Det var ett tag sedan jag skrev sist och en del har hänt. Mannen i huset( inte jag) har hunnit smälta det faktum att vår framtid inte längre är tillsammans. Har haft min första psykkonsult ever och känner mig lite lugnare. Jag vet ännu inte hur det kommer bli med utredningar och allt sådant men jag får ta det som det kommer, måste inte skynda på allt.

Idag har jag och M komit överens om att vi inte ska vänta med skilsmässan tills min utredning kommit en bit på vägen, utan att vi ska ta det redan nu. Både för vår skull ( det kommer ändå inte bli vi för ingen av oss är homo) men framförallt för barnens skull och för att jag ska orka med allt....

Skilsmässa och husförsäljning (flytt) först så tar vi transgrejen sen när det börjar likna en vardag igen för alla.

Har i flera år egentligen förberett mig för att vara ensam och nu känns inte beslutet så "ensamt" längre.

Barnen ska bara vänja sig vid att mamma kanske blir en glad mamma igen, istället för en som går omkring och mumlar för sig själv hela tiden om saker dom inte förstår och sedan vad?

En vänninna gjorde mig uppmärksam idag på att oavsett vad, om jag blir man eller kvinna, så kommer inte barnen märka någon större skillnad ändå, jag är ju samma person. Dom är redan invanda med att deras mamma är som alla andras pappor...så lite skägg och ett namn kanske inte gör så stor skillnad ändå?