skuldkänslor? Jag bara undrar. Det måste vara dom jävligaste känslorna som finns näst efter sorg.

Enda anledningen till att jag skriver detta är för att emellanåt förtär mig just den känslan. Den är en stor del av mig och jag kan inte ändra hur jag känner när den slår till. Men om någon hade haft en mirakelkur mot den så hade jag köpt det direkt, utan tveka. Jag vet om att jag är en bra förälder, en bra människa som gör mitt yttersta för min omgivning men ändå känner jag det som om jag kan göra mera. Jag vet också att det nog är omöjligt och ibland får jag till och med skuldkänslor för mig själv, att jag bortprioriterar mig som jag gör och aldrig slår till bromsen eller säger ifrån.

Själva företeelsen att känna skuld ger upphov till så många negativa känslor: sorg över att man inte kan ge mer, ilska över att man inte kan påverka precis allt, ledsenhet för hur man tror att alla andra känner inför ens fruktlösa försök och uppgivenhet-snudd på deprission över att man inte räcker till och ibland inte duger mycket till heller.

Jag har i ett tidigare inlägg bland annat bett om ursäkt för att jag inte är som alla andra ibland önskar sig, men det är en sanning med modifikation- egentligen ber jag om ursäkt för att jag inte är som jag önskar mig in i minsta detalj. Det är som man brukar säga- när man tittar närmre på saker och ting som verkar fulländade så har även dom sprickor i fasaden och precis så är det- fast just nu känner jag mig krackelerad jämnt över!

Puh...gårdagens rubrik i tidningen var "Hässleholms enda nattis läggs ner".

Jaha tänker man. ingen efterfrågan då eller?

jodå, nattiset är fullbelagt, fler står i kö men ekonomin från kommunen går inte ihop, så då fimpar man det istället.

Hmmm, vad kommer då detta innebära börjar man fundera på.

Vilka är det som i största utsträckning nyttjar nattis?

jo, ensamstående mammor utan möjlighet till att låna föräldrar och annat med krångliga arbetstider.

För var någonstanns är det mest skiftarbete?

Jo, på dom kvinnodominerande yrkena vård och omsorg, där man som ensamstående mamma lyckats få in en fot, eftersom det fortfarande räknas som ett lågstatusyrke och det inte alltid krävs lång utbildning som man oftast inte har som just ensamstående mamma eftersom karriärstegen liksom blivit lite kort just pga , just det, barnen.

( Alla som tycker jag tänker fel nu får gärna avbryta läsandet)

Hur kommer då detta påverka kommunens budget?

ja inte åt det positiva hållet. inget nattis-inget jobb. Inget jobb-inga pengar-ingen skatteinskomst åt just kommunen eller staten. Iallafall inte jämförbar med om man har ett jobb.

I års arbetslöshet innan man ev blir tvungen att ta socialbidrag av, just det, kommunen....

Och så kommer det gå runt som en ond spiral1

Nä, jag är tacksam att jag klarar mig utan nattis men det är inte alla förunnat att få allt serverat på silverfat.

Och jag lider nu med alla dessa människor som varit glada över att ha ett jobb som är tvungna att se arbetslösheten i vitögat.

Själv är jag visserligen glad åt att jag kan fortsätta jobba häcken av mig, men allt har sitt pris.

Mitt pris är min frihet. Min barnsittare tog en titt på aprils schema , som jag sagt innan, och konstaterade att - Ska hon aldrig vara ledig? Så här får man inte jobba. Vilket skitfack som tillåter det, vilka skitatbetsgivare som gör på det viset etc och DET måste jag ta tag i för så kan man inte ha det! nä, jag borde arbetsvägra, skrika och gorma på dom som bestämmer och säga upp mig!

ja du, allt det där kan jag ju verkligen göra för som blivande ensamstående förälder så bara står jobben på kö?

Tänk, gott folk, på vad ni säger innan ni säger det så hade allt varit en skuldkänsla mindre.

Så just nu har jag skuldkänslor för att jag inte kan bestämma mina arbetstider, jag sover alldeles för mycket, jag inte har  tid att städa eftersom jag insett att tid med barnen är viktigare och samtidigt skäms jag för att det inte är städat och nu då den nya skuldkänslan- att min frivilliga barnsittare kanske inte trots allt är så frivillig...

Jag vet det var ett tag sedan jag skrev sist, men ibland står tiden stilla, ibland inte.

Tänkte berätta vad som sas i fredags på mitt senaste möte

Eftersom jag har ett jobbigt förflutet, som jag för länge sedan gömt undan och vägrar ta i, eftersom jag vet att det inte finns någonting jag kan ändra på, så är jag en tickande bomb...

Jag blir så arg. Så jag ska behöva riva upp dom såren som jag inte lider av eftersom så många andra före mig kanske inte har hittat ett sätt att tackla situationen, som jag gjort. Som jag sa till psykologen: Även om jag önskar att mitt förflutna varit annorlunda, bättre, så är det det förflutna som gjort mig till den jag är, en person som inte lever i det förgångna utan tar an varje dag som den kommer, med erfarenheter som får mig att värdera min tillvaro mer och vårda mina egna ideal.

Nej, möte varannan vecka, (som om jag egentligen har den tiden), remisser till utomstående psykologer och två steg baklänges innan jag ens tagit mig fram.

Till alla mina vänner som finns där ute: Räkna bort mig. Känns som jag kommer att bli det jag inte ville, ha tid till ingenting eller ork, och psykiskt slutkörd innan året är slut!

Just nu känner jag mig nere, förstår inte varför jag blir så jävla motarbetat och funderar allvarligt på att bli en grinolle!

Jaa eller neej.. jag vet inte om det var så smart egentligen eller så var det det. Jag vet inte. Har funderat ett tag på hur jag ska kunna få ut min bekännelse uran att behöva trada för ut skulle det. Så slog det mig efter att jag gjort en minnesintervju av mig själv på datorn, bara för min skull, att ahh så kanske jag ska göra. Iallafall så gjorde jag som resten av världen gör och logga in på fb, tryckte på lägg till videokliop , visa för vänner och sen-ladda upp. Fimpa datorn gjorde jag också så jag inte kunde ångra mig. Sen gick jag och lade mig med världens ångest. Tog ett tag innan jag somnade kan jag säga. Iallafall lät jag bli att kolla min status hela dagen och ikväll kollade jag hur hatad jag var. Precis som med skolmailet verkar det ha slått väl ut men snart måste väl någon tycka illa vara? Iallafall, innan igårkväll ringde en av mina bästa vänner och berömde mig för mitt mod, men inget gott som inte har något ont med sig så var han ju tvungen att säga att jag hade alldeles för bråttom. Jag kände mig lite vissen där och frågade om 15 år till var mer lagom? Strunt samma, dagens ångest ligger inför att jag lagt ett liknande klipp på datorn på jobbet, fast mer vänt till arbetskamraterna, som alla kan se... Snart tänker jag börja leva igen som jag själv vill och inte som jag tror alla andra vill och det ska bli så skönt att slippa låtsas!

Ja, det är så det känns. Har varit en hel vecka snart med nästan inga dåliga vibbar alls. Igår var jag och blivande exman på banken och skrev under de sista papprena, ordnade med konto och sådant. Lite gnäll passar in här:

VARFÖR kan dom inte bara stryka en kontohavare på ett gemensamt bankkonto utan måste öppna nya konto och avsluta dom gamla?

Blir så irriterad, hade äntligen matat in kontonr i skallen.  och nu måste man ändra allt igen

Iallafall så fick jag ett uppmuntrande samtal från min andra chef idag som ville kolla hur jag mådde, både med skilsmässan och identitsfrågan. Vi pratade länge och väl om känslor, ansvar och att tala öppet med varandra.

Han bad mig att komma ut för de andra medarbetarna så fort jag kände mig mogen så att jag slapp hålla det inom mig för länge.

Han skulle ev samla ihop ela gänget för att reda ut om det skulle förkomma någon mobbing eller trakasserier ifrån mina arbetskamrater. Jag tror nog inte det kommer att behövas men jag känner mig tacksam för att han är så förutseende eller hur jag ska uttrycka det.

Sen kom naturligtvis den frågan jag väntat på, om jag kunde extaknäcka men jag vet att han är pressad av alla sjukskrivningarna så jag förstår honom. Och han brukar inte fråga om han inte måste för han är medveten om hur trött jag är. Gårdagens känsla av uppskattning håller i sig.

Ps. På tisdag går jag på ett 7-dagarsskift så då blir det nog lite gnäll ;-)

Som rubriken antyder så har jag verkligen skämt bort mig. Med sömn och hur konstigt det än verkar så är jag fortfarande trött fast det är inte lika påtagligt längre. Dags för två nätters jobb nu men sedan är helgen ledig. Ang. det här med sömn kan jag också skryta med att i 2 dagar kunnat somna direkt utan att grubbla i 3 h först... Rent allmänt verkar det som att det här med att ha kommit ut och att säker börjat närma sig en lösning fått mig att slappna av och kunna ta mer lättsamt på min existens och därav en lugnare Love.. för alla. Brevet är ute hos föräldrarna nu och än så länge har jag fått 2 jättestöttande mail från klasskompisarnas mammor. Känns jättebra! Rektorn på skolan ringde i måndags och frågade om det var ok att han tog kopior på brevet och gav till de andra lärarna, för han trodde att tillvaron för stortösen kunde bli lättare. Han ville också vara med när jag ska prata med klassen för som han sa: se om det kanske är så pass bra att dom kan fundera vidare på att ha fler.. jätteroligt och jättestressande. Vem vet, jag kanske kommer att tycka om det? Skulle inte tro det...Nä, ha en bra kväll alla för det ska jag ha!

Gäsp, är lite sliten idag. Allt har varit så intensivt så det ska bli skönt när trycket släpper. Någon vecka till tror jag sedan är nog alla medvetna om vad som händer och sker.

Brevet till föräldrarna åker hem till föräldrarna imorgon så det ska bli lite intressanta dagar framöver.

Har ställt in mig mentalt på att jag kommer stöta på patrull så kanske det inte blir så jobbigt.

Lärarinnan ringde idag och gav utskicket godkänt. Hade pratat med rektorn som tyckte det kunde vara bra för alla lärare på skolan att också ta del av informationen, så dom var förberedda.

Kan inte hjälpa att känna mig som en försökskanin, men det behöver ju inte nödvändigtvis vara av ondo även om det just nu känns väldigt utsatt.

Jag tog tag i saken idag och ringde en av mina chefer och berättade. Valde ut den som jag känner är mest öppen inför förändringar även om jag egentligen inte tror att det stora problemet ligger inom vårt företag utan snarare hos koncernen vi representerar. Vill naturligtvis inte ange varken företagsnamn eller koncern men det handlar om service och kommunikation på basnivå.

Han typ ryckte på axlarna ( om man nu kan göra det i telefon) och sa bara- jaja, det där visste vi redan, men tack för att du delar med dig. Säg till när du vill byta pronomen bara... alltså jag känner att jag just nu har världens flyt, så det så.

Sedan frågade han om han skulle berätta för dom andra cheferna om jag ville, så kunde han hänvisa till mig ifall det var något dom undrade..jag sa ja,  kände att jag ville ta den lätta vägen denna gången.

En tanke som slagit mig är om jag inte hade varit så framåt som jag är- var hade jag stått, hur långt hade jag kommit och hur dåligt hade jag mått?

Vill nog egentligen passa på att tacka mig själv för att jag faktiskt tar tag i saker- även om dom verkar besvärliga.

Det var länge sedan jag mådde så bra med mig själv som jag gör just nu. Känns som ju fler jag öppnar mig för desto lättare blir det och någonstanns kan jag inte låta bli att undra om jag kanske rusar för blint framåt, att jag kanske skulle dra i bromsen lite?

Att allting någonstans kommer att liksom sparka mig i arslet vid någon punkt och att jag inte förberett mig själv på hur det faktiskt är att överge en så stor del av mig?

I stort sett alla min närhet vet nu, exet och tillika min störtös pappa (honom kallar vi P)fick reda på det i veckan och vi pratade igår om vad vi är oroliga för och han tycker  jag hanterat situationen med just skolan på ett bra sätt än så länge. Och nej, han precis som alla andra blev inte överraskad.

Har egentligen bara en grupp kvar att "avslöja" det för och det är jobbet. Konstigt nog är det dom som känt mig minst tid som man blir mest orolig för. Det enda jag kan säga där med säkerhet är att en del kommer att ta det bra, andra mindre... sedan beror nog mycket på hur sexuellt dom tolkar in det på eftersom jag ärligt kan säga att dom är VÄLDIGT homofoba och lite inskränkta inför abnormiteter.

Vi får se när jag känner att jag behöver beräta det där, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen ha hasplat ur mig det inom 1 månad om inte kortare. Känns så fel att man ska behöva vara tyst inför så många människor som man spenderar så mycket tid med. De är ju nästan som min familj. Till och med spånet H som är som en elak styvfar!

Time will tell!