Är på väg till jobb. Det har jag varit nu sedan 8 så det börjar bli dags att landa. Tåg är roliga dom..alt förare.. Alt ledningar i luften.. I vilket fall som helst så fick jag redan vid 7 ett samtal från min kollega om att han skulle bli sen pga inställda tåg och sedan fick då jag ringa ansvarig och berätta att jag också skulle bli sen och naturligtvis är det kaos på jobb. Så jag vet vad som väntar..stress-please come?
Fast överlag sen min kollega idioten slutade har arbetsklimatet blivit mkt bättre och ångesten i bröstet lyser med sin frånvaro.
Nu har jag bara en bit kvar till total avslappning.. Eller iallafall till att sluta ta på mig allt. Det är nog något som lever kvar sedan barndomen. Jag fanns till för alla andra och för att undvika stryk så blev jag tvungen att serva och vara till lags. Hur mycket jag än slogs tillbaka så ville man ändå inte utmana ödet..
Men nu, 20 år senare så har egentligen inte mycket ändrats förutom att jag slipper åka på däng då, men jag har ändå ett inre tryck på mig att prestera och att göra bra ifrån mig, fast det egentligen inte blir några fler konsekvenser än att folk blir besvikna ( fast det blir dom inte ändå har jag förstått) .
The mind works in mysteriums ways!

Jag får väl göra som alla andra och be om ursäkt för stiltjen. Anledningen heter fortfarande teknikens under. Förra veckan fick jag tillbaka den nya telefonen från verkstaden så man kan vara lite aktiv igen men fortfarande kvarstår problemet med att kommentera på bloggar med säkerhetskryptering så ni som har det..sorry. Kan bara smyga runt i det dolda. Att starta datorn är heller inget som lockar speciellt ofta så det blir som det blir som det blir. Jag tror att jag snart får gå från transblogg till ensamstående pappan bloggen istället. För att vara tråkig kan jag ju rapportera att intet nytt händer. Inga trakasserier eller några ojämlikheter.
Det enda som jag kan rapportera är att mitt ex hade blivit förbannad om han vetat att han numera är min fd fru, men eftersom han inte känner till detta så är allt bra. I helgen var jag och töserna och såg bio, Sune åker till Grekland, och det var nice. Båda barnen var nöjda, precis som jag var över dom för dom har ju faktiskt varit duktiga och gjort alla sina kryss och mer därtill. Inget skägg, lite muskler och en vikt som stabiliserar sig på 70 pannor. Jag funderar allvarligt på att byta vc. Har inte fått något mer besked än att alla prover var lite i underkant men inget dom ville uttrycka någon oro för så om "mina problem kvarstår var jag välkommen att höra av mig för en ny konsultation". Idioter- problemen har ju varit där så länge att dom inte går över bara för att jag hotar med att gå till läkaren.
Har haft flera funderingar på sistone om det kan vara gluten som spökar så denna veckan har jag uteslutet all vete, korn, råg och bara hållet mig till protein och fibrer via grönsaker frukt och jag har två domar: jag har inte haft några magondor eller uppsvälldheter på hela veckan. 2: jag är så hungrig hela tiden då jag hade kunnat äta en hel ko.. Och matt. / vet inte riktigt om jag kommer att kunna hålla det. Saknar mitt bröd (5skivor) med skinka och ost och tvivlar starkt på om jag verkligen är en bra kandidat till glutenintolerans.. Får se om en vecka när jag tänker börja krubba mackor igen

Det var en annan kille som frågade om just skillnaderna mellan män och kvinnors utseende och just den frågan är väldigt aktuell för en sådan som mig.Först när man vet vad man ska glytta efter ser man vilka skillnader som uppstår. 

Just denna transformeringen som jag går igenom är intressant för mig eftersom jag omöjligt kan veta än exakt hur mycket mitt utseende kommer att ha ändrats ju längre in i transfomeringen jag kommer. 

Eller om jag överhuvudtaget kommer att kunna kännas igen. Bara för att jag redan ser ut som en kille innebär inte att min kropp inte maskulinserar sig eller för all del ansiktet och formar sig efter könshormonerna. Jag surfar rundor på youtube och ser dagligen nya exempel på hur mycket man kan förändras. Väldigt få kan man  förutse hur deras slutresultat blir. 

I denna videon klargörs väldigt tydligt hur mycket och stora skillnaderna faktiskt är. 

Efter gårdagens dystra inlägg tänkte jag kasta ivåg ett nytt och hoppas på lite bättre innehåll. För ärligt talat vill egentligen ingen annan höra talas om den andras misär, såvida det inte är skvallrvarning på G.

Här har ni lite skvaller. Jag har nu gått på T i 10 månader (typ) och skäggfjunet gör frammarch.Jag vill egentlligen inte raka bort en lilla manlighet som finns men jag vet också att det ser fjånigt ut och om jag innan klagat på att jag sett ut som en fjortis så kanke jag om jag låter den vara faktiskt ifortsättningen ska hålla tyst.

Min röst droppade ordentligt vid 6 månader men nu har den stått stilla sedan dess och jag är faktiskt lite otålig. Jag vill ju låta lite äldre än mina 15..

Mentalt blir jag lugnare och lugnare och känner allt eftersom  tiden går att jag blir aningen mindre smart och aningen trögare för var dag och det känns faktiskt helt ok.Jag behöver inte vara med  i Menza. kalle-anka klubben duger bra.

kvack, kvack.

Förr ( 10 månader sedan) hade jag lätt för att skriva, för att formulera mig och låta vettig- nu är det mest svammel.

Men så länge jag inte ska vara skribent så antar jag att det också är som det ska.

Om 2 månader är det 1-årsdag på T och det känns fortfarande som om jag inte har rätt att fira. Bara för att en läkare inte sriver ut grejorna.Är det någon som känner igen känslan?

Jag har fått många komplimanger på sistone om att jag ser mycket trevligare ut nu. Själv kan jag inte säga att jag ser någon större skillnad. lite fyrkantigare men jag tror den stora skillnaden handlar mer om hur min självkänsla lyser igenom. Nu tänker jag inte alls på hur andra uppfattar mig, hur andra anser att jag borde vara. Det faller sig naturligt.

Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli en komplett man-iallafall inte biologiskt. Och även om jag bara är  i början på min framtida resa så ser jag fram emot fortsättningen trots att jag vet att det kommer att komma många gropar och hinder på resans gång. Men så länge jag får känna mig som jag redan gör och lyckas uppväga min kroppsliga brister enl den bästa förmågan  som finns så kommer jag att känna mig tillräcklig..det vet jag.

Är det väl på sin plats att önska eftersom jag varken önskat god jul eller gott nytt år. 

Har helt enkelt inte känt för det.. 

Julen är inte min tid, så enkelt är det. Men förutom att det inte är det så har det varit lugnt. Lite jobb och mycket ledigt. Faktiskt. 

Och på jobbfronten så är vi tillbaka till vårt gamla schema så jag är nöjd. Och barnen också. 

Just nu sitter jag och luktar på äggakakan som står på bak i ugnen medans jag försöker simultanskriva samtidigt som jag håller igång ett samtal med den lilla hönan. Som ni märker blir det lite dåligt flyt i skriveriet. 

Jag har varit lite modig under  julledigheten och slängt iväg lite vänförfrågningar på qx på lite blandade människor i hemmatstan. Och vet ni vad? 

Inte en enda har nappat så jag börjar tro att det är lönlöst. Men vad gnäller jag om? 

Jag har ju ungarna så helt allena är man ju inte..och visst har jag några vänner till så det är inte det. Men jag kakan sakna att inte ha någon på hemmafronten som man lixom bara svänger inom eller som för all del svänger inom utan som nu så är det övernattningar och långt att åka och planering och gud vet allt. 

Gud vad ni måste tro att jag är desperat? 

Det är jag inte, men jag vet av erfarenhet att människor mår bra av sällskap och variation. 

Jaha, liten update på ts-fronten. 

Var nere i Malmö förra helgen och träffade några andra Ts-personer. Visserligen lite dålig uppslutning av ftm men det spelade ingen roll. Det var faktiskt skoj och skönt att för en gångs skull prata med folk som är i samma sits på antingen det ena eller andra viset. Något som jag blev varse är hur mycket vissa kan riskera för att få vara som man vill. Det räcker med att någon inte tycker om en, att man inte passerar, att man är blyg för att mna ska bli utsatt och det gör mig ont att höra dessa historier om trakasserier som existerar trots att vi lever på 2000-talet. Jag känner mig också lite "snål" som ens har mage att gnälla över folk som tilltalar mig med fel pronomen. Jag är iallafall inte utsatt och trakasserad och just detta är jag glad för. 

Jag borde istället erkänna som det är- att trots fel pronomen så går det himla smidigt. Jag har möjlighet att utvecklas, att vara den jag vill vara och är och att informera människor som vill bli upplysta. så nej, jag ska inte gnälla. 

Detta året har jag som mål att komma tillrätta med hälsan och jag vet att jag måste lära mig att inte stressa upp mig- varken pulsmässigt eller huvudmässigt. Jga måste sluta  vräka i mig socker och försöka tänka mer på vad jag stoppar i mig. Jga vill försöka börja träna och eftersom jag faktiskt har mitt egna träningsrum med faktiskt bra resurser så ska jag börja titta på nätet efter effektiva halvtimmespass till att börja med. Mitt mål är inte att gå ner i vikt utan att stabilisera den och byta ut valkarna mot muskler så jag kan återfå min forna kroppsuppfattning. 

Det är inte det ni ser som är det viktiga utan det är hur jag uppfattar mig själv som spelar roll. 

Jag har gått upp 15 kg på 4 månader men jag tänker inte se det negativt. Jag tänlker se det så här: om jag lyckades att lägga på mig de här kilona så finns det hopp. Jag har för första gången på länge något att bygga med och jag kanske tillochmed kan må bra under tiden ;-)

Nej, nu kom den stora ner och började prata också så nu dukar jag fram mat istället. Ha det bra alla så hörs vi / Love