Hej alla. Börjar känna mig lite trött så jag  kopierar helt enkelt min andra uppsats som jag skrivit på forumet om allt som sagts idag: Buzy beee, thats me.

Hej allihop. Då, äntligen, känns det som jag kan andas ut. Det har varit en lång dag med mycket känslor så här kommer nog ett alldeles för långt inlägg...
Jag hittade till mottagningen, hade kört hemifrån 1 och en halvtimme tidigare helt enkelt eftersom vintern hade gjort ett svagt försök att komma tillbaka. Jag körde inte fortast men jag kom fram säkrast.

Trodde att jag skulle vara nervös inför mötet men kände mig förvånansvärt lugn. Ungefär som innan en avrättning..haha.
Jag träffade en tjej som hette J. W, ni som går i Lund vet säkert vem det är. Mötet varade i nästan 3 h och jag tror ärligt talat att jag fick med kanske 1/10 av mitt liv.
Hon började med att presentera vad utredningen gick ut på, hur den skulle gå till och frågade mig sedan om vad jag var rädd för och vad mina förväntningar var. Kort och gott blev svaren:
1. Att ni ska tycka att jag inte verkar säker på min sak för det är jag och dra ut på tiden
2. Gör om mig till den man jag är så att jag kan känna mig hel och kunna slappna av i min egen närhet!
Hmm, trodde jag satte ribban lågt där..
2,5 h senare när vi pratat om sexualitet, barndom, kroppsuppfattning, barnen, förhållande, ansvar, synsätt, och mycket annat sa hon att det verkade som om jag var en stark och säker person som hade en självklar plats i deras utredning, som hon inte trodde skulle bli så utdragen som jag själv trodde.
Hon rekommenderade starkt att jag skulle ta kontakt med min remitterande psykolog igen och ha samtalsstöd eftersom hon antydde att  jag verkade ha rätt fullproppat mellan öronen( mitt talesätt, inte hennes) och att det lätt kunde bli för mycket att bära eftersom min livssituation kräver att jag är i 100% kontroll, hela tiden och där hänger många lik i garderoben.
Mycket vis ung dam, det där... hade jag inte behövt komma till henne för att förstå själv.
Iallafall så tog jag reda på det där ni skrivit om att låsa protokoll hos andra psykiatorer så att utredningsteamet inte ska kunna ta del i det som sägs hos andra, så jag är absolut öppen för förslaget.
Innan vi avslutade sa hon att jag skulle få en ny tid inom max en månad och att vi då skulle börja prata om de olika psykiska utvärderingarna som finns. Hon trodde själv inte att de skulle behövas men ville diskutera det med resten av teamet. Strunt samma, kan jag känna. Kan kanske vara en rolig grej?

Hemmarsch! Till skolan då... pratade med klassföreståndaren idag som började med att tacka mig för att jag var villig att dela med mig av mina erfarenheter. Hon sa också att hon aldrig själv varit ens i närheten av någon olikkönad, varken privat eller i skolan, så detta såg hon som ett sätt för henne och skolsystemet att lära sig något nytt... varsågod!
Hon hade googlat min situation så hon förstod vad det handlade om, vilket var skönt.
Uppenbarligen hade min stortös redan ringt i många varningsklockor sedan en månad tillbaka som börjat göra dom oroliga, men nu hade dom fått förklaringen så att dom kunde hjälpa henne och vilken skillnad det var på henne att hon fått någon att prata med! Märkte jag redan när jag sedan kom hem, ungen kunde knappt sitta still. Eller vara tyst för den delen...
Javisstja, vad som kommer att hända i skolan nu eftersom tösen redan har pratat med några kompisar är att jag skrivit ihop ett brev till alla föräldrar där jag förklarat grovt varför dom fått det, vad som kommer hända och vad jag förväntar mig av dom...Har pratat med några av föräldrarna också eftersom jag ville förklara varför det var hyschhysch ett tag till.
En aspekt som slog mig igår var nämligen det att kanske inte alla föräldrar tycker att detta är ok för deras barn att känna till... konstigt men så kan det vara, så först måste jag varna föräldrarna för vad som sker, få deras godkännande till att informera klassen och sen kan jag börja skämta mig fram till själva kärnan. Gud vad möe att hålla reda på!
Nä, nu hör jag hur sängen kallar på mig. GOd natt!

Detta var mannens reaktion på mitt tilltänkta namn, hahaha. Sedan: Nä, det är ju ett tjejnamn...eller?

5 min på wikipedia så är han upplyst, men visst både killar och tjejer heter det- men jag bryr mig inte. jag kommer bli så mycket man så ingen kommer att tänka på om jag är tjej eller kille. Så det så!

Nu tillbaka till verkligheten, bums.

Har som sagt var pratat med stortösen om min kris och hon tar det bra. För bra.

Det visar sig- och det visste jag innan- att hon har väldigt mycket tilltro till mänskligheten så vad gör man om man är en 10-årig tös? Jo, man pratar med sina bästa kompisar som pratar med några till... shit! tänkte jag. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju absolut inte att detta ska spridas utan någon som helst upplysning så jag gjorde det första jag kom att tänka på. Jag mailade hennes klassföreståndare om vad som händer, om att jag inte visste hur jag skulle handskas med detta att mobbingen känns i nära analkande för min stackars flicka, som för övrigt är skör som porslin känslomässigt.

Iallafall så hade lärarinnan pratat med stortösen idag och frågat henne om hon ville berätta för klassen själv eller om hon tyckte att jag skulle göra det. Jag? Jag får stora skälvan bara jag tänker på det, men jag tror lärarinnan har en poäng. Att upplysa är nog bästa lösningen just nu.

Ska till skolan imorgon och prata med lärarinnan så får vi se vad vi kommer fram till men jag tror tyvärr att jag blir tvungen att prata med alla för att kunna ändra deras sätt att tänka.

Tösen sa också att de hon hade berättat för hade sagt: OUUUGggg, vad äckligt!

Äckligt? Undrar hur dom tänker där? Undrar också hur tösen sa det?

Jaja, nog om det. Får ta resten imorgon. Imorgon ja, då ska ju jag till Lund och ha min första träff. Jag hoppas att dom inte försöker sänka mig för mycket bara för jag har inte mått så bra med mig själv på länge. Just nu känns det som om jag kan klara allt!

Jag känner mig glad som en speleman idag. Inte bara för att jag ska starta min utredning utan för att jag har världens bästa (ibland) lilla familj. Idag tog jag tag i saken och ringde min farmor ( mujjan kallar vi henne) och checkade läget. HOn var trött på det svenska systemet, vilket jag förstår, med en handikappad man och knappt gångbar själv men ändå ej kvalificerad till understöd. Stackaren..snyft. Den delen gjorde mig faktiskt ledsen.

Iallafall så uttryckte hon att hon och farfar och även min far var oroliga för hur det skulle gå nu, när jag blev själv och så det där att dom inte kunder förstå varför vi skulle dela på oss. Ett djupt andetag, sedan harplade jag ur mig hela ts-delen, hur jag ser på mig själv nu och i framtiden och vet ni vad- hon skrattade!

Ehhh, vad hände där, tänkte jag? Tappade hon förståndet eller?

Nej, tvärtom. Hon blev så själaglad för att jag äntligen tog tag i saken- 20 år för sent tyckte hon men ändå.

För att göra situationen ännu mmer komisk sa hon att hon hade fått ett samtal från våra släktingar i Danmark bara för några veckor sedan som hade lydigt så här:

- Douglas är död, vi har förlorat en son. Fast vi har fått en underbar dotter Maria istället. Tänk, tänk, tänk- trots min lilla släkt som jag i övrigt inte ens känner så är jag inte ensam!

Vi diskuterade ett ntag och så sa hon att hon skulle prata med farsan om det ifall jag ville. Fast jag tackade nej, vi pratade lite till och sen sa vi hejdå. Iallafall ringde jag farsan direkt och berättade utan omsvep och ha reagerade precis som mujjan- fast han tog det ändå längre.

_ Jag har sedan du var liten betraktat dig som min son. Fast jag har inte vågat berätta för dig, ifall du inte själv hade dom tankarna.

Ibland kan situationer utvecklas på ett annorlunda sätt än det man tänkt sig men för mig gör det inget- det här var 100 % bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig, nä, förresten-1000%!

Det enda farsan ville ha i gengäld var ett namn han kunde benämna mig vid- ett killnamn, vilket jag för övrigt också har valt ut tillsammans med barnen. I framtiden kommer jag att heta Love-så det så!

Det börjar närma sig. Dagen då jag står här själv. Kunde den inte vara närmre? Och M, om du läser detta, jaaa jag är trött på att du har liksom flyttat redan i ditt huvud för tvätten blir fortfarande inte ren av sig själv!

Måste bara få gnälla av mig. Har insett att om jag bara inte tänker på att vi fortfarande delar ansvar och plikter så går det mycket lättare. Så om du bara tar din dator och sätter dig i andra delen av huset så ska du se att allt är fixat när du kommer fram, istället för att störa mig när jag faktiskt gör allt det som du borde gjort...

Puh, nu var det ute ur systemet igen. Tack gode gud för bloggen, annars hade jag nog fått sälla mig till de kriminellas skara!

Efter förrgårs positiva besked så sitter jag och funderar: hur lång tid kommer allt att ta?

Om jag förstod saken rätt så verkar det som om den allra längsta tiden brukar vara från remiss till första besöket. Och eftersom just denna delen bara flög fram så undrar man: kommer jag bli erbjuden testosteron och ev tuttborttagning redan till sommaren? I den bästa av världar tänker jag svara på den, kanske till nästa jul. Tror det är bäst att vara pessimist och säga att ja, iallafall inom en 3 årsperiod så borde jag inte bli besviken.
Har börjat fundera på att självmedicinera men det verkar inte vara helt ofarligt, även om många av biverkningarna är studerade utifrån om du överdoserar (anabola) och det gör man ju också som ftm fast inte lika höga doser.

Läste en artikel igår som sa att en kvinna producerar ca 0,7 mg testosteron per dygn och en man 7 mg per dygn. Alltså borde man som ftm tillföra 4,3 m g per dygn för att få samma normalvärden som en cis-man.

Och jag har läst mig till att man brukar ha en dosering på 250 mg per 2 veckorsperiod vilket min slutsats leder till att man överdoserar även på läkarens ordinationer? eller kan det vara så att östrogenproduktionen man har som biologisk kvinna blockerar en del av testot?

Har även hört att man inte gör nämnvärda regelbundna kontroller för dom som går på testo, men det kanske inte stämmer. Man hör så mycket som inte alltid stämmer.

Fick reda på att det här man hör om aggressioner beror mycket på att man får förändrad ämnesomsättning och att man liksom dippar i blodsockret och att det är därför man kan bli lite irritabel, ungefär som ungarna närdom inte fått sitt mellanmål ;-)

Nu vill jag absolut inte förespråka doping, så ni inte missförstår mig, men jag säger bara att för egen del funderar jag på det. Och S, om du läser detta,A behöver inte ha reda på allt...

Idag är jag glad, tralalala.

Äntligen 2 dagar ledigt men det är inte därför jag känner mig som jag gör.

Jag har pratat med dom i Lund, utredningsteamet, och vet  ni vad det bästa är?

Jag ska dit redan på torsdag!

Snacka om att jag blev paff, hade jag aldrig kunnat vänta mig. Nu känns det som om det lossnade en stor sten.

För efter alla skräckhistorier om 6 mån till 1 1/2 år innan första besöket till att få tid inom en vecka. Helt otroligt.

Till er som fortfarande väntar på sin tid hoppas jag att det löser sig snabbt också för jag vet med mig själv hur jobbigt det varit att vänta utan att egentligen veta om man stått still eller vad, och då har jag inte väntat specielt länge... det är jag väl medveten om. Nä, nu ska jag gå och städa badrummet! Och tvätta lite grann   

Ursäkta att jag inte skriver så regelbundet. Livet kommer emellan. Typ. Eller rättare sagt alla åtagande.

Just nu sedan en vecka tillbaka sitter jag och håller rita på ett fungerande schema för oss på nattgruppen. Den nya ledningen tyckte inte det vi hade var humant. Kan inte annat än hålla med. Men det är ett jäkla tänkande iallafall och jag känner mig trött och otillräcklig eftersom jag gör allt annat också. Mina arbetskamrater har nämnt att det ser ut som om jag ska braka ihop när som helst och inatt slog förvirringen till totalt. Kan bara skratta åt det men samtidigt blir jag rädd eftersom det visar att jag har noll koll. Tänkte dela med mig, men bara om ni lovar att inte tracka mig för det... Iallafall. Till att börja med kan jag säga att i mitt jobb använder jag en handsfree som sitter i mitt högra öra. Jag har min ask med cigaretter i höger byxficka. Alltid. Och jag rökar med vänster hand...

Telefonen ringde i min ficka men den kopplade på något vis inte till handsfreen varvid jag tar upp cigaretterna ur höger ficka, tar ut en cigarett  och lägger tillbaka asken. Stoppar sedan cigaetten i vänster öra och trycker hårt för att svara. Då har naturligtvis telefonen slutat ringa så då tar jag av handsfreen från höger öra och stoppar bygeln i munnen, plockar upp tändaren och försöker tända fyr på handsfreen. Först där inser jag vad jag håller på med... Förläget ser jag mig omkring för att kolla om någon sett. Puh, ingen... Men jag kan tänka mig att det såg himla roligt ut.Kände mig dum som ett spån, fast allt jag gjorde var undermedvetet så då kan man undra var kollen tagit vägen..

Allvarligt, jag behöver semester. Nu. Och jag behöver ha fatt i utredningsteamet så ja kan slappna av och inte vandra runt i osäkerhetens träsk.

Har förresten skaffat en packer. Ni vet en sådan som man stoppar framtill på kalsongerna för att få en realistisk bula. Det var världens häftigaste känsla när jag fick den i kalsongerna första gången. Det var liksom helt rätt. För er som inte har min önskan kan det tyckas som den sjukaste saken i världen men ni som har ett hum vet vad jag snackar om. Fast glädjen blev kortvarig. För fy  fasiken vad det blir varmt där nere. Kan absolut inte vara bra för attiraljerna. Så nu tar jag bara på den ibland när jag vill vara nostalgisk. En sak som medföljde var en stp, alltså ett verktyg för att som tjej kunna stå och pissa utan att dra ner byxorna. Om vi säger så här. Anatomin i de nedre regionerna verkar flytta på sig från gång till gång och att medvetet försöka släppa spärren att stå och pissa på sig, som man har från barnsben, är ingen lätt bedrift. Om man då dessutom känner att man misar så finns där inga marginaler för fel, det knyter sig direkt.Så, det är träning på hemmafront där. Massor. Utan att någon ser. Men fan vilken häftig känla när man väl lyckas!