Det var länge sedan jag mådde så bra med mig själv som jag gör just nu. Känns som ju fler jag öppnar mig för desto lättare blir det och någonstanns kan jag inte låta bli att undra om jag kanske rusar för blint framåt, att jag kanske skulle dra i bromsen lite?

Att allting någonstans kommer att liksom sparka mig i arslet vid någon punkt och att jag inte förberett mig själv på hur det faktiskt är att överge en så stor del av mig?

I stort sett alla min närhet vet nu, exet och tillika min störtös pappa (honom kallar vi P)fick reda på det i veckan och vi pratade igår om vad vi är oroliga för och han tycker  jag hanterat situationen med just skolan på ett bra sätt än så länge. Och nej, han precis som alla andra blev inte överraskad.

Har egentligen bara en grupp kvar att "avslöja" det för och det är jobbet. Konstigt nog är det dom som känt mig minst tid som man blir mest orolig för. Det enda jag kan säga där med säkerhet är att en del kommer att ta det bra, andra mindre... sedan beror nog mycket på hur sexuellt dom tolkar in det på eftersom jag ärligt kan säga att dom är VÄLDIGT homofoba och lite inskränkta inför abnormiteter.

Vi får se när jag känner att jag behöver beräta det där, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen ha hasplat ur mig det inom 1 månad om inte kortare. Känns så fel att man ska behöva vara tyst inför så många människor som man spenderar så mycket tid med. De är ju nästan som min familj. Till och med spånet H som är som en elak styvfar!

Time will tell!