Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men inte gör.

Som hade gjort att de som inte förstår hur jag mår kanske skulle begripa iallafall uns av vad jag går igenom.

Jag berättar inte för er att jag håller på att besluta mig för att skilja mig, att det varit på gång i flera år men att jag inte vågat för att jag varit rädd för att min lilla stödkrets skulle försvinna, att jag inte klarat av att ta hand om allt själv. Det är fortfarande sant, jag är livrädd. Att barnen ska må dåligt, att jag ska må dåligt. Att jag kanske kommer att klara det galant till kostnad av MIG....att jag också måste få en chans till att bli lycklig men att kostnaden kanske blir för hög...

Jag berättar inte för er att när jag pratar med min familj så är det som att trampa på ett minfält, minsta lilla snedsteg leder till katastrofala följder och att jag har en stor klump i bröstet varje gång jag måste be om hjälp, när jag måste stå inför någon ooch erkänna att jag inte kan själv.

Men detta är sanningen, jag kan inte själv. Jag kan inte trösta mig själv, jag kan inte pusha mig själv till att bli bättre än jag är, jag kan inte lätta mitt hjärta när jag inte har någon att prata med, jag kan inte be någon att välja sida när dom står i mitten . Och framförallt kan jag inte be någon att strunta i sitt eget liv för att ta mitt.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst, vilken fot som ska framåt. inte åt villken riktning eller ens om jag står upp upp. Så om ni tycker jag är velig och inte kan ta ett beslut snabbt nog, tänk om. För det är min framtid som står på spel, min och ungarnas. Så är det bara...