jag vet att inte så många läser det jag skriver men det spelar gentligen ingen roll. då behöver jag inte känna att jag gör någon besviken..

Är just nu inne i en period som är piss. Jag känner inte för något och har tappat all vilja känns det som. 

Känner inte riktigt igen mig själv men jag brukar inte vara så skygg och apatisk som jag känner att jag är nu. 

Om några av mina vänner läser det här- ta det inte personligt. Jag vet att ni finns och jag kommer säkert att ta mig upp igen men just nu känner jag inte för det. 

jag slår upp ögonen varje dag med en suck och undrar hur jag ska ta mig igenom. 

Jag tänker på mitt liv och alla måsten och undrar hur alla andra orkar? Gnäller dom ens? 

Är det bara jag som känner det som om jag har gjort något fel? Att jag inte kan bli bekväm med situationen för att det känns som jag inte förtjänar det här?

Jag lever med en känsla av att alla andra gör en massa uppoffringar för min skull coh att jag inte gör ett skit tillbax mer än att kräva av dom att göra uppoffringar. 

Och sen i nästa stund slås jag med tanken på att ingen egentligen bryr sig, att det är nyfikenhet som driver folk till att överhuvudtaget vara trevliga mot mig. Skit också. Jagvet inte vad jag känner, tycker eller vill 100 % längre och jag känner mig förvirrad om vem och hur  jag egentligen är . 

Det spelar ingen roll vad ni säger. Mina känslor är mina och bara jag kan tolka dom..

Efter gårdagens dystra inlägg tänkte jag kasta ivåg ett nytt och hoppas på lite bättre innehåll. För ärligt talat vill egentligen ingen annan höra talas om den andras misär, såvida det inte är skvallrvarning på G.

Här har ni lite skvaller. Jag har nu gått på T i 10 månader (typ) och skäggfjunet gör frammarch.Jag vill egentlligen inte raka bort en lilla manlighet som finns men jag vet också att det ser fjånigt ut och om jag innan klagat på att jag sett ut som en fjortis så kanke jag om jag låter den vara faktiskt ifortsättningen ska hålla tyst.

Min röst droppade ordentligt vid 6 månader men nu har den stått stilla sedan dess och jag är faktiskt lite otålig. Jag vill ju låta lite äldre än mina 15..

Mentalt blir jag lugnare och lugnare och känner allt eftersom  tiden går att jag blir aningen mindre smart och aningen trögare för var dag och det känns faktiskt helt ok.Jag behöver inte vara med  i Menza. kalle-anka klubben duger bra.

kvack, kvack.

Förr ( 10 månader sedan) hade jag lätt för att skriva, för att formulera mig och låta vettig- nu är det mest svammel.

Men så länge jag inte ska vara skribent så antar jag att det också är som det ska.

Om 2 månader är det 1-årsdag på T och det känns fortfarande som om jag inte har rätt att fira. Bara för att en läkare inte sriver ut grejorna.Är det någon som känner igen känslan?

Jag har fått många komplimanger på sistone om att jag ser mycket trevligare ut nu. Själv kan jag inte säga att jag ser någon större skillnad. lite fyrkantigare men jag tror den stora skillnaden handlar mer om hur min självkänsla lyser igenom. Nu tänker jag inte alls på hur andra uppfattar mig, hur andra anser att jag borde vara. Det faller sig naturligt.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli en komplett man-iallafall inte biologiskt. Och även om jag bara är  i början på min framtida resa så ser jag fram emot fortsättningen trots att jag vet att det kommer att komma många gropar och hinder på resans gång. Men så länge jag får känna mig som jag redan gör och lyckas uppväga min kroppsliga brister enl den bästa förmågan  som finns så kommer jag att känna mig tillräcklig..det vet jag.