Jag vill börja detta inlägget med att skicka en värmande tanke till Lee, vars självfortoende och förtroende för transvården har fått sig en rejäl känga. Jag hoppas att du finner en väg tillbaka och ett sätt att bestrida det som skett.

Jag vet med mig själv hur jobbigt det är när man snubblar på målsnåret  och skulle inte vilja vara i den sitsen själv!

Nu till my business: psykiatrikermötet avklarat utan blodspillan- fick en massa värdefull information om vad jag har framför mig och inom vilka tidsramar man jobbar efter, remiss skickad till endo och logoped så nu är det väl en så där 3 månader tills man ska på besiktning;-)

Hade en del tankar själv ang det här med mitt jobb. Om jag hade något att vara orolig för eftersom jag är godkänd för säkerhetsarbete och har genomgått en psykutvärdering där, innan jag påbörjade denna resa?

Men där fick jag bara bra respons så det kändes bra. Även om mina arbetskamrater och mina chefer är förstående så är min yttersta chef svenska staten och därför var jag orolig, eftersom att riktlinjerna är snävare där.

Har inte vågat göra saker offentliga pga min oro om jag skulle ha jobbet kvar, men nu kanske jag ska börja bli lite modig....

Anhörigmötet var också idag och det kändes...onödigt.

Jag och A (min barnvakt tillika bonusmamma) hade ett förtroligt samtal i förrgår ang våra känslor, farhågor och upplevelser så när kuratorn ville att vi skulle stöta och blöta var det i stort sett redan gjort.

jag har svårt att förstå varför föräldrar envisas med att kategorisera folk i tösen alt pågen?

Dom kan sitta och säga att dom förstår och absolut inte är förvånade och man själv kan sitta och berätta om hur jobbigt man tycker att det är att bli kallad för tösen hela tiden? Eller födelsenamnet som är borttaget sedan länge? och i nästa mening finns just dessa två faktorer med i spelet ändå?

Jaja, jag ska ge det tid, jag vet men det är skitjobbigt. Syrran(S) var med idag också (tack om du läser det här) och det kändes skönt att inte vara helt utelämnad åt falkarna.

Tyvärr råkade hon försäga sig om att jag har en blogg och vad mitt namn kommer bli och A blev skitsur för hon kände sig utestängd. Det visste ju inte hon om. Hon tyckte att jag inte gav henne förtroende.

HALLÅ? Vad har jag gjort de senaste åren? Vänt ut och in på mig själv känns det som.

By the way, det är bara syrran som har fått läsa denna bloggen. Ingen annan vet att den existerar. Av just denna anledningen och att jag behöver ett eget space där jag kan uttrycka mig fritt utan att behöva tänka på konsekvenserna. I bilen hem pratade vi ännu mer om just det här med namn och jag fick reda på varför hon inte ville acceptera mitt namn. Två konsonanter kan inte bli ett namn, thats it!

Sen får det vara hur mycket MIG som helst.

Så hon ville använda mitt födelsenamn tills Love kom i bruk, för Love tyckte hon var fint och passade mig bra :-)

Så ja-dubbla känslor. Piss att hon kommer att fortsätta förtrycka mig och + att hon inte kommer att ha några problem med det nya...

Nej, dags att jobba. Ha en bra kväll!