Detta var mannens reaktion på mitt tilltänkta namn, hahaha. Sedan: Nä, det är ju ett tjejnamn...eller?

5 min på wikipedia så är han upplyst, men visst både killar och tjejer heter det- men jag bryr mig inte. jag kommer bli så mycket man så ingen kommer att tänka på om jag är tjej eller kille. Så det så!

Nu tillbaka till verkligheten, bums.

Har som sagt var pratat med stortösen om min kris och hon tar det bra. För bra.

Det visar sig- och det visste jag innan- att hon har väldigt mycket tilltro till mänskligheten så vad gör man om man är en 10-årig tös? Jo, man pratar med sina bästa kompisar som pratar med några till... shit! tänkte jag. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju absolut inte att detta ska spridas utan någon som helst upplysning så jag gjorde det första jag kom att tänka på. Jag mailade hennes klassföreståndare om vad som händer, om att jag inte visste hur jag skulle handskas med detta att mobbingen känns i nära analkande för min stackars flicka, som för övrigt är skör som porslin känslomässigt.

Iallafall så hade lärarinnan pratat med stortösen idag och frågat henne om hon ville berätta för klassen själv eller om hon tyckte att jag skulle göra det. Jag? Jag får stora skälvan bara jag tänker på det, men jag tror lärarinnan har en poäng. Att upplysa är nog bästa lösningen just nu.

Ska till skolan imorgon och prata med lärarinnan så får vi se vad vi kommer fram till men jag tror tyvärr att jag blir tvungen att prata med alla för att kunna ändra deras sätt att tänka.

Tösen sa också att de hon hade berättat för hade sagt: OUUUGggg, vad äckligt!

Äckligt? Undrar hur dom tänker där? Undrar också hur tösen sa det?

Jaja, nog om det. Får ta resten imorgon. Imorgon ja, då ska ju jag till Lund och ha min första träff. Jag hoppas att dom inte försöker sänka mig för mycket bara för jag har inte mått så bra med mig själv på länge. Just nu känns det som om jag kan klara allt!