyder att vara stark då tycker jag synd om de svaga.

Och även om det bär mig emot, för jag är ju naturligtvis lite egoistisk i allt det här, det måste man vara, så skulle jag avbryta om jag upptäckte att någon for illa av mitt beslut men just nu pågår kampen om att hitta framtida lösningar så att vi alla kan må bra, inte bara jag och jag vet att hjälpen finns där om jag bara envisas tillräckligt länge.

Sedan i slutändan kanske det till och med blir så att jag kan hjälpa andra som hamnar i en liknande situation för som jag sagt är samhällets resurser inom transvården begränsade och dom är VÄLDIGT begränsade när det finns barn med i bilden. Är fullt medveten om att jag inte är den första FTM:n med småbarn men jag har trots mina försök ännu inte hittat någon som kan upplysa mig om vägarna att gå och om hur man kan lösa problemen som uppstår med barnen.

jag vill med detta uttalande inte heller göra mig osams med alla MTF:s med barn och alla är naturligtvis välkomna med sina upplysande bidrag, men som sagt var: min kamp handlar om att hitta specifikt FTM:s eftersom det är det jag är.

Timmen börjar bli sen och jag börjar flumma ut så sammanfattningsvis: var finns alla pionjärer?

Sitter i min skrubb och försöker göra något vettigt av det här, trots ljudet från Alvin och hans gäng och deras minst sagt irriterande "röster". Jag är i vanliga fall mästare på att stänga ute ljud men det där pipandet är Sååå annoying...

Det har egentligen inte hänt så mycket på någon front överhuvudaget men igår blev det äntligen sommarlov, både för stora och små. Det enda jag behöver tänka på nu är allt annat som inte är skolrelaterat och det känns skönt.

Tänkte jag skulle skriva några rader om det här med tidsperspektiv, vilket är något jag funderat på en del.

I början av livet kommer jag ihåg att allting gick jättelångsamt utom när man hade kul för då flög tiden. Nu går tiden alltid jättefort utom när man har kul för då säger det bara "svochhh" så är det ögonblicket förbi, vilket i sin tur resulterar att man stressar hela tiden för att man ska hinna med. Hur kommer det sig att perspektivet ändrats så mycket? jag vet att detta fenomenet inte bara gäller mig utan i stort sett hela den vuxna befolkningen.

Sedan tänker jag naturligtvis vidare på detta och speciellt nu i min situation och då kan jag känna att 1-2 års utredning nog ändå inte är så lång tid, men sedan naturligtvis om jag tänker vidare och liksom smakar på tidslinjen så låter det som hur lång tid som helst. Märkte ni att jag använde två olika begrepp? Låter och känns som. Tror man måste skilja på dom två känslorna eftersom dom inte är relevanta med varandra, om  ni förstår vad jag menar.

Är fortfarande singel, fotfarande ensamstående förälder, fortfarande förvärvsaarbetande och fortfarande bombsäker på att jag är född i fel kropp. Jag kan fortfarande inte rättfärdiga mitt beslut att ,som någon anonym skrev på en annan blogg, låta mina barn bli automatiskt mobbningsoffer men jag känner att jag kan göra det som står i min makt för att få min omgivning att förstå att för mig och den jag är så är det nödvändigt.  Jag tror faktiskt att chansen att ungarna blivit mobbade hade varit större ju längre jag hade gått utan att göra något åt det.

Försöker komma ihåg tankarna jag hade innan jag liksom kom till insikt och inser att jag inte kan greppa dom. Det var liksom en massa lösa ändar som vägrade bli ett och som inte gick att förklara. Som många redan räknat ut, om jag inte nämnt det, så har jag sedan en tid tillbaka tagit T och kan ärligt talat inte tänka mig att vara utan det.

För er få som tror att T endast är till för muskelbyggande så kan jag avslöja att musklerna har uteblivit än så länge, men min mentala status skulle jag nog vilja påstå är rätt normal och lugn och mycket av min retlighet har försvunnit, så även en del mani. Så när jag inte är trött så känns läget helt ok.

för övrigt har jag svårt att tagga ner och sömnen är, om den infinner sig, rastlös... Min värsta dröm som förföljer mig just nu är den när jag drömmer att jag inte kan sova och att jag vrider och vänder mig, så när jag väl vaknar så är jag inte ens klar över om jag ens har sovit. Nehej, dags att natta den lilla.

Ha det bra alla vänner- glöm inte kommentera

Puh...gårdagens rubrik i tidningen var "Hässleholms enda nattis läggs ner".

Jaha tänker man. ingen efterfrågan då eller?

jodå, nattiset är fullbelagt, fler står i kö men ekonomin från kommunen går inte ihop, så då fimpar man det istället.

Hmmm, vad kommer då detta innebära börjar man fundera på.

Vilka är det som i största utsträckning nyttjar nattis?

jo, ensamstående mammor utan möjlighet till att låna föräldrar och annat med krångliga arbetstider.

För var någonstanns är det mest skiftarbete?

Jo, på dom kvinnodominerande yrkena vård och omsorg, där man som ensamstående mamma lyckats få in en fot, eftersom det fortfarande räknas som ett lågstatusyrke och det inte alltid krävs lång utbildning som man oftast inte har som just ensamstående mamma eftersom karriärstegen liksom blivit lite kort just pga , just det, barnen.

( Alla som tycker jag tänker fel nu får gärna avbryta läsandet)

Hur kommer då detta påverka kommunens budget?

ja inte åt det positiva hållet. inget nattis-inget jobb. Inget jobb-inga pengar-ingen skatteinskomst åt just kommunen eller staten. Iallafall inte jämförbar med om man har ett jobb.

I års arbetslöshet innan man ev blir tvungen att ta socialbidrag av, just det, kommunen....

Och så kommer det gå runt som en ond spiral1

Nä, jag är tacksam att jag klarar mig utan nattis men det är inte alla förunnat att få allt serverat på silverfat.

Och jag lider nu med alla dessa människor som varit glada över att ha ett jobb som är tvungna att se arbetslösheten i vitögat.

Själv är jag visserligen glad åt att jag kan fortsätta jobba häcken av mig, men allt har sitt pris.

Mitt pris är min frihet. Min barnsittare tog en titt på aprils schema , som jag sagt innan, och konstaterade att - Ska hon aldrig vara ledig? Så här får man inte jobba. Vilket skitfack som tillåter det, vilka skitatbetsgivare som gör på det viset etc och DET måste jag ta tag i för så kan man inte ha det! nä, jag borde arbetsvägra, skrika och gorma på dom som bestämmer och säga upp mig!

ja du, allt det där kan jag ju verkligen göra för som blivande ensamstående förälder så bara står jobben på kö?

Tänk, gott folk, på vad ni säger innan ni säger det så hade allt varit en skuldkänsla mindre.

Så just nu har jag skuldkänslor för att jag inte kan bestämma mina arbetstider, jag sover alldeles för mycket, jag inte har  tid att städa eftersom jag insett att tid med barnen är viktigare och samtidigt skäms jag för att det inte är städat och nu då den nya skuldkänslan- att min frivilliga barnsittare kanske inte trots allt är så frivillig...

Jag vet det var ett tag sedan jag skrev sist, men ibland står tiden stilla, ibland inte.

Tänkte berätta vad som sas i fredags på mitt senaste möte

Eftersom jag har ett jobbigt förflutet, som jag för länge sedan gömt undan och vägrar ta i, eftersom jag vet att det inte finns någonting jag kan ändra på, så är jag en tickande bomb...

Jag blir så arg. Så jag ska behöva riva upp dom såren som jag inte lider av eftersom så många andra före mig kanske inte har hittat ett sätt att tackla situationen, som jag gjort. Som jag sa till psykologen: Även om jag önskar att mitt förflutna varit annorlunda, bättre, så är det det förflutna som gjort mig till den jag är, en person som inte lever i det förgångna utan tar an varje dag som den kommer, med erfarenheter som får mig att värdera min tillvaro mer och vårda mina egna ideal.

Nej, möte varannan vecka, (som om jag egentligen har den tiden), remisser till utomstående psykologer och två steg baklänges innan jag ens tagit mig fram.

Till alla mina vänner som finns där ute: Räkna bort mig. Känns som jag kommer att bli det jag inte ville, ha tid till ingenting eller ork, och psykiskt slutkörd innan året är slut!

Just nu känner jag mig nere, förstår inte varför jag blir så jävla motarbetat och funderar allvarligt på att bli en grinolle!

Ja, det är så det känns. Har varit en hel vecka snart med nästan inga dåliga vibbar alls. Igår var jag och blivande exman på banken och skrev under de sista papprena, ordnade med konto och sådant. Lite gnäll passar in här:

VARFÖR kan dom inte bara stryka en kontohavare på ett gemensamt bankkonto utan måste öppna nya konto och avsluta dom gamla?

Blir så irriterad, hade äntligen matat in kontonr i skallen.  och nu måste man ändra allt igen

Iallafall så fick jag ett uppmuntrande samtal från min andra chef idag som ville kolla hur jag mådde, både med skilsmässan och identitsfrågan. Vi pratade länge och väl om känslor, ansvar och att tala öppet med varandra.

Han bad mig att komma ut för de andra medarbetarna så fort jag kände mig mogen så att jag slapp hålla det inom mig för länge.

Han skulle ev samla ihop ela gänget för att reda ut om det skulle förkomma någon mobbing eller trakasserier ifrån mina arbetskamrater. Jag tror nog inte det kommer att behövas men jag känner mig tacksam för att han är så förutseende eller hur jag ska uttrycka det.

Sen kom naturligtvis den frågan jag väntat på, om jag kunde extaknäcka men jag vet att han är pressad av alla sjukskrivningarna så jag förstår honom. Och han brukar inte fråga om han inte måste för han är medveten om hur trött jag är. Gårdagens känsla av uppskattning håller i sig.

Ps. På tisdag går jag på ett 7-dagarsskift så då blir det nog lite gnäll ;-)

Gäsp, är lite sliten idag. Allt har varit så intensivt så det ska bli skönt när trycket släpper. Någon vecka till tror jag sedan är nog alla medvetna om vad som händer och sker.

Brevet till föräldrarna åker hem till föräldrarna imorgon så det ska bli lite intressanta dagar framöver.

Har ställt in mig mentalt på att jag kommer stöta på patrull så kanske det inte blir så jobbigt.

Lärarinnan ringde idag och gav utskicket godkänt. Hade pratat med rektorn som tyckte det kunde vara bra för alla lärare på skolan att också ta del av informationen, så dom var förberedda.

Kan inte hjälpa att känna mig som en försökskanin, men det behöver ju inte nödvändigtvis vara av ondo även om det just nu känns väldigt utsatt.

Jag tog tag i saken idag och ringde en av mina chefer och berättade. Valde ut den som jag känner är mest öppen inför förändringar även om jag egentligen inte tror att det stora problemet ligger inom vårt företag utan snarare hos koncernen vi representerar. Vill naturligtvis inte ange varken företagsnamn eller koncern men det handlar om service och kommunikation på basnivå.

Han typ ryckte på axlarna ( om man nu kan göra det i telefon) och sa bara- jaja, det där visste vi redan, men tack för att du delar med dig. Säg till när du vill byta pronomen bara... alltså jag känner att jag just nu har världens flyt, så det så.

Sedan frågade han om han skulle berätta för dom andra cheferna om jag ville, så kunde han hänvisa till mig ifall det var något dom undrade..jag sa ja,  kände att jag ville ta den lätta vägen denna gången.

En tanke som slagit mig är om jag inte hade varit så framåt som jag är- var hade jag stått, hur långt hade jag kommit och hur dåligt hade jag mått?

Vill nog egentligen passa på att tacka mig själv för att jag faktiskt tar tag i saker- även om dom verkar besvärliga.

Hej alla. Börjar känna mig lite trött så jag  kopierar helt enkelt min andra uppsats som jag skrivit på forumet om allt som sagts idag: Buzy beee, thats me.

Hej allihop. Då, äntligen, känns det som jag kan andas ut. Det har varit en lång dag med mycket känslor så här kommer nog ett alldeles för långt inlägg...
Jag hittade till mottagningen, hade kört hemifrån 1 och en halvtimme tidigare helt enkelt eftersom vintern hade gjort ett svagt försök att komma tillbaka. Jag körde inte fortast men jag kom fram säkrast.

Trodde att jag skulle vara nervös inför mötet men kände mig förvånansvärt lugn. Ungefär som innan en avrättning..haha.
Jag träffade en tjej som hette J. W, ni som går i Lund vet säkert vem det är. Mötet varade i nästan 3 h och jag tror ärligt talat att jag fick med kanske 1/10 av mitt liv.
Hon började med att presentera vad utredningen gick ut på, hur den skulle gå till och frågade mig sedan om vad jag var rädd för och vad mina förväntningar var. Kort och gott blev svaren:
1. Att ni ska tycka att jag inte verkar säker på min sak för det är jag och dra ut på tiden
2. Gör om mig till den man jag är så att jag kan känna mig hel och kunna slappna av i min egen närhet!
Hmm, trodde jag satte ribban lågt där..
2,5 h senare när vi pratat om sexualitet, barndom, kroppsuppfattning, barnen, förhållande, ansvar, synsätt, och mycket annat sa hon att det verkade som om jag var en stark och säker person som hade en självklar plats i deras utredning, som hon inte trodde skulle bli så utdragen som jag själv trodde.
Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta kontakt med min remitterande psykolog igen och ha samtalsstöd eftersom hon antydde att  jag verkade ha rätt fullproppat mellan öronen( mitt talesätt, inte hennes) och att det lätt kunde bli för mycket att bära eftersom min livssituation kräver att jag är i 100% kontroll, hela tiden och där hänger många lik i garderoben.
Mycket vis ung dam, det där... hade jag inte behövt komma till henne för att förstå själv.
Iallafall så tog jag reda på det där ni skrivit om att låsa protokoll hos andra psykiatorer så att utredningsteamet inte ska kunna ta del i det som sägs hos andra, så jag är absolut öppen för förslaget.
Innan vi avslutade sa hon att jag skulle få en ny tid inom max en månad och att vi då skulle börja prata om de olika psykiska utvärderingarna som finns. Hon trodde själv inte att de skulle behövas men ville diskutera det med resten av teamet. Strunt samma, kan jag känna. Kan kanske vara en rolig grej?

Hemmarsch! Till skolan då... pratade med klassföreståndaren idag som började med att tacka mig för att jag var villig att dela med mig av mina erfarenheter. Hon sa också att hon aldrig själv varit ens i närheten av någon olikkönad, varken privat eller i skolan, så detta såg hon som ett sätt för henne och skolsystemet att lära sig något nytt... varsågod!
Hon hade googlat min situation så hon förstod vad det handlade om, vilket var skönt.
Uppenbarligen hade min stortös redan ringt i många varningsklockor sedan en månad tillbaka som börjat göra dom oroliga, men nu hade dom fått förklaringen så att dom kunde hjälpa henne och vilken skillnad det var på henne att hon fått någon att prata med! Märkte jag redan när jag sedan kom hem, ungen kunde knappt sitta still. Eller vara tyst för den delen...
Javisstja, vad som kommer att hända i skolan nu eftersom tösen redan har pratat med några kompisar är att jag skrivit ihop ett brev till alla föräldrar där jag förklarat grovt varför dom fått det, vad som kommer hända och vad jag förväntar mig av dom...Har pratat med några av föräldrarna också eftersom jag ville förklara varför det var hyschhysch ett tag till.
En aspekt som slog mig igår var nämligen det att kanske inte alla föräldrar tycker att detta är ok för deras barn att känna till... konstigt men så kan det vara, så först måste jag varna föräldrarna för vad som sker, få deras godkännande till att informera klassen och sen kan jag börja skämta mig fram till själva kärnan. Gud vad möe att hålla reda på!
Nä, nu hör jag hur sängen kallar på mig. GOd natt!