Varför ska det vara så svårt?

Det borde vara att besluta sig och sen vara nöjd med det. Men ibland är det inte så enkelt. Suck.

Idag hade jag tänkt ta reda på lite mer om hur det här med nattdagis fungerar. Egentligen har jag inga känslor ang formen förutom att det känns som om att man lämpar över ungarna på samhället, inte mantlar ett eget ansvar så att säga. Enda anledningen till att jag tittar lite närmre på det alternativet är om jag skulle bestämma mig för att flytta till lägenhet. Då är jag helt solo, med aningen bättre ekonomi än om jag stannar kvar, men utan hjälp från någon annan.

Det som skrämmer mest vad gäller huset är inte ekonomin för tillfället, utan ekonomin över ett år-10 år. Ska man fortsätta vända på slantarna i så långt perspektiv så måste man vara säker på att man orkar. och det är jag inte.

Fast å andra sidan kan man ju se det så här, i lägenhet har jag möjlighet att gå ner i arbetstid ev studera om jag känner för det längre fram. jag har råd att känna mig krasslig och ingen kronofogde flåsar mig i nacken.inte för att dom gör det nu heller men det känns som att det inte är så svårt att landa där om min inkomst förändras, huset blir mitt helt och hållet och jag inte kan få det sålt då till rätt pris. Då sitter jag dessutom med vinstskatten själv, mäklararvodet och lite annat smått och gott. Om vi å andra sidan säljer nu så sitter vi med vinstskatten delat på 2, arvodet delat på 2 men eftersom vi i nuläget inte kan få ut ens det som vi har lån för så sitter vi med kvarskuld utan säkerhet- delat på 2?

Ok, för att ändra ekvationen lite grand så började jag fundera på möjligheten att hyra

ut. Dt borde inte vara så omöjligt att hyra ut huset till en kostnad som täcker ränta+ amortering men hur vet jag att jag kan lita på hyresgästen? Om dom inte är nöjda med hur saker och ting ser ut och vill rusta upp husetlite grand? Skatteiintäckterna? Varför kan inte valet bara servera sig på guldfat?