Ja, det är så det känns. Har varit en hel vecka snart med nästan inga dåliga vibbar alls. Igår var jag och blivande exman på banken och skrev under de sista papprena, ordnade med konto och sådant. Lite gnäll passar in här:

VARFÖR kan dom inte bara stryka en kontohavare på ett gemensamt bankkonto utan måste öppna nya konto och avsluta dom gamla?

Blir så irriterad, hade äntligen matat in kontonr i skallen.  och nu måste man ändra allt igen

Iallafall så fick jag ett uppmuntrande samtal från min andra chef idag som ville kolla hur jag mådde, både med skilsmässan och identitsfrågan. Vi pratade länge och väl om känslor, ansvar och att tala öppet med varandra.

Han bad mig att komma ut för de andra medarbetarna så fort jag kände mig mogen så att jag slapp hålla det inom mig för länge.

Han skulle ev samla ihop ela gänget för att reda ut om det skulle förkomma någon mobbing eller trakasserier ifrån mina arbetskamrater. Jag tror nog inte det kommer att behövas men jag känner mig tacksam för att han är så förutseende eller hur jag ska uttrycka det.

Sen kom naturligtvis den frågan jag väntat på, om jag kunde extaknäcka men jag vet att han är pressad av alla sjukskrivningarna så jag förstår honom. Och han brukar inte fråga om han inte måste för han är medveten om hur trött jag är. Gårdagens känsla av uppskattning håller i sig.

Ps. På tisdag går jag på ett 7-dagarsskift så då blir det nog lite gnäll ;-)