och lika glad för det är jag. Typ!

Fast jag vet inte- det går kanske för bra just nu?

Sett utifrån då för hos mig känns et som om alla känslor bara vill bubbla upp- alltså negativa då.

Jag tror att jag måste få njuta av våren snart för att det ska släppa.

Ja och så slippa det J****a gipset då. Jag som kändeatt jag hade ont om tid innan känner det ännu mera nu. Känns piss.

Och är jobbigt. Vill dessutom int träffa dom på utredningen med gips på Även om det inte var mitt fel så känns detså ändå och jag vill inte höra spekulationerna om varför jag tror det hände.. jag hatar att vara den handikappade typen.

Jag hatar att jag inte kan sova ordentligt, duscha tillräckligt bra, inte kan smörja in min torrfnasiga hud och längtar efter stortösen så hon kan hjälpa mig. Ja, det har gått så långt- hon får faktiskt göra det..

jag hatar att just jag har sån jävla oflyt och därför tror jag naturligtvis inte detta kommer vända iochmed  teamet hört av sig. ja, just det- kurtorn ringde igår. Eller var det i förrgår. Blandar ihop allt nu. Ville träffa mig innan jg skulle träffa läkarna och det mötet blev den 27:e mars. Kuratorn ska jag träffaden 5:e. ( på min årsdag av utredningsstart)

Jag har ställt frågan på ett annat forum hur det kan komma sig att kuratorn ville träffa mig igen. Jag vet att hon vet att jag självmeddar men jag vet också att det fick hon reda på av endon i typ okt så då borde hon ha kallat in mig innan om det varit några problem . Så tycker jag iallafall..

Alltså läkare en 27:emars. Baa en månad till. Hela det här sista halvåret har känts helt urbota löjligt. Att bara vänta för väntandets skull. kan ju inte ha någon som helst effekt förutom teamets feelgoodkänsla inför sig själva då.

Undrar vad det mötet kommer att föra med sig?  ett recept och en remiss kanske? Eller bara besked om status för att sedan vänta ett halvår till?

När jag är klar ska jag göra min röst hörd. då ska jag ställa alla de frågor som jag inte känner att jag kan ställa nu.

Varför måste det ta 2 år totalt? Varför gick det ett halvår bara för att det tvunget skulle ta ett å innan diagnos. Varför går ni inte igenom resultaten av psykologtesterna? Varför har ni inget samarbete med tex BUP så att era patienter slipper göra allt själv. Varför kallar ni era rekomendationer för praxis?  Vet ni inte att ni genom att säga så lurar era patienter? tar ifrån dom rätten att tycka att det inte ska få gå till så?

Usch- känner att jag skruvar upp mig alldeles för mycket nu. Vill å gärna må bra i allt det här så det blir att jag kämpar för hårt med bara det och glömmer vad  som är viktigt. jag glömmer vem jag i gund och botten är- inte vad.

Det borde inte spela någon roll om någon annan ycker att jag är rätt så länge jag själv gör det men tror det kommer  att vara en underbar dag när allt är över och jag blir fri. 

jag hoppas att de nya föreskrifterna eller rekommendationerna som kommr 2014 gör att alla som kommer efter slipper denna osäkerhet och ovisshet. Att det går snabbare om det absolut inte behöver ta tid och att alla gör likadant.

Känner att jag lite tappat sugen på att skriva om allt ( eller bristen på allt) som händer. Har fått en tanke på ett ämne som jag tror att många i min situation tänker på en del och som jag tänkte belysa lite.

Jag har snart självmeddat ett år och har ingen tanke på att sluta. Jag började med det strax innan utredningen startade och jag kan i efterhand erkänna att jag lite grand kastade mig in i det. Fast det har ju gått bra. Puh. Anledningarna fanns det gott om men främst var det att jag ville kunna finnas där för barnen eftersom jag redan räknat ut att detta och nästa år skulle vara tuff med separation, idförändringar och dylikt och jag ville inte att dom skulle behöva må ännu sämre om jag till på köpet inte var tillförlitlig. 

Har mått dåligt i vågor genom åren med mer eller mindre självskadebeteende ( man kan jobba ihjäl sig) och mindervärdeskomplex men det senaste året efter jag kom till insikt så eskalerade dom känslorna till att ta över mig mer och mer och det blev svårare att hålla masken. Och det var först efter att jag kände att jag inte skulle klara av att fortsätta som jag som jag tog kontakt med psykiatrin. 

Men tyvärr är det ju så att man när man väl kommer till psykiatrin så mår man redan dåligt och det tillståndet blir inte lättare under utredningstiden där man dessutom lite är tvungen att outa sig för vänner och bekanta för att överhuvudtaget kunna få en diagnos och för många ( inte mig då) så kan det inebära en social isolering pga att man bryter en norm. Jaja, vidare till kärnan. 

Jag fick nys om T, kollade upp lite hastigt biverkningar och började sedan. Det enda jag hade koll på var blodtrycket för det var det enda prov du kan så att säga ta utan att behöva förklara varför..

Därför var det helskönt tidigt i höstas när jag faktiskt tog en masssa prover hos endon och kunde gå igenom dom med henne. 

Innan dess gick jag inte till läkaren. Inte för att jag kanske inte behövde utan för att jag kände att jag förtjänade att må dåligt, att det var T:t som var boven, att jag inte var bättre än en knarkare och eftersom ingen sagt att jag behövde det så förtjänade jag inte det. En del av känslan dröjer sig kvar ännu och jag tror inte det kommer släppa förräns jag faktiskt får min diagnos och recept. 

Känns så urbota löjligt att ingenting hänt sedan juli, att jag bara fördriver tiden. Och sen då? 

I mars då så ska det enl läkarna komma en kallelse lagom till årsdagen och jag ska ha möjlighet att få med mig ett recept hem eftersom jag redan varit hos endon och så kommer förhoppningsvis det skickas en remiss till övre op också ( nyhet- SUS i Malmö ska uppenbarligen också göra dom op nu ;-) ) 

Men nu drar jag i bromsen- jag är pessimist. Förmodligen kommer inget av det att hända. Kommer antagligen att stå ut till slutet av april innan jag ringer upp dom eftersom jag inte hört något, dom kommer att dra ut på tiden coh jag kommer att få en massa svepskäl till att inte få diagnos och recept. Jag ko mmer alldeles säkert få stå ut med de förbannade moobsen iallafall ett år till coch jag kommer alldeles säkert dra mig undan eftersom dysforin ang mina genitalier och de förbannade pucklarna faktiskt blir värre och värre. 

Så därför tänker jag fortsätta självmedda- då slipper jag ha ångest ang det iallafall och jag kommer att orka med de flesta setbacks..och ju fler manliga drag och ju mindre kvinnliga som kommer desto mindre kanske jag tänker på att folks ögon söker sig till moobsen ( in my head-I know) Och jag tänker fortsätta packa för det är det som känns mest naturligt för mig. 

De som tycker det är löjligt kan slänga sig i väggen. ingen av dom mår som jag ändå.

Och ni som tycker att det jag skriver just nu är lite rörigt och aningen derimerande- det är dags för nästa injektion. Är bara lite orolig för att skada mig själv denna gången eftersom jag kommer till att använda vänstern istället för högern och alldeles sannolikt kommer jag att få ont i några dagar.

Detta är också något som oroar mig en del. När man får recept så administreras Nibido vilket ska injiceras ca var 10:e vecka och man kan ha en lång inkörsport innan man hittar rätt intervall vilket innebär att innan man hittar rätt så kan man råka ut för ordentliga dippor. Just nu genomlider jag en mild sådan men mitt T började gå ur systemet för kanske 4 dagar sedan men  på Nebido kanske du får genomlida flera veckor av detta. Hu-hemska tanke. 

Just nu väljer jag själv när och hur jag ska ta det och hur ofta men jag har valt att hålla mig till standard rekomendationerna därför att dessa sista 2 dagarna bevisar att T:t är på väg ut, att jag inte överdoserar och att T.t inte omvandlas till Östrogen vilket är vad som händer när man överdoserar. Då kan jag lida några dagar men i flera veckor? Tveksamt!

För er som undrar hur jag upplever skillnaden mellan att ha T gentemot att inte ha det så är det så mycket som är annorlunda men inget som jag direkt kan säga är det förutom sinnesstämningen då och alla upplever det olika. 

Jag upplever det som att jag hade en otrolig inre stress innan och att den mildras avsevärt och att hela jag kommer i en fas som känns "rätt" eller hur jag ska förklara det..hela mitt sätt att tänka och att uttrycka mig förändras och jag gör ett litet skutt tillbaka till neanderthalaren. Men uppenbarligen passar det mig bra.. 

Jag hoppas att alla har det bra coh att ni tar hand om er själva. Om inte ni mår bra kan ingen annan må 100 heller. Det finns alltid någon som ser coh hör och som bryr sig om. Det gäller bara att hitta den personen/ personerna..

jag lyckades logga in till slut så jag kunde fullfölja mimna tankar från igår.

Först måste jag beklaga mig lite grand.

jag vet inte om det faktiskt är så att jag råkat ut för mina första trakasserier eller om det bara är slump.

Just nu sitter jag med en arm i gips efter att hjulet på cykeln oförklarligt nog för 3:E gången "ramlat" av...

polisen hade inte hört om någon annan som råkat ut för detta så man kan ju undra?

Jaja- 6 veckor som vänsterhänt- kanske blir bättre på att multitaska efter?

Igår så skrev jag att jag skulle försöka skriva något om hur jag blivit bemött och om attiitydförändringar gentemot mig från allmänheten.

Det första som slagit mig är hur jag blir tilltalad och hur samtalen varierar utifrån vilket kön jag presenteras som.

Nu på sistone så är det uteslutande killsnack med tjejproblem, svartsjuka, slagsmålstekniker, snack om gamla tjejer och pöka...det är ungt, gammalt, gott, stinky, smalt, fett, fräscht eller skunky...

En sak som jag verkligen känner att jag kan sakna är ett samtal där man kan diskutera vanliga frågor. Däär ingen skrävlar om bästa ligget eller dyraste åket.

Man hör många som sagt att killar är djupa och jag tror nog det stämmer men bara inom den privata sfären.

In public its raw!

Idag råkade jag ut för en taxichaufför som gjorde mig sugen på att avslöja mig själv bara för att bevisa en poäng.. vilket jag inte gjorde btw. Är jäkligt skönt att passa in och inte behöva få alla dom frågande ögonkasten mm som jag levt med i så många år.

Iallafall- jag har åkt med honom ganska många gånger sedan ca 3 månader tillbaka och han tar mig för den ensamstående pappan jag är.. det är han som har fått mig att se mitt ex som fd fru ;-)

Iallafall, vi diskuterade kunder idag och då vänder han sig mot mig och det lyser om ögonen på honom när han säger:

-Vet du vad? Det finns en livs levande transvestit i denna staden! Och hon har en kille också. (märk pronomet) 

-Hmm, naturligtvis kunde jag inte låta bli att fråga om han menade att hon var transsexuell och att hon hade en kille som inte var en transperson?

-Vad är skillnaden? Hon var utklädd till  en tje och han hade en kille som inte var utklädd.. ( märk förvirringen med pronomen) Dom ville ha taxi och undrade om jag kunde köra men det sa jag till henne att jag inte kunde och då blev han arg. Hmmm- lite förvirrande.

Det roliga är att jag inte tror att han tänkte på att han använde olika pronomen om samma person och egentligen presenterade han fenomenet med en sorts nyfikenhet. Och en sorts öppenhet trots det taskiga ordvalet.

Jag satt och funderade på om jag skulle sabba hans kväll totalt genom att säga attt det faktiskt fanns iallafall 2 "transvestiter" som han kommit i kontakt med bara ikväll, men jag bet mig i tungan.

Tänkte mig för och kom fram till att det var lättast att bara få vara jag..

Satt och pratade med vänner i helgen och med en del av min familj och jag får förklarat för mig att det känns svårt att ändra från det invanda "hon" om mig eftersom jag inte har förändrats på något vis. Fast alla insisterar och håller med mig om att jag har fått en större tålmodighet och ett större lugn än vad jag haft tidigare.Många instämmer i att jag är så mycket kille som  jag ger sken av och alla är med mig trots att pronomenanvändningen är jobbig och naturligtvis är jag glad för det.

Det som jag tycker är den mest obekväma situationen av alla är när något eller någon " avslöjar" mig i en public situation.

Att vänta på poletterna som ramlar ner ( fastnar i myntinkasten rättare sagt), den obekväma stämningen som infaller och den ursäktande tonen ( aningen nedlåtande)  följt av den snabba sortin. Bye, bye. Någon annan ts som märker av just detta fenomen?

Nu måste jag sluta. Handen värker och molar och det börjar bli dags att byta om.

ha det nice alla!

Hej och förlåt min ineffektivitet. Den enkla och snabba förklaringen är att jag inte har tiden eller några tankar på att tänka på ts-delen. Eller något annat för den delen.

Har som så många andra varit lite småkrasslig och detta årets brist på värme och ljus gör sig påmind så snälla vår, kom någon gång så jag kan känna lite hopp igen..

Ni måste tro att jag är världens deppigaste person men den nakna sanningen är att jag i reelaa livet faktiskt är tvärtom. Bara inte nu..

Livet luffar på. Jga har fortfarande inte hört något från teamet i Lund men jag har lyckats intala mig att det är ok, att dom på något mirakalöst sätt bara skickar ut en tid lagom till min 1-årsdag. Hahaha-vad drömde jag sedan?

Men sedan tänker jag att eftersom det har varit stiltje sedan Juli så finns det inga frågetecken att reda ut, för då säger mitt förnuft mig att då hade jag haft fler möten!!!

Egentligen skulle jag vilja föregå med gott exempel, sätta ner foten och ryta till dom att Nej- detta är inte ok, ni får inte behandla oss så, ni har ingen rätt men jag orkar inte och jag vågar inte riktigt heller. För det känns som om jag är en liten myra som helt lätt kna trampas på, att jag inte har förmånen och den priviligierade rätten att protestera för faktum är att trots att det inte finns några föreskrifter hur mycket än teamen antyder det ( från RR och socialstyrelsen) så finns det heller inga direkta riktlinjer och det gör allt så komplicerat. Det räcker ju med att någon har ett horn i sidan till någon eller bara vaknat på fel sida, så kan ju utredninygen fortskrida i evighet under förevändningen att man ev har någon underliggande psykisk diagnos som måste utvärderas.

det är bajs- just as a fact!

Och just det här med modet är just det jobbiga- man känner sig helt plötsligt inte kapabel att känna efter själv, någon annan tar besluten åt en och vips så är man förpassad in i minnenas dal- barndomen-here I come!

Och nu är det dags för mig att åka hem. Får återkomma imorgon om lite tankar och funderingar och ev lite bemötande som jag har fått mycket av. Lite attitydproblem naturligtvis också och så till sist mina egna drömmar och mål.

Om jag nu bara kan få lite inspiration så kan det ju faktiskt bli några inlägg också framöver.

Men för nu- gomorgon, gomiddag, gokväll!