skuldkänslor? Jag bara undrar. Det måste vara dom jävligaste känslorna som finns näst efter sorg.

Enda anledningen till att jag skriver detta är för att emellanåt förtär mig just den känslan. Den är en stor del av mig och jag kan inte ändra hur jag känner när den slår till. Men om någon hade haft en mirakelkur mot den så hade jag köpt det direkt, utan tveka. Jag vet om att jag är en bra förälder, en bra människa som gör mitt yttersta för min omgivning men ändå känner jag det som om jag kan göra mera. Jag vet också att det nog är omöjligt och ibland får jag till och med skuldkänslor för mig själv, att jag bortprioriterar mig som jag gör och aldrig slår till bromsen eller säger ifrån.

Själva företeelsen att känna skuld ger upphov till så många negativa känslor: sorg över att man inte kan ge mer, ilska över att man inte kan påverka precis allt, ledsenhet för hur man tror att alla andra känner inför ens fruktlösa försök och uppgivenhet-snudd på deprission över att man inte räcker till och ibland inte duger mycket till heller.

Jag har i ett tidigare inlägg bland annat bett om ursäkt för att jag inte är som alla andra ibland önskar sig, men det är en sanning med modifikation- egentligen ber jag om ursäkt för att jag inte är som jag önskar mig in i minsta detalj. Det är som man brukar säga- när man tittar närmre på saker och ting som verkar fulländade så har även dom sprickor i fasaden och precis så är det- fast just nu känner jag mig krackelerad jämnt över!