Detta är ett ämne som ofta berörs på ett sätt eller annat men oftast kommer man inte till ett slutgiltigt svar. Hur vill man ha det ang det förflutna? Måste det pronomet som var då benämnas eller går det att undvika?
Jag blev inspirerad av Matt Kiley's senaste inlägg som berörde just detta http://tranifesto.com/2013/06/17/ask-matt-2-in-1-using-previous-pronouns-and-thyroid-health-on-t/
Naturligtvis har jag egna tankar och känslor angående detta ämne men mycket av det Matt skriver stämmer.
I mitt fall som biologisk mamma då som blivit " pappa" i de ovetandes ögon så är det naturligtvis svårt men varför finns behovet av att berätta om kopplingen. Måste man verkligen inleda meningarna " när hon födde den och den? Räcker det inte med att säga : när barnet föddes så..speciellt viktigt är det i situationer där hela historien inte är känd.
Personligen tycker jag det är jättejobbigt när folk benämner mig som hon i minnenas television. Personligen känns det som om det hände någon annan råkade ut och upplevde allt det där kvinnliga och hela jag skäms. Över att jag bara nöjde mig med läget och inte tig tag i det hela då. ju längre jag kommer i min transition desto sämre mår jag över att tänka på mitt förflutna. det var lixom aldrig kag på något vis. jag vet att alla tycker det känns konstigt att byta ut sitt minne till mitt nuvarande pronomen. Men gissa vad: försök att vara mig till lags, tänk på att vara min vän och inte göra mig obekväm och ponera att någonstans i någon annan situation när ni inte tänker er för så kanske ni avslöjar mig för en transfob person som kanske inte tycker det är ok?
I övrigt hoppas jag er engelska är ok för det Matt skriver om känns ordagrant som mina egna önskemål.

Ja, den har kommit nu till Skåneland och jag och töserna har varit och badat. Jag har megaångest över att visa mig halvnäck offentligt, hatar att jag måste utstå allas blickar och undringar. Speciellt eftersom jag bara är känd i andra änden av stan och är ett obekant ansikte på just denna badplats. Ångesten till trots så badade jag igår. Försökte planera så att vi skulle komma dit innan alla andra och kunna hoppa i osedd men som vanligt när man har barn så är det svårt att hålla sig till planerna.
Iallafall, jag drog på mig ett svart linne inne på toan och en tjocktröja och så promenerade jag ut på bryggan, vände ryggen till folket när jag drog av tjocktröjan och hoppa i. Inte världens mest inkognito sätt men det fungerar bättre än att visa sig i sporttopp. Fast sen är det ju det här med när man ska upp. Folk glor när killar badar i tröjor men jag hoppas att det faktum att linnet var svart dolde det mest uppenbara. Och väl uppe igen gällde det att få av sig linnet och på med tjocktröjan så man inte frös ihjäl. Hmm, lite kluddigare må tilläggas men allt går om man vill. Så ja, just nu kan jag bada även om det krävs planering men det blir nog svårare när det börjar bli knögafullt med folk. Gårdagens ahaupplevelse: tjocktröjan var en munkjacka och jag drog ner dragkedjan och gick med halvöppen tröja. Hur skönt som helst men man får ju akta sig så att inte tröjan öppnar sig för mycket. Masto- please come!
( fast nu är värmen här så nu kan det vänta till hösten så jag kan få ha lite aktivt sommarlov med töserna)

Ärliga ungar, härliga ungar...eller tycker jag verkligen det? 

Jag är en så bra förebild och inspiration att dom numera inte tycker det är konstigt att ha en mappa ( eller pappa beroende på dag)  OCH en pappa.  

Någon som ser vart jag vill komma? 

Orginalpappan till den minsta är väldigt ofta kallad för mappa också så hon kör oss uppenbarligen jämnt över. Ingen skillnad här inte! 

Iboland försöker jag vara modig. 

Försöker visa barnen att det är lätt att ta kontakt med andra människor, att ingen tänker på att vi är annorlunda. 

Men, jag tror jag börjar lägga ner det projektet. INte för att det inte går utan för att jag utsätter vår familj för en risk varje gång jag gör det. 

Ett exempel från igår: 

var på Max i Kristianstad igår och krubbade. 

Redan i kassan såg vi en välmukklad ( vältatuerad)  snubbe och hans yngre tjej som tittade relativt intresserat på mig och töserna. Vi går ut och sätter oss och 5 min senare har killen och hans tjej satt sig vid bordet bredvid. Tål atrt nämnas gör väl att lilltösens ena klasskompis och hans familj satt sig vid bordet bakom.

Redan där börjar nervositeten då jag vet att klasskompisens familj kommer att lyssna på vad som sägs.

Muskelknutten börjar med att fråga om det är mina ungar.

- Ja, svarar jag.

Han tycker det är ovanligt med en pappa och barn som bor själv så då kommer han ju in på relationer, om jag bor ihop med någon.

-Nej, svarar jag.

Naturligtvis kommer han då in på området sex. Om att jag inte verkar vara den tuffa typen men att jag inte borde ha några problem med att få tag i tjejer eftersom jag verkar så snäll... 

Och sen kommer han naturligtvis in på frågan om dom är hos mig alltid. 

- I stort sett,  svarar jag. 

Ahhh, och nu kommer det-vänta...vänta...jaaaaa- nu kommer det...

Lilltösen: Mmm, fast varannan helg är vi hos våra pappor! 

KIllen såg ut som om han ätit något olämpligt, jag pressade honom lite och frågade om det var något fel och han tittar lite frågande på mig: - sa hon pappor? 

- töserna är från olika förhållande så dom har olika föräldrar förklarar jag.. 

-Jaha, ok, då förstår jag.... ehhh

Om jag säger så här: han fattade inget från den stunden. 

Och jag ville inte heller förklara eftersom jag hade klasskompisen bakom mig vars föräldrar nog gärna hade velat höra mina förklaringar men jag pallade inte att bli bedömd- igen.. 

Så i den stunden gjorde jag valet att bli betraktad som bög framför trans men det var inget som jag kände mig glad över. Kände mig bara äcklig. Så nu har vi benat ut att jag numera är hetero. Kanon. 

positivt: han släppte ämnet sex helt. Negativt: tur ungarna var där för annars hade det nog kunnat bli lite spänt. Och farligt. Jag försökte tänka på vad jag sa- inte en enda gång kallade jag mig för man eller pappa men jag tror nog han när han ( om) han kommer på lösningen på frågan kände sig lurad och dum. Det hade jag gjort. 

För att sammanfatta dagen: jag kom, jag sågs, jag förlorade. 

Som sagt var. Jag är stolt över att vara förälder tiull så mogna och fördomsfria barn och uppenbarligen är dom tillfreds med sin familjesituation men samtidigt inser jag att jag måste pressa dom til att ta sina andra pappor ur ekvationen när dom möter främlingar och jag hatar att behöva be dom om en sån sak. Det borde inte behövas men eftersom killar inte kan ha barn utan inblandning från en kvinna ( försök att hitta adopterande homosexuella män)  så kommer jag aldrig kunna leva stealth annars. 

Och att bli identiferad som trans är inget jag vill heller. Känner mig ju inte trans längre. Jag känner mig som en nykläckt man med mycket att lära..

Rubrikensäger väl allt. Jag börjar med att ställa en fråga:
Varför är det så att killar i nya bekantskaper( vs killar då) tar upp sex som verbal inledning? Så länge tjejerna finns där hålls samtalen på en intilligent nivå men när dom försvinner? Wow, vilken skillnad. Hur var, vad och när diskuteras och föremålet för ändamålet är just- tjejer. Eller nu ljög jag- det dom har mellan benen, hur fina lökar dom har och vad dom visar upp bedöms kritiskt inom några bestämda kategorier. Har haft, vill ha eller Hell No.. Typ. Sen finns det narurligtvis underkategorier också.
Har haft: ett misslyckande pga prestation från tjejen då, otrohet från tjejen, lössläppthet från tjejens sida , för snackig eller helt enkelt för monoton i sängen..
Vill ha: (utseendefixerat till max) fina lökar= bröstjuck, snygg rumpa= påsättningsbar analdocka, platt mage= bra knipmuskler i nedre regionen= juck utan ansträngning, fasta lår= härligt stående sex, putande läppar= blowjobs. Listan kan göras längre men går i princip ut på var man kan stoppa "k******n.. Med bästa upplevelsen beroende på yttre förutsättningar som killarna ser då naturligtvis. Och sista kategorin då: Hell no ( gissa vad det kan betyda?);
Skanky: = lössläppt, i värsta fall vill ha men måste man vara tillräckligt full och kåt först, auww= äcklig pga något avskräckande på det yttre, lebba= lite för nära hemmaplan men ändå ganska lockande som fjäder i hatten( kan landa inom kategorin vill ha, speciellt i kombination med en annan Donna också då) .
Ok- nu bjuder jag på lite ironi här och jag tror att jag blir bemött med detta pga mitt ungdomliga yttre men ärligt talat- jag får prestationsångest här ju..
Ni ska se minerna jag får när jag försöker lägga fram att jag inte är ute efter snabba skjut ;-)
Totalt otänkbart ju!
Inatt har jag fått tjejer utpekade för mig inom alla genreerna och det endast för att jag inte raggat själv.

Och ja- ifall någon protesterar. När spriten går in går vettet ut och tänkandet förflyttar sig neri kalsongerna..

Dagens inlägg tänkte jag skulle handla om hur olika kommentarer kan tolkas beroende på vem som säger dem och i vilket sammanhang.
Iblan blir man lixom förorättad utav det någon säger utan anledning.
En återkommande kommentar är:
- du ser mycket trevligare ut som kille än som tjej fast egentligen har du ju inte ändrat utseende så mycket!
Tack för komplimangen?
Av alla kommentarer man får så är det den som jag har svårast att ta till mig och uppskatta. Vad betyder den egentligen?
Att jag var ful som stryk innan men du var för feg för att berätta det för mig?
Att manlig och kvinnlig skönhet är olika beroende på vilket kön man ser framför sig? Och ja, naturligtvis är det så annars hade ju alla kön åtrått varandra och vi hade inte behövt könsdelegera våra känslor..
Men oavsett om jag vet att svaret ligger i det ovannämnda så kan jag inte riktigt ta till mig komplimangen beroende på att jag faktiskt blir illa berörd av personens tidiga tycke om mig.
Så ni som vill berömma mig för mitt utseende: gör det gärna men dra ingen parallell till mitt tidigare jag!

Idag stötte jag förresten på en gammal arbetskamrat som jag inte träffat på 2 år beroende på att jag dragit mig undan alla tidigare ytliga bekanta. Iallafall så hejade jag på henne i affären och avvaktade reaktionen.
Jag tror det tog ca 5 SEK innan igenkännandet kom och hon tvärstannade. Hej fågelholken!
Hej, jag kände knappt igen dig. Nu liknar du en kille mer än senast och din röst?
Kan kanske nämna att tjejen alltid varit brutalt ärlig innan också. Vi snackade en stund och gick igenom de senaste årens händelseutveckling där hon kände sig blek i jämförelse med mina drastiska livsförändringar men ingen gång nämnde hon att hon tyckte det var weird..och jag känner mig varm i kroppen av hennes inledande kommentar helt enkelt för att hon helt ovetande bekräftade mig men inte genom att förneka mitt tidigare jag som alla andra gör utan genom att ge mig ett erkännande att jag varit så här innan också.
Är det någon som förstår vad jag menar?
En annan kommentar som är jobbig är när man rättat sig vad gäller pronomet man precis använt och sen lägger till: - -det är jobbigt men jag vänjer mig nog!
Jag känner mig lika misslyckad varje gång den kommer och vänjer mig aldrig riktigt vid tanken att jag tvingar folk att tänka efter angående min personlighet. Känner mig aldrig som någon som smälter in då utan snarare som ett jobbigtmoment. Trots dessa känslor så har jag börjat rätta folk jättemycket nu, tycker lixom att dom borde ha vant sig nu.
Ja just det. En sista avslutande tanke: sluta jämföra med då och nu! Oavsett om man transitionerar eller inte så utvecklas folk och är aldrig densamma som då- bara så ni vet.

.. att kalla dig något annat än mamma och " mitt födelsenamn" . Vad mig anbelangar har inget förändrats och du kan lura alla andra till detta trams men jag kommer aldrig göra det.
Hur mycket av det här tror ni man kan försöka ignorera?
Många är dom inom transcommunityn som säger : flytta och börja om, men har man barn blir det svårare. Att barnen ifråga älskar personen i fråga ändlöst och oavsett vad han säger så känns det inte lika enkelt. Vems känslor är viktigast? Jag tycker nog barnens- som i så många andra avseenden får lida för mitt beslut och själv ska jag försöka komma över besvikelsen utan för mycket hopplöshetskänslor.. I övrigt så känns det mesta motigt nu men jag älskar de lite varmare dagarna och det lättar upp stämningen hos mig lite. Imorgon ska jag ha telefonkontakt med endon och jag tror det innebär att jag tog min sista egna "Shot" i fredags.. Nervös förväntan. Tänk om Nebido faktiskt är bättre för mig än Testoviron? Tänk om jag slipper den ökända inkörningen? Att jag landar rätt direkt.. Lite mer skägg tack och ork att träna. Tack på förhand.

jag vet att inte så många läser det jag skriver men det spelar gentligen ingen roll. då behöver jag inte känna att jag gör någon besviken..

Är just nu inne i en period som är piss. Jag känner inte för något och har tappat all vilja känns det som. 

Känner inte riktigt igen mig själv men jag brukar inte vara så skygg och apatisk som jag känner att jag är nu. 

Om några av mina vänner läser det här- ta det inte personligt. Jag vet att ni finns och jag kommer säkert att ta mig upp igen men just nu känner jag inte för det. 

jag slår upp ögonen varje dag med en suck och undrar hur jag ska ta mig igenom. 

Jag tänker på mitt liv och alla måsten och undrar hur alla andra orkar? Gnäller dom ens? 

Är det bara jag som känner det som om jag har gjort något fel? Att jag inte kan bli bekväm med situationen för att det känns som jag inte förtjänar det här?

Jag lever med en känsla av att alla andra gör en massa uppoffringar för min skull coh att jag inte gör ett skit tillbax mer än att kräva av dom att göra uppoffringar. 

Och sen i nästa stund slås jag med tanken på att ingen egentligen bryr sig, att det är nyfikenhet som driver folk till att överhuvudtaget vara trevliga mot mig. Skit också. Jagvet inte vad jag känner, tycker eller vill 100 % längre och jag känner mig förvirrad om vem och hur  jag egentligen är . 

Det spelar ingen roll vad ni säger. Mina känslor är mina och bara jag kan tolka dom..

och lika glad för det är jag. Typ!

Fast jag vet inte- det går kanske för bra just nu?

Sett utifrån då för hos mig känns et som om alla känslor bara vill bubbla upp- alltså negativa då.

Jag tror att jag måste få njuta av våren snart för att det ska släppa.

Ja och så slippa det J****a gipset då. Jag som kändeatt jag hade ont om tid innan känner det ännu mera nu. Känns piss.

Och är jobbigt. Vill dessutom int träffa dom på utredningen med gips på Även om det inte var mitt fel så känns detså ändå och jag vill inte höra spekulationerna om varför jag tror det hände.. jag hatar att vara den handikappade typen.

Jag hatar att jag inte kan sova ordentligt, duscha tillräckligt bra, inte kan smörja in min torrfnasiga hud och längtar efter stortösen så hon kan hjälpa mig. Ja, det har gått så långt- hon får faktiskt göra det..

jag hatar att just jag har sån jävla oflyt och därför tror jag naturligtvis inte detta kommer vända iochmed  teamet hört av sig. ja, just det- kurtorn ringde igår. Eller var det i förrgår. Blandar ihop allt nu. Ville träffa mig innan jg skulle träffa läkarna och det mötet blev den 27:e mars. Kuratorn ska jag träffaden 5:e. ( på min årsdag av utredningsstart)

Jag har ställt frågan på ett annat forum hur det kan komma sig att kuratorn ville träffa mig igen. Jag vet att hon vet att jag självmeddar men jag vet också att det fick hon reda på av endon i typ okt så då borde hon ha kallat in mig innan om det varit några problem . Så tycker jag iallafall..

Alltså läkare en 27:emars. Baa en månad till. Hela det här sista halvåret har känts helt urbota löjligt. Att bara vänta för väntandets skull. kan ju inte ha någon som helst effekt förutom teamets feelgoodkänsla inför sig själva då.

Undrar vad det mötet kommer att föra med sig?  ett recept och en remiss kanske? Eller bara besked om status för att sedan vänta ett halvår till?

När jag är klar ska jag göra min röst hörd. då ska jag ställa alla de frågor som jag inte känner att jag kan ställa nu.

Varför måste det ta 2 år totalt? Varför gick det ett halvår bara för att det tvunget skulle ta ett å innan diagnos. Varför går ni inte igenom resultaten av psykologtesterna? Varför har ni inget samarbete med tex BUP så att era patienter slipper göra allt själv. Varför kallar ni era rekomendationer för praxis?  Vet ni inte att ni genom att säga så lurar era patienter? tar ifrån dom rätten att tycka att det inte ska få gå till så?

Usch- känner att jag skruvar upp mig alldeles för mycket nu. Vill å gärna må bra i allt det här så det blir att jag kämpar för hårt med bara det och glömmer vad  som är viktigt. jag glömmer vem jag i gund och botten är- inte vad.

Det borde inte spela någon roll om någon annan ycker att jag är rätt så länge jag själv gör det men tror det kommer  att vara en underbar dag när allt är över och jag blir fri. 

jag hoppas att de nya föreskrifterna eller rekommendationerna som kommr 2014 gör att alla som kommer efter slipper denna osäkerhet och ovisshet. Att det går snabbare om det absolut inte behöver ta tid och att alla gör likadant.