Gäsp, är lite sliten idag. Allt har varit så intensivt så det ska bli skönt när trycket släpper. Någon vecka till tror jag sedan är nog alla medvetna om vad som händer och sker.

Brevet till föräldrarna åker hem till föräldrarna imorgon så det ska bli lite intressanta dagar framöver.

Har ställt in mig mentalt på att jag kommer stöta på patrull så kanske det inte blir så jobbigt.

Lärarinnan ringde idag och gav utskicket godkänt. Hade pratat med rektorn som tyckte det kunde vara bra för alla lärare på skolan att också ta del av informationen, så dom var förberedda.

Kan inte hjälpa att känna mig som en försökskanin, men det behöver ju inte nödvändigtvis vara av ondo även om det just nu känns väldigt utsatt.

Jag tog tag i saken idag och ringde en av mina chefer och berättade. Valde ut den som jag känner är mest öppen inför förändringar även om jag egentligen inte tror att det stora problemet ligger inom vårt företag utan snarare hos koncernen vi representerar. Vill naturligtvis inte ange varken företagsnamn eller koncern men det handlar om service och kommunikation på basnivå.

Han typ ryckte på axlarna ( om man nu kan göra det i telefon) och sa bara- jaja, det där visste vi redan, men tack för att du delar med dig. Säg till när du vill byta pronomen bara... alltså jag känner att jag just nu har världens flyt, så det så.

Sedan frågade han om han skulle berätta för dom andra cheferna om jag ville, så kunde han hänvisa till mig ifall det var något dom undrade..jag sa ja,  kände att jag ville ta den lätta vägen denna gången.

En tanke som slagit mig är om jag inte hade varit så framåt som jag är- var hade jag stått, hur långt hade jag kommit och hur dåligt hade jag mått?

Vill nog egentligen passa på att tacka mig själv för att jag faktiskt tar tag i saker- även om dom verkar besvärliga.