Och läkningen har gjort en frivolt bakåt. Eller rättare sagt så går läkningen framåt men den positiva känslan av smärtfrihet är borta. Jag har 2 eller snarare 3 smärtproblem just nu. Nr 1 beror på att jag för att undvika att dratta på ändan när jag halkade på en isfläck lyckades stå kvar på benen genom att vifta vilt med armarna vilket resulterade i att jag sträckte till något som nog inte var redo för det.. Samma ställe som innan neråt revbenen på höger sida men värre och stelare. Har förlorat en del av rörligheten på den sidan. Om jag lyfter armen uppåt och känner nedanför bröstkorgen så ser det ut som en sena innanför huden som blir som en fiolsträng och jag lyckas inte töja ut den. Vet inte riktigt vart jag vänder mig om det inte blir bättre. Aja, får trotsa smärtan och fortsätta töja så blir det nog bättre. Smärta nr 2 kommer av att jag har västen på mig dygnet runt och en sak som inte nämns är hur känslig huden blir. Helt ärligt kan jag inte begripa hur jag ska kunna ha västen dygnet runt i nästan 2 veckor till. Det gör ont hela tiden. Har försökt att ha tyg under men eftersom det veckade sig så gjorde det också ont. Jag vaknar på nätterna av att det irriterar och jag har fortfarande inte sovit en hel natt efter operationen utan att vakna. Har börjat kunna ligga på sidan iallafall så ryggontet som kom av att man låg på rygg har släppt lite. Smärta 3 är en bultande smärta från övre delen av bröstkorgen där västen inte riktigt kommer åt att trycka redigt som svullnar upp därav smärtan. Om jag lyckas få till trycket där innebär det att jag har västen för högt vilket ger skav i armhålorna och dessutom innebär det att nedre delen av bröstkorgen svullnar istället eftersom trycket inte är där då... Hört uttrycket hur man än vänder sig står man med rumpan bak? Förstår vad som menas nu.
Började jobba igår natt, sitter på jobb nu och eftersom jag haft mer ont idag än innan så har kollegan planerat in ett lättpass men som det känns nu så tar jag nog och utnyttjar min möjlighet till sjukskrivning igen. Något jag blev varse igår var hur ofta man spänner bröstmuskeln egentligen. Typ vad man än gör aktiveras den så om man har ont så spelar det nästan ingen roll vad man gör. Det kommer att kännas ändå.
Det var inte min mening att gnälla så mycket men det bara bidde så . Sen å andra sidan så kör jag på tyst lidande in real life så det jämnar ut sig. I övrigt är det lugnt. Jag träffade aldrig läkaren i onsdags pga han dubbelbokat mig men kuratorn passade på att sno tiden så hela veckan har jag känt mig nedstämd . Var inte mentalt förberedd på det besöket och hon har en förmåga att gräva sig in i det förgångna och aktivera de minnen som borde varit glömda.. Fick förresten min journal utskriven. Fattar inte att alla dessa möten resulterat i något sådant. Allt var bara upprepningar efter vartannat men dom hade iallafall fått rätt på pronomet i större delen. Lite konstigt kändes det att benämnas med hon och mamma i början för att sedan flyta över på han och förälder.. Tog ett tag innan hjärnan kopplade att det var samma person som det rörde. Något som jag också reagerade på var att deras uppfattning om en är så viktigt. Tex: patienten uppträder maskulint, rör sig med en maskulin självsäkerhet, har ett manligt utseende, klär sig manligt osv.. Undrar vad som hade hänt om jag kommit dit sminkad och med klänning? Hade min diagnos ändrats? Hmm, bäst att inte fråga.
Just det, ska träffa läkaren den 20:E mars för att fylla i blanketten till RR men hade fortfarande inte fått någon konsultation angående SRS som man måste få för att kunna ansöka om ändrad könstillhörighet så det blev att ringa till Karolinska för att få en sådan då dom tappat bort just den remissen från rullorna ( surprice) . Den 12 mars blev det en akuttid för det besöket så det blir en tur till stockholmia igen. Känns ganska onödigt för ca 30 min möte men måste man måste man.. Nä, nu ska jag försöka jobba lite igen. Hoppas ni alla har det bra

Livet suger. Transvården suger. Ingen annan kan överhuvudtaget förstå hur just jag upplever det så varför ska jag försöka förklara?
Jag har kroppsliga problem som är relaterat tIll hormonerna men endon är okontaktbar. Om en månad kan jag få en telefontid med henne. Då kommer det värsta vara över - till nästa gång då.. Och då kommer hon inte heller vara anträffbar. Jag ringer teamet för att kolla om dom har någon annan kontaktväg till henne - dom återkommer med svaret: - nä.
Men detta låter inte bra så läkarna ( läs psykiatriker på sexologen behöver nog prata igenom läget med dig. Du får en tid av mig nu (kuratorn tillika sekreteraren) om du inte kan så kan det innebära att du har samarbetssvårigheter för du måste förstå att dom tar sig tid att träffa just Dig..

Jag kan egentligen inte alls, min barnvakt är bortrest, jag har ett föräldrasamtal som börjar 1 och en halv timme efter utsatt läkartid och jag börjar jobba samma kväll. . Men jovisst jag förstår hur hon tänker. Vad jag däremot inte förstår är hur min fråga om hur jag kunde få fatt i endikronologen pga kroppsliga bekymmer kunde leda till att jag behövde träffa psykiatriker?
Någon som kan ge mig den röda tråden?
För jag känner mig mest maktlös. Fram till jag får byta juridiskt kön och har personbevis i handen så är jag helt i deras våld. NO pardon.. Nick och bock.. Tack tack.. Sa du hoppa? Hur högt?

Eller ut och in.. Jag känner mig lite smått nere nu. Framförallt eftersom jag fortfarande inte fått något T 8 veckor sedan jag sist tog och jag har VERKLIGEN inget kvar nu.
Pratade med endon i tisdags om proverna jag tog den 16 april och enl henne var värdena då omätbara( höga) och att hon ville ha ner mig i minst 16 först. Enl henne har jag tagit injektionerna för tätt, fast det kan jag inte hålla med om baserat utifrån känslor men även det första provresultatet från augusti som var en vecka efter injektion och då låg på 18 dvs normalvärdet.
Skit samma. Blev lite sned när hon sa till mig att vänta minst en vecka till innan jag går och tar nya prover, men denna gången var jag smart så jag bokade en telefontid med henne nära inpå så det inte blir som det är nu då. Jag menar det var 3 veckor mellan provtagning och konsultation och halveringstiden på T:T jag tagit är 4 dagar, vilket i praktiken inneburit att det borde vara long gone. Rättelse: DET ÄR long gone.Finns inte en tillstymmelse till manjuice i den här kroppen längre. Jag både känner och ser det.
Ocanpå det ska jag alltså vänta ytterligare minst 2 veckor( räknat lågt) innan jag ev får receptet.
Hur tydligt det är?
Det började så smått med pattarna som började värka utav bara f..n. ,sen ökade dom i volym dvs fettklumparna blev större, sen kom åderbråcken på benen tillbaka med den tunga känslan som följd, efter det blev hyn lite oljigare, dvs torrspottarna försvann, sen kom acnen på ryggen tillbaka på ryggen med stormsteg( hormonell obalans), höfterna har redan börjat samla fett så brallorna passar inte så bra längre. Och så har vi muskeltoningen som sakta men säkert blir mindre markant allteftersom dagarna går. Mina axlar har redan börjat återgå till sin klena karaktär. Jag känner mig orolig men än så länge har jag lyckats hålla känslorna under kontroll men nu om någonsin blir jag mer övertygad om att jag verkligen känner mig fångad i fel kropp. Må gott. Själv vill jag bara krypa in under en sten och sakta ..