Ja, det sa  min äldsta tös at jag var idag. 

Naturligtvis  var jag ju tvungen att fråga varför? 

-Joo, sa hon, du är lixom lagom... 

Okey, svennestämpel på den alltså. 

Uppenbarligen är jag lagom glad, lagom snäll, lagom sträng, lagom ärlig, lagom arg, lagom pratig osv. 

Jag blev lite konfunderad om hur man kan vara en bra förälder i sitt barns ögon om man är överhuvudtaget sträng och arg och då säger hon så här: 

Jo, när man är sådärlagom som du är av allt så vet man ju när du menar allvar och när det är dags att "tagga ner" ;-) 

Hahaha, känner mig som en öppen bok nu. 

Nä, men helt ärligt, visst är det härligt med sådan insikt? 

Jag kommer ihåg nar jag var yngre, att när vuxna var arga- då sprang man och när vuxna var glada- då njöt man. Det fanns bara dom två sinnesstämningarna i min uppväxt och det var svårt att veta hur man skulle bete sig frånen minut till en annan. 

Man uppskattade inte parallellen av ett humör och man var försiktig med vad man sa och gjorde. 

Lite kortfattat om min uppväxt, men iallafall så kändes det bra när hon sa som hon gjorde för då innebär det en personlig seger för mig. Då vet jag att jag har bekämpat mina demoner och är fri från mitt förflutna. 

Fri och fri, men det styr inte mina ord och handlingar iallafall. 

Jag kan skifta från glad till ledsen, arg till lycklig, grubblig till spontan osv utan att jag gör mina barn osäkra och det är det som jag ser som den stora segern.  

De senaste dygnen har jag tänkt mycket på vad jag vill uppnå med hela denna processen och inte kommit fram till något enklare än att jag vill att andra uppfattar mig som jag själv uppfattar mig, att jag vill ha någonstans att landa, där jag kan känna att det är så här jag vill vara, resten av mitt liv och att jag inte har ångrat de val jag gjort.

Hur självklart det än låter så kan jag inte heller riktigt rättfärdiga i mitt sinne att jag prioriterar mig själv så mycket som jag gör just nu. Det känns rättvist mot de som är mig närmast och jag hoppas att det bara ska behöva vara så ett litet tag till, att man sedan ska kunna komma in i en normailitet som kallas vardag, där jag själv styr över takten och vad som sker, att jag blir mästare över min egen tid. Annars kommer jag i slutändan stå som den riktiga förloraren där jag tappat perspektivet över vad och vilket som är viktigt och inte kan hitta en balansgång, vilket skulle kunna leda till att jag förlorar allt som är mig kärt.

Jag har fått många kommentarer, inte bara här, utan i verkliga livet också om att jag är stark som tar mig igenom det här trots barnen, att många kanske inte vågat stå för det dom är, men jag ser det inte så. Jag gör bara det jag borde gjort för länge sedan och om det betyder att vara stark då tycker jag synd om de svaga.

Och även om det bär mig emot, för jag är ju naturligtvis lite egoistisk i allt det här, det måste man vara, så skulle jag avbryta om jag upptäckte att någon for illa av mitt beslut men just nu pågår kampen om att hitta framtida lösningar så att vi alla kan må bra, inte bara jag och jag vet att hjälpen finns där om jag bara envisas tillräckligt länge.

Sedan i slutändan kanske det till och med blir så att jag kan hjälpa andra som hamnar i en liknande situation för som jag sagt är samhällets resurser inom transvården begränsade och dom är VÄLDIGT begränsade när det finns barn med i bilden. Är fullt medveten om att jag inte är den första FTM:n med småbarn men jag har trots mina försök ännu inte hittat någon som kan upplysa mig om vägarna att gå och om hur man kan lösa problemen som uppstår med barnen.

jag vill med detta uttalande inte heller göra mig osams med alla MTF:s med barn och alla är naturligtvis välkomna med sina upplysande bidrag, men som sagt var: min kamp handlar om att hitta specifikt FTM:s eftersom det är det jag är.

Timmen börjar bli sen och jag börjar flumma ut så sammanfattningsvis: var finns alla pionjärer?

Det börjar närma sig. Dagen då jag står här själv. Kunde den inte vara närmre? Och M, om du läser detta, jaaa jag är trött på att du har liksom flyttat redan i ditt huvud för tvätten blir fortfarande inte ren av sig själv!

Måste bara få gnälla av mig. Har insett att om jag bara inte tänker på att vi fortfarande delar ansvar och plikter så går det mycket lättare. Så om du bara tar din dator och sätter dig i andra delen av huset så ska du se att allt är fixat när du kommer fram, istället för att störa mig när jag faktiskt gör allt det som du borde gjort...

Puh, nu var det ute ur systemet igen. Tack gode gud för bloggen, annars hade jag nog fått sälla mig till de kriminellas skara!

puh, vilken jobbig natt...NOT. Sitter och ugglar på kontoret och väntar på att få åka hem med första tåget 03:48, men men, jag kan ju skriva av mig så rinner tiden iväg. Läget då?

Jo, verkligheten börjar hinna ikapp mig. Jag känner mig rastlös, stressad, orolig- både för mg själv och för alla andra och på detta lägger vi en stor dos osäkerhet så har vi ett nervvrak i orange...

Ska träffa advokaten på tisdag och fixa bodelningenoch jag känner bara PANIK!

Det kan inte tyckas så farligt men det känns livsavgörande för mig. Jag kommer att skriva på ett papper där jag avsäger mig ekonomisk frihet för eternity, känns det som och med detta så kommer låsningen till att hålla sig frisk i tid och otid, inte kunna påverka sin arbetssituation pga att man inte har något att hota med, och att man ensam ansvarar för att allt flyter på så smärtfritt som möjligt för alla andra.

Så, nu åker masken på igen. Jag mår fint. Bara fint. No worries...

Min omgivning säger att jag förändrats det sista halvåret, dom säger att jag måste tänka på mig själv, i nästa andetag ber dom mig att införstått tänka på mina barn, min man och deras känslor och vår framtid.
Så vad gör jag? Jo, det som jag alltid gör, rättar in mig i ledet. Inte för att jag vill men för att det är vad alla andra behöver. Dom behöver en fast grund. Varför ska jag skratta om jag inte har något att skratta om? Varför ska jag gråta när jag innerst inne vill tro att allt kommer bli ok och att det finns dom som har det värre? Ja, jag vill bli det jag är men det finns så mycket skit  ivägen som jag ska ta mig igenom.
Precis som alla andra kretsar tankeverksamheten och orosmolnen kring den framtida skilsmässan. Inte beträffande kärleken utan allt det praktiska. Huset, barnens uppfostran och omsorg, ekonomi, jobb- allt det som cis-människir går igenom utan att  behöva tänka   på det där andra.
Så jag vill bara säga förlåt till alla andra. Förlåt för att jag är osjälvisk och driver mig själv i fördärvet, förlåt för att jag inte är mig själv längre. Ska försöka skärpa mig..

jaha, då har vi tagit ett gemensamt steg jag och M. skickat efter skilsmässopapprena idag. Trodde att M skulle tycka det var jobbigt men jag tror han behövde något att fokusera på.

Om jag lyckas få till det ekonomiska på banken så lämnar han huset till mig, enl mina egna beräkningar ska det gå...

och jag slipper byta jobb.

Efter att det är klart så måste jag nog ta ett snack med jobb och kolla om jag kan förändra mina arbetstider utan att gå ner allför mycket i lön.... Samtidigt hoppas jag få besked på om min utredning kan sätta igång snart. jag har satt bollen i rullning vad gäller allt annat men det är utanför min kontroll, fast nog kan jag snart börja tjata!

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men inte gör.

Som hade gjort att de som inte förstår hur jag mår kanske skulle begripa iallafall uns av vad jag går igenom.

Jag berättar inte för er att jag håller på att besluta mig för att skilja mig, att det varit på gång i flera år men att jag inte vågat för att jag varit rädd för att min lilla stödkrets skulle försvinna, att jag inte klarat av att ta hand om allt själv. Det är fortfarande sant, jag är livrädd. Att barnen ska må dåligt, att jag ska må dåligt. Att jag kanske kommer att klara det galant till kostnad av MIG....att jag också måste få en chans till att bli lycklig men att kostnaden kanske blir för hög...

Jag berättar inte för er att när jag pratar med min familj så är det som att trampa på ett minfält, minsta lilla snedsteg leder till katastrofala följder och att jag har en stor klump i bröstet varje gång jag måste be om hjälp, när jag måste stå inför någon ooch erkänna att jag inte kan själv.

Men detta är sanningen, jag kan inte själv. Jag kan inte trösta mig själv, jag kan inte pusha mig själv till att bli bättre än jag är, jag kan inte lätta mitt hjärta när jag inte har någon att prata med, jag kan inte be någon att välja sida när dom står i mitten . Och framförallt kan jag inte be någon att strunta i sitt eget liv för att ta mitt.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst, vilken fot som ska framåt. inte åt villken riktning eller ens om jag står upp upp. Så om ni tycker jag är velig och inte kan ta ett beslut snabbt nog, tänk om. För det är min framtid som står på spel, min och ungarnas. Så är det bara...

Det var ett tag sedan jag skrev sist och en del har hänt. Mannen i huset( inte jag) har hunnit smälta det faktum att vår framtid inte längre är tillsammans. Har haft min första psykkonsult ever och känner mig lite lugnare. Jag vet ännu inte hur det kommer bli med utredningar och allt sådant men jag får ta det som det kommer, måste inte skynda på allt.

Idag har jag och M komit överens om att vi inte ska vänta med skilsmässan tills min utredning kommit en bit på vägen, utan att vi ska ta det redan nu. Både för vår skull ( det kommer ändå inte bli vi för ingen av oss är homo) men framförallt för barnens skull och för att jag ska orka med allt....

Skilsmässa och husförsäljning (flytt) först så tar vi transgrejen sen när det börjar likna en vardag igen för alla.

Har i flera år egentligen förberett mig för att vara ensam och nu känns inte beslutet så "ensamt" längre.

Barnen ska bara vänja sig vid att mamma kanske blir en glad mamma igen, istället för en som går omkring och mumlar för sig själv hela tiden om saker dom inte förstår och sedan vad?

En vänninna gjorde mig uppmärksam idag på att oavsett vad, om jag blir man eller kvinna, så kommer inte barnen märka någon större skillnad ändå, jag är ju samma person. Dom är redan invanda med att deras mamma är som alla andras pappor...så lite skägg och ett namn kanske inte gör så stor skillnad ändå?