ja, då ska man försöka beskriva hur man känner.

De flesta skriker högt och förfäras över ordet SKILSMÄSSA, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Tänk vad människor hade varit olyckliga om inte möjlighen fanns att ångra sig oavsett vad.

Vad man gör i ett ögonblick skall inte få styra hur hela ens existens ska bli.

Personligen vill jag bara säga att just då, i den situationen jag befann mig i då, var det fullt logiskt att vi gjorde det.

För min del handlade det mycket om att bekräfta vår vänskap och om att ge en stabil grund till barnen men också eftersom jag hade gett upp om hur jag var en sorts försäkran till mg själv att om vi fullbordade giftemålet så hade jag liksom fastställt att jag visst var kvinna och att jag skulle klara att leva som en sådan lättare om jag gife mig, en sorts falsk trygghet vet jag nu men då var man nog lite snurrig i bollen. Och kanske lite upgiven. 

Detta var 6 år sedan och situationen och människor förändras, ibland inte åt den riktning man önskar men man anpassar sig efter bästa förmåga.

Vid de senaste diskussionerna men mitt blivande ex så visar det sig att vi fortfarande är vänner, vi vet var vi har varandra och vi kommer att stå vid varandras sida ändå. Vår inställning till barnen är densamma. Den bästa lösningen är den som gynnar barnen, inte oss. Och det gynnar inte barnen att vi kryper in i oss själva och går och fräser på varandra utan att dom förstår varför.

Så nej, jag är inte ledsen utan snarare lite upprymd. Lite försiktigt optimistiskt om att det numera är jag som styr skutan och bestämmer om jag ska lägga den på grund....