Sitter på tåget på vägen upp och även om det är gammalt som gatan så finns det ström så jag kan blogga....fast inte nu längre. Omvandlaren kass i tåget . UPS..

Imorgon åker jag och töserna till Stockholm för allra första gången. Jag är spänd, orolig, nervös inför att själv behöva hålla reda på dom i en stad jag aldrig varit i och dessutom utnyttjande endast kollektivtrafik... Fast jag intalar mig att det ska gå bra och det kommer det säkert att göra också. Detta är somsagt var min allra första singelsemester och jag känner att fördelen är att jag bestämmer. Takt, aktiviteter, mat osv och om jag inte tror helt fel så verkar det som om töserna och jag är rätt synkade i vad vi vill göra denna veckan. Hoppas väderprognoserna stämmer för jag har INTE packat ner regnkläder. Däremot badkläder och solkräm...tycker ni jag är optimist?
Ibland önskar jag att jag bodde i lägenhet, för det är mycket som måste fixas innan man åker. Pannan städas och kontrolleras, fönster stängas, garage dubbelkollas, uteväxter vattnas, gräsmattan klippas, alla vattenlås ivaskar tömmas, sopor ställas ut för tömning osv. Och ja, naturligtvis husvakt då...men imorgon när vi åker kommer jag säkert ha glömt bort något som jag kan ojja mig över och som alldeles säkert inte kan vänta ;-)

Imorgon åker jag och töserna till Stockholm för allra första gången. Jag är spänd, orolig, nervös inför att själv behöva hålla reda på dom i en stad jag aldrig varit i och dessutom utnyttjande endast kollektivtrafik... Fast jag intalar mig att det ska gå bra och det kommer det säkert att göra också. Detta är somsagt var min allra första singelsemester och jag känner att fördelen är att jag bestämmer. Takt, aktiviteter, mat osv och om jag inte tror helt fel så verkar det som om töserna och jag är rätt synkade i vad vi vill göra denna veckan. Hoppas väderprognoserna stämmer för jag har INTE packat ner regnkläder. Däremot badkläder och solkräm...tycker ni jag är optimist?
Ibland önskar jag att jag bodde i lägenhet, för det är mycket som måste fixas innan man åker. Pannan städas och kontrolleras, fönster stängas, garage dubbelkollas, uteväxter vattnas, gräsmattan klippas, alla vattenlås ivaskar tömmas, sopor ställas ut för tömning osv. Och ja, naturligtvis husvakt då...men imorgon när vi åker kommer jag säkert ha glömt bort något som jag kan ojja mig över och som alldeles säkert inte kan vänta ;-)

Jaha, då har 2 veckor med ensamtid gått och det har varit rastlöst. Det största projektet med cykelskjul avslutades idag och rummet som behöver restaureras är under demolision. Har 3 dagar in i semestern spenderat alla kvällar och nätter liggandes i sängen för att försöka vända på dygnet och inte sova bort alla förhoppningsvis soliga dagar. Som sagt: försökt utan framgång. I onsdagsvar jag på Ölands djurpark med lillfjompan och mitt ex + hans tös sedan innan och redan ibilen n på vägen upp blev jag varse om fjompans behov att säga mamma med minst (högst)1 minuts mellanrum. Sår i öronen...imorgon kommer båda töserna hem och jag har saknat dom men trots allt är det med blandad förtjusning jag nu ska spendera 3 veckor med dom utan uppehåll! Inte för att jag inte vill utan för att "mamma" är ett ord som jag inte riktigt kan förlika mig med. Vad barnen kommer att kalla mig i framtiden är ett gissel och inget jag kan förutsäga: men snälla, inte mamma!

Nu har jag officiellt semester och dagen började ju lovande med regn och rusk. Men detta ska inte vara ett inlägg som behandlar det svenska klimatet utan jag tänkte jag skulle dela med mig av något jag såg igår som gjorde mig bestört över folks obetänksamhet ( speciellt ungdomar) eller Idioti skulle egentligen vara det rätta ordet.

Jag jobbar i Hb som tågväxlare, vilket kortfattat går ut på att ta emot pågatåg som kommer i trafik och köra iväg dom till depå där dom rustas upp innan dom sätts i trafik igen.

Igår stod jag på perrongen och såg det tåg jag skulle ta hand om komma i full fart från banan, vilket är då ca 70 km/h precis vid stationen. Innan dess kommer tågen upp i 120 har jag för mig och banan är väldigt ojämn och doserad.

Iallafall, så när tåget bromsar in och håller uppskattningsvis 20 km/h och har bakänden i stort sett där jag står så kommer det två killar i 18-årsåldern avhoppande från tågets bakände. Uppenbarligen har dom stått och klottrat bakänden mellan föregående station och denna. Samtidigt som dom hållt fast i ett litet handtag som sitter i ytterkant på tåget och balanserat på kopplet som är ca 40 cm djupt och 80 cm brett.

Om detta beteende vill jag bara säga en sak: JÄVLA IDIOTER!

Kan ni inte tänka på alla dom i er närhet som ska plocka upp resterna efter er, för jag har svårt att se hur dom lyckats hålla sig fast? Har ni ingen familj som bryr sig om er?

Eller är ni så jävla dumma så ni tror att ni är oövervinliga och att newtons lag inte gäller er?

Jag är en av dom , som egentligen inte får tycka så här, men graffiti är jävligt snyggt, om det görs med passion och talang och just detta att spraya egendom bara för att man kan, kostar mer än vad det smakar...

Och gårdagens typer hade varken passion eller talang och min femåring hade fan gjort det bättre men det kommer kosta tusentals kronor att få det från Hb till Malmö, för att sedan kunna ta bort skiten!

Dom pengarna får resenärerna betala genom höjda biljettpriser, dåligt reparerade vagnar, överfulla toaletter coh inställda avgångar pga vagnsbrist mm. Det innebär faktiskt att för att spara ihop pengarna till att få fordonen i orginalskick så förlorar folk sina jobb. Den senaste konsekvensen handlade ju om att tågvärdarna numera är ensamma på hela tågsätt eftersom många sagts upp.

Så till ala er som håller på med såna här dumheter: lägg av. Det kan inte vara värt det i slutändan.

Killarna igår hade tur-dom åkte varken fast eler dog och dom kommer säkerligen göra om det- men tänk er för, säger bara det. Det finns alltid någon, någonstanns som blir drabbade av er idioti!

Sitter och försöker besluta mig för om jag ska vara feg eller modig? Dum eller smart? ja-sägare eller nej-sägare... Ärlig eller ljuga?

Och nej-mitt samvete säger mig att spela ut alla kort men är det så enkelt?

Som en del av er vet så har jag tagit T svart dvs utan recept från läkare fast receptbelagda och därmed godkända grejer under 3 och en halv månad och nu de senaste veckorna har det börjat synas fysiskt också. Rösten har blivit lägre men raspigare, axelpartiet har antagit en annan form, finnar på rygg och bröst, musklerna känns och ser annorlunda ut, hårfäste och hårkonsistens annorlunda, MacDonalds-ögonbryn och så det efterlängtade fjunet i ansiktet som numera måste rakas ofta trots att det än så länge bara är blonda strån men som sticks. Den effekten som jag trivs bäst med är naturligtvis psyket. Har försökt förklara hur men det är svårt. Innan var jag manisk, rastlös, deppig och arg och grubblande medans jag nu har fått grepp om mig själv och känner mig tillfreds med mitt sätt att vara.

Nu på mötet sist med psykiatrikern gick vi ju igenom tidplanen för min utredning och som jag ser det är det mellan ett halvår och 9 månader till jag får T på recept såvida inte lagen om allts jävlighet slår till.

Jag har förråd till 2 månaders användning till och är inte sugen på att vända mig till svarta marknaden och kanske få taskiga grejer på köpet. Ska träffa endo om ca 3 månader och min tanke är att faktiskt överväga att sluta T nu av flera anledningar.

1. Det känns som om det går väldigt snabbt nu med alla förändringar och eftersom alla kontakter till töserna inte är ordnade så kanske för deras skull? För att dom ska hinna bearbeta förändringarna när dom kommer?

2. Även om jag tagit blodprover och blodtryck kan jag inte förklara för min husläkare varför jag vill göra dom och utan kontroll vill jag inte vara...

3. om jag slutar nu så kanske många av mina naturliga nivåer av både T och Ö är nere i en normal nivå lagom tills endo-mötet så man får reda på vilka värden man ligger på innan.

Fördelen med det är ju att man får en individuellt anpassad dos som inte riskerar att förvandlas till östro om det är för mycket input så at säga.

4. Jag slipper förklara för folk varför jag beslutade att föregå utredningen och inte kunde vänta  som (alla) andra?

Sedan är det just det som är problemet-jag vet inte om jag är beredd att må som jag gjorde för inte så länge sedan-innan T- saknar verkligen inte att vara en mental risk..

Det är jävligt nice att slippa  den förhatliga montan, att slippa just den delen av kvinnligheten och äcklet med det..

Sååå, vi får väl se vad jag beslutar mig för men en sak är säker- min röst kan snart inte skyllas på förkylningar och stämbandsinflammationer   

Jag vill börja detta inlägget med att skicka en värmande tanke till Lee, vars självfortoende och förtroende för transvården har fått sig en rejäl känga. Jag hoppas att du finner en väg tillbaka och ett sätt att bestrida det som skett.

Jag vet med mig själv hur jobbigt det är när man snubblar på målsnåret  och skulle inte vilja vara i den sitsen själv!

Nu till my business: psykiatrikermötet avklarat utan blodspillan- fick en massa värdefull information om vad jag har framför mig och inom vilka tidsramar man jobbar efter, remiss skickad till endo och logoped så nu är det väl en så där 3 månader tills man ska på besiktning;-)

Hade en del tankar själv ang det här med mitt jobb. Om jag hade något att vara orolig för eftersom jag är godkänd för säkerhetsarbete och har genomgått en psykutvärdering där, innan jag påbörjade denna resa?

Men där fick jag bara bra respons så det kändes bra. Även om mina arbetskamrater och mina chefer är förstående så är min yttersta chef svenska staten och därför var jag orolig, eftersom att riktlinjerna är snävare där.

Har inte vågat göra saker offentliga pga min oro om jag skulle ha jobbet kvar, men nu kanske jag ska börja bli lite modig....

Anhörigmötet var också idag och det kändes...onödigt.

Jag och A (min barnvakt tillika bonusmamma) hade ett förtroligt samtal i förrgår ang våra känslor, farhågor och upplevelser så när kuratorn ville att vi skulle stöta och blöta var det i stort sett redan gjort.

jag har svårt att förstå varför föräldrar envisas med att kategorisera folk i tösen alt pågen?

Dom kan sitta och säga att dom förstår och absolut inte är förvånade och man själv kan sitta och berätta om hur jobbigt man tycker att det är att bli kallad för tösen hela tiden? Eller födelsenamnet som är borttaget sedan länge? och i nästa mening finns just dessa två faktorer med i spelet ändå?

Jaja, jag ska ge det tid, jag vet men det är skitjobbigt. Syrran(S) var med idag också (tack om du läser det här) och det kändes skönt att inte vara helt utelämnad åt falkarna.

Tyvärr råkade hon försäga sig om att jag har en blogg och vad mitt namn kommer bli och A blev skitsur för hon kände sig utestängd. Det visste ju inte hon om. Hon tyckte att jag inte gav henne förtroende.

HALLÅ? Vad har jag gjort de senaste åren? Vänt ut och in på mig själv känns det som.

By the way, det är bara syrran som har fått läsa denna bloggen. Ingen annan vet att den existerar. Av just denna anledningen och att jag behöver ett eget space där jag kan uttrycka mig fritt utan att behöva tänka på konsekvenserna. I bilen hem pratade vi ännu mer om just det här med namn och jag fick reda på varför hon inte ville acceptera mitt namn. Två konsonanter kan inte bli ett namn, thats it!

Sen får det vara hur mycket MIG som helst.

Så hon ville använda mitt födelsenamn tills Love kom i bruk, för Love tyckte hon var fint och passade mig bra :-)

Så ja-dubbla känslor. Piss att hon kommer att fortsätta förtrycka mig och + att hon inte kommer att ha några problem med det nya...

Nej, dags att jobba. Ha en bra kväll!

Varför kunde jag inte vara som alla andra? Hade det funnits ett val och om känslan inte varit så total att hela min uppenbarelse är fel så hade jag naturligtvis inte gjort detta. En del människor i min närhet förstår bara inte hur man kan ha denna känslan som jag har utan vill ha det till att det är någon psykisk sjukdom som tagit kontroll över mig. Det må så vara- jag har insett att många anser att transsexualism är just detta- trots att det finns vetenskapliga fakta som stödjer att hjärnan och kroppen utvecklas åt olika håll- men jo, det känns verkligen som en psykisk åkomma emellanåt. Att inte bara kunna vara utan att ifrågasätta sig själv, att imitera allt man ser till sin egen överlevningsbara verklighet och att inte kunna förstå hur de flesta cis-människor överhuvudtaget kan känna sig hela i sin känsidentitet. Jag vet att det är den naturliga känslan men för mig är den onaturlig.
Jag har 2 veckor med arbete och ensamhet framför mig och även om jag saknar glinen som är hos sina fädrar så tycker jag det ska bli så skönt att slippa känna mig som en ansvarstagande förälder och det ständigt upprepade: MAMMA! Det sista året har jag känt mig mer och mer som en passopp än som en person med egna känslor, tid eller önskemål om hur tiden ska spenderas.
Imorgon efter jobb och några h sömn bär det ner till Lund och psykiatorerna och sedan om allt flyter på en fika med en kille, vars blogg jag snubblade in på, som också är i min sits fast bf. Min första personliga kontakt med någon som jag kan relatera till. Vem vet, vi kanske inte alls kommer överens eller så gör vi det? Time Will Tell / Love