Hej och förlåt min ineffektivitet. Den enkla och snabba förklaringen är att jag inte har tiden eller några tankar på att tänka på ts-delen. Eller något annat för den delen.

Har som så många andra varit lite småkrasslig och detta årets brist på värme och ljus gör sig påmind så snälla vår, kom någon gång så jag kan känna lite hopp igen..

Ni måste tro att jag är världens deppigaste person men den nakna sanningen är att jag i reelaa livet faktiskt är tvärtom. Bara inte nu..

Livet luffar på. Jga har fortfarande inte hört något från teamet i Lund men jag har lyckats intala mig att det är ok, att dom på något mirakalöst sätt bara skickar ut en tid lagom till min 1-årsdag. Hahaha-vad drömde jag sedan?

Men sedan tänker jag att eftersom det har varit stiltje sedan Juli så finns det inga frågetecken att reda ut, för då säger mitt förnuft mig att då hade jag haft fler möten!!!

Egentligen skulle jag vilja föregå med gott exempel, sätta ner foten och ryta till dom att Nej- detta är inte ok, ni får inte behandla oss så, ni har ingen rätt men jag orkar inte och jag vågar inte riktigt heller. För det känns som om jag är en liten myra som helt lätt kna trampas på, att jag inte har förmånen och den priviligierade rätten att protestera för faktum är att trots att det inte finns några föreskrifter hur mycket än teamen antyder det ( från RR och socialstyrelsen) så finns det heller inga direkta riktlinjer och det gör allt så komplicerat. Det räcker ju med att någon har ett horn i sidan till någon eller bara vaknat på fel sida, så kan ju utredninygen fortskrida i evighet under förevändningen att man ev har någon underliggande psykisk diagnos som måste utvärderas.

det är bajs- just as a fact!

Och just det här med modet är just det jobbiga- man känner sig helt plötsligt inte kapabel att känna efter själv, någon annan tar besluten åt en och vips så är man förpassad in i minnenas dal- barndomen-here I come!

Och nu är det dags för mig att åka hem. Får återkomma imorgon om lite tankar och funderingar och ev lite bemötande som jag har fått mycket av. Lite attitydproblem naturligtvis också och så till sist mina egna drömmar och mål.

Om jag nu bara kan få lite inspiration så kan det ju faktiskt bli några inlägg också framöver.

Men för nu- gomorgon, gomiddag, gokväll!