Hej alla. Börjar känna mig lite trött så jag  kopierar helt enkelt min andra uppsats som jag skrivit på forumet om allt som sagts idag: Buzy beee, thats me.

Hej allihop. Då, äntligen, känns det som jag kan andas ut. Det har varit en lång dag med mycket känslor så här kommer nog ett alldeles för långt inlägg...
Jag hittade till mottagningen, hade kört hemifrån 1 och en halvtimme tidigare helt enkelt eftersom vintern hade gjort ett svagt försök att komma tillbaka. Jag körde inte fortast men jag kom fram säkrast.

Trodde att jag skulle vara nervös inför mötet men kände mig förvånansvärt lugn. Ungefär som innan en avrättning..haha.
Jag träffade en tjej som hette J. W, ni som går i Lund vet säkert vem det är. Mötet varade i nästan 3 h och jag tror ärligt talat att jag fick med kanske 1/10 av mitt liv.
Hon började med att presentera vad utredningen gick ut på, hur den skulle gå till och frågade mig sedan om vad jag var rädd för och vad mina förväntningar var. Kort och gott blev svaren:
1. Att ni ska tycka att jag inte verkar säker på min sak för det är jag och dra ut på tiden
2. Gör om mig till den man jag är så att jag kan känna mig hel och kunna slappna av i min egen närhet!
Hmm, trodde jag satte ribban lågt där..
2,5 h senare när vi pratat om sexualitet, barndom, kroppsuppfattning, barnen, förhållande, ansvar, synsätt, och mycket annat sa hon att det verkade som om jag var en stark och säker person som hade en självklar plats i deras utredning, som hon inte trodde skulle bli så utdragen som jag själv trodde.
Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta kontakt med min remitterande psykolog igen och ha samtalsstöd eftersom hon antydde att  jag verkade ha rätt fullproppat mellan öronen( mitt talesätt, inte hennes) och att det lätt kunde bli för mycket att bära eftersom min livssituation kräver att jag är i 100% kontroll, hela tiden och där hänger många lik i garderoben.
Mycket vis ung dam, det där... hade jag inte behövt komma till henne för att förstå själv.
Iallafall så tog jag reda på det där ni skrivit om att låsa protokoll hos andra psykiatorer så att utredningsteamet inte ska kunna ta del i det som sägs hos andra, så jag är absolut öppen för förslaget.
Innan vi avslutade sa hon att jag skulle få en ny tid inom max en månad och att vi då skulle börja prata om de olika psykiska utvärderingarna som finns. Hon trodde själv inte att de skulle behövas men ville diskutera det med resten av teamet. Strunt samma, kan jag känna. Kan kanske vara en rolig grej?

Hemmarsch! Till skolan då... pratade med klassföreståndaren idag som började med att tacka mig för att jag var villig att dela med mig av mina erfarenheter. Hon sa också att hon aldrig själv varit ens i närheten av någon olikkönad, varken privat eller i skolan, så detta såg hon som ett sätt för henne och skolsystemet att lära sig något nytt... varsågod!
Hon hade googlat min situation så hon förstod vad det handlade om, vilket var skönt.
Uppenbarligen hade min stortös redan ringt i många varningsklockor sedan en månad tillbaka som börjat göra dom oroliga, men nu hade dom fått förklaringen så att dom kunde hjälpa henne och vilken skillnad det var på henne att hon fått någon att prata med! Märkte jag redan när jag sedan kom hem, ungen kunde knappt sitta still. Eller vara tyst för den delen...
Javisstja, vad som kommer att hända i skolan nu eftersom tösen redan har pratat med några kompisar är att jag skrivit ihop ett brev till alla föräldrar där jag förklarat grovt varför dom fått det, vad som kommer hända och vad jag förväntar mig av dom...Har pratat med några av föräldrarna också eftersom jag ville förklara varför det var hyschhysch ett tag till.
En aspekt som slog mig igår var nämligen det att kanske inte alla föräldrar tycker att detta är ok för deras barn att känna till... konstigt men så kan det vara, så först måste jag varna föräldrarna för vad som sker, få deras godkännande till att informera klassen och sen kan jag börja skämta mig fram till själva kärnan. Gud vad möe att hålla reda på!
Nä, nu hör jag hur sängen kallar på mig. GOd natt!