Varför ska det vara så svårt?

Det borde vara att besluta sig och sen vara nöjd med det. Men ibland är det inte så enkelt. Suck.

Idag hade jag tänkt ta reda på lite mer om hur det här med nattdagis fungerar. Egentligen har jag inga känslor ang formen förutom att det känns som om att man lämpar över ungarna på samhället, inte mantlar ett eget ansvar så att säga. Enda anledningen till att jag tittar lite närmre på det alternativet är om jag skulle bestämma mig för att flytta till lägenhet. Då är jag helt solo, med aningen bättre ekonomi än om jag stannar kvar, men utan hjälp från någon annan.

Det som skrämmer mest vad gäller huset är inte ekonomin för tillfället, utan ekonomin över ett år-10 år. Ska man fortsätta vända på slantarna i så långt perspektiv så måste man vara säker på att man orkar. och det är jag inte.

Fast å andra sidan kan man ju se det så här, i lägenhet har jag möjlighet att gå ner i arbetstid ev studera om jag känner för det längre fram. jag har råd att känna mig krasslig och ingen kronofogde flåsar mig i nacken.inte för att dom gör det nu heller men det känns som att det inte är så svårt att landa där om min inkomst förändras, huset blir mitt helt och hållet och jag inte kan få det sålt då till rätt pris. Då sitter jag dessutom med vinstskatten själv, mäklararvodet och lite annat smått och gott. Om vi å andra sidan säljer nu så sitter vi med vinstskatten delat på 2, arvodet delat på 2 men eftersom vi i nuläget inte kan få ut ens det som vi har lån för så sitter vi med kvarskuld utan säkerhet- delat på 2?

Ok, för att ändra ekvationen lite grand så började jag fundera på möjligheten att hyra

ut. Dt borde inte vara så omöjligt att hyra ut huset till en kostnad som täcker ränta+ amortering men hur vet jag att jag kan lita på hyresgästen? Om dom inte är nöjda med hur saker och ting ser ut och vill rusta upp husetlite grand? Skatteiintäckterna? Varför kan inte valet bara servera sig på guldfat?

Min omgivning säger att jag förändrats det sista halvåret, dom säger att jag måste tänka på mig själv, i nästa andetag ber dom mig att införstått tänka på mina barn, min man och deras känslor och vår framtid.
Så vad gör jag? Jo, det som jag alltid gör, rättar in mig i ledet. Inte för att jag vill men för att det är vad alla andra behöver. Dom behöver en fast grund. Varför ska jag skratta om jag inte har något att skratta om? Varför ska jag gråta när jag innerst inne vill tro att allt kommer bli ok och att det finns dom som har det värre? Ja, jag vill bli det jag är men det finns så mycket skit  ivägen som jag ska ta mig igenom.
Precis som alla andra kretsar tankeverksamheten och orosmolnen kring den framtida skilsmässan. Inte beträffande kärleken utan allt det praktiska. Huset, barnens uppfostran och omsorg, ekonomi, jobb- allt det som cis-människir går igenom utan att  behöva tänka   på det där andra.
Så jag vill bara säga förlåt till alla andra. Förlåt för att jag är osjälvisk och driver mig själv i fördärvet, förlåt för att jag inte är mig själv längre. Ska försöka skärpa mig..

Hur vet man egentligen inom vilken genre man egentligen hör hemma?
jag menar, det här med att vara en kvinna alt en man är ett genomtänkt koncept, men om man vill gå utanför den ramen så finns det något som kallas "det tredje könet" om jag förstår det rätt, vilket är en väldigt oreda per definition.
Ta mig tex som tolererat att leva som kvinna under en lång tid, men som haft dom manliga klädpreferenserna offentligt, alltid, och som aldrig fullt accepterat min könstilldelning i det genetiska lotteriet. Om jag går och slår upp transsexualism så får jag reda på att jag faller inom den ramen, Eller crossdresser, Eller intergender eller någon av dom tusen andra indelningarna som finns inom transsexualism. Innan jag visste något om området så kunde jag bara förklara hur jag kände med att säga att ju mer jag försökte att anpassa mig till min biologiska könsroll desto mer kände jag mig som en misslyckad transvestit, vilket jag idag förstår är en helt fel beskrivning på hur jag känner, men lätt att förstå för en lekman...
Så det är ett väldigt brett område där det är svårt att helt enkelt bara säga: - Tjena, jag är transsexuell

Ja, äntligen. Det snöar ute. Jag blir som ett litet barn igen.

Visserlien ska jag jobba men iallafall, med lite tur kanske en delav täcket stannar kvar till imorgon.

Haha, vad trodde jag nu. Imorgon bitti är slasket tillbaka och min sinnesstämning med den.

Vad annars är nytt?

Inenting egentligen. Psykologen hör inte av sig så man undrar liksom om allt stannat upp men samtidigt är det så mycket som händer nu, privat, så denna lilla paus i utvecklingen, behövs?

Skilsmässopapprena har kommit, banken ska jag träffa på måndag och både jag och mitt blivande ex är överens om hur vi vill att det ska sluta. Så, ja. Idag mår jag bra. Inte toppen men jävligt bra...

ja, då ska man försöka beskriva hur man känner.

De flesta skriker högt och förfäras över ordet SKILSMÄSSA, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Tänk vad människor hade varit olyckliga om inte möjlighen fanns att ångra sig oavsett vad.

Vad man gör i ett ögonblick skall inte få styra hur hela ens existens ska bli.

Personligen vill jag bara säga att just då, i den situationen jag befann mig i då, var det fullt logiskt att vi gjorde det.

För min del handlade det mycket om att bekräfta vår vänskap och om att ge en stabil grund till barnen men också eftersom jag hade gett upp om hur jag var en sorts försäkran till mg själv att om vi fullbordade giftemålet så hade jag liksom fastställt att jag visst var kvinna och att jag skulle klara att leva som en sådan lättare om jag gife mig, en sorts falsk trygghet vet jag nu men då var man nog lite snurrig i bollen. Och kanske lite upgiven. 

Detta var 6 år sedan och situationen och människor förändras, ibland inte åt den riktning man önskar men man anpassar sig efter bästa förmåga.

Vid de senaste diskussionerna men mitt blivande ex så visar det sig att vi fortfarande är vänner, vi vet var vi har varandra och vi kommer att stå vid varandras sida ändå. Vår inställning till barnen är densamma. Den bästa lösningen är den som gynnar barnen, inte oss. Och det gynnar inte barnen att vi kryper in i oss själva och går och fräser på varandra utan att dom förstår varför.

Så nej, jag är inte ledsen utan snarare lite upprymd. Lite försiktigt optimistiskt om att det numera är jag som styr skutan och bestämmer om jag ska lägga den på grund....

jaha, då har vi tagit ett gemensamt steg jag och M. skickat efter skilsmässopapprena idag. Trodde att M skulle tycka det var jobbigt men jag tror han behövde något att fokusera på.

Om jag lyckas få till det ekonomiska på banken så lämnar han huset till mig, enl mina egna beräkningar ska det gå...

och jag slipper byta jobb.

Efter att det är klart så måste jag nog ta ett snack med jobb och kolla om jag kan förändra mina arbetstider utan att gå ner allför mycket i lön.... Samtidigt hoppas jag få besked på om min utredning kan sätta igång snart. jag har satt bollen i rullning vad gäller allt annat men det är utanför min kontroll, fast nog kan jag snart börja tjata!

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men inte gör.

Som hade gjort att de som inte förstår hur jag mår kanske skulle begripa iallafall uns av vad jag går igenom.

Jag berättar inte för er att jag håller på att besluta mig för att skilja mig, att det varit på gång i flera år men att jag inte vågat för att jag varit rädd för att min lilla stödkrets skulle försvinna, att jag inte klarat av att ta hand om allt själv. Det är fortfarande sant, jag är livrädd. Att barnen ska må dåligt, att jag ska må dåligt. Att jag kanske kommer att klara det galant till kostnad av MIG....att jag också måste få en chans till att bli lycklig men att kostnaden kanske blir för hög...

Jag berättar inte för er att när jag pratar med min familj så är det som att trampa på ett minfält, minsta lilla snedsteg leder till katastrofala följder och att jag har en stor klump i bröstet varje gång jag måste be om hjälp, när jag måste stå inför någon ooch erkänna att jag inte kan själv.

Men detta är sanningen, jag kan inte själv. Jag kan inte trösta mig själv, jag kan inte pusha mig själv till att bli bättre än jag är, jag kan inte lätta mitt hjärta när jag inte har någon att prata med, jag kan inte be någon att välja sida när dom står i mitten . Och framförallt kan jag inte be någon att strunta i sitt eget liv för att ta mitt.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst, vilken fot som ska framåt. inte åt villken riktning eller ens om jag står upp upp. Så om ni tycker jag är velig och inte kan ta ett beslut snabbt nog, tänk om. För det är min framtid som står på spel, min och ungarnas. Så är det bara...

Det var ett tag sedan jag skrev sist och en del har hänt. Mannen i huset( inte jag) har hunnit smälta det faktum att vår framtid inte längre är tillsammans. Har haft min första psykkonsult ever och känner mig lite lugnare. Jag vet ännu inte hur det kommer bli med utredningar och allt sådant men jag får ta det som det kommer, måste inte skynda på allt.

Idag har jag och M komit överens om att vi inte ska vänta med skilsmässan tills min utredning kommit en bit på vägen, utan att vi ska ta det redan nu. Både för vår skull ( det kommer ändå inte bli vi för ingen av oss är homo) men framförallt för barnens skull och för att jag ska orka med allt....

Skilsmässa och husförsäljning (flytt) först så tar vi transgrejen sen när det börjar likna en vardag igen för alla.

Har i flera år egentligen förberett mig för att vara ensam och nu känns inte beslutet så "ensamt" längre.

Barnen ska bara vänja sig vid att mamma kanske blir en glad mamma igen, istället för en som går omkring och mumlar för sig själv hela tiden om saker dom inte förstår och sedan vad?

En vänninna gjorde mig uppmärksam idag på att oavsett vad, om jag blir man eller kvinna, så kommer inte barnen märka någon större skillnad ändå, jag är ju samma person. Dom är redan invanda med att deras mamma är som alla andras pappor...så lite skägg och ett namn kanske inte gör så stor skillnad ändå?