Varför kunde jag inte vara som alla andra? Hade det funnits ett val och om känslan inte varit så total att hela min uppenbarelse är fel så hade jag naturligtvis inte gjort detta. En del människor i min närhet förstår bara inte hur man kan ha denna känslan som jag har utan vill ha det till att det är någon psykisk sjukdom som tagit kontroll över mig. Det må så vara- jag har insett att många anser att transsexualism är just detta- trots att det finns vetenskapliga fakta som stödjer att hjärnan och kroppen utvecklas åt olika håll- men jo, det känns verkligen som en psykisk åkomma emellanåt. Att inte bara kunna vara utan att ifrågasätta sig själv, att imitera allt man ser till sin egen överlevningsbara verklighet och att inte kunna förstå hur de flesta cis-människor överhuvudtaget kan känna sig hela i sin känsidentitet. Jag vet att det är den naturliga känslan men för mig är den onaturlig.
Jag har 2 veckor med arbete och ensamhet framför mig och även om jag saknar glinen som är hos sina fädrar så tycker jag det ska bli så skönt att slippa känna mig som en ansvarstagande förälder och det ständigt upprepade: MAMMA! Det sista året har jag känt mig mer och mer som en passopp än som en person med egna känslor, tid eller önskemål om hur tiden ska spenderas.
Imorgon efter jobb och några h sömn bär det ner till Lund och psykiatorerna och sedan om allt flyter på en fika med en kille, vars blogg jag snubblade in på, som också är i min sits fast bf. Min första personliga kontakt med någon som jag kan relatera till. Vem vet, vi kanske inte alls kommer överens eller så gör vi det? Time Will Tell / Love