Detta var mannens reaktion på mitt tilltänkta namn, hahaha. Sedan: Nä, det är ju ett tjejnamn...eller?

5 min på wikipedia så är han upplyst, men visst både killar och tjejer heter det- men jag bryr mig inte. jag kommer bli så mycket man så ingen kommer att tänka på om jag är tjej eller kille. Så det så!

Nu tillbaka till verkligheten, bums.

Har som sagt var pratat med stortösen om min kris och hon tar det bra. För bra.

Det visar sig- och det visste jag innan- att hon har väldigt mycket tilltro till mänskligheten så vad gör man om man är en 10-årig tös? Jo, man pratar med sina bästa kompisar som pratar med några till... shit! tänkte jag. Vad ska jag göra nu? Jag vill ju absolut inte att detta ska spridas utan någon som helst upplysning så jag gjorde det första jag kom att tänka på. Jag mailade hennes klassföreståndare om vad som händer, om att jag inte visste hur jag skulle handskas med detta att mobbingen känns i nära analkande för min stackars flicka, som för övrigt är skör som porslin känslomässigt.

Iallafall så hade lärarinnan pratat med stortösen idag och frågat henne om hon ville berätta för klassen själv eller om hon tyckte att jag skulle göra det. Jag? Jag får stora skälvan bara jag tänker på det, men jag tror lärarinnan har en poäng. Att upplysa är nog bästa lösningen just nu.

Ska till skolan imorgon och prata med lärarinnan så får vi se vad vi kommer fram till men jag tror tyvärr att jag blir tvungen att prata med alla för att kunna ändra deras sätt att tänka.

Tösen sa också att de hon hade berättat för hade sagt: OUUUGggg, vad äckligt!

Äckligt? Undrar hur dom tänker där? Undrar också hur tösen sa det?

Jaja, nog om det. Får ta resten imorgon. Imorgon ja, då ska ju jag till Lund och ha min första träff. Jag hoppas att dom inte försöker sänka mig för mycket bara för jag har inte mått så bra med mig själv på länge. Just nu känns det som om jag kan klara allt!

Jag känner mig glad som en speleman idag. Inte bara för att jag ska starta min utredning utan för att jag har världens bästa (ibland) lilla familj. Idag tog jag tag i saken och ringde min farmor ( mujjan kallar vi henne) och checkade läget. HOn var trött på det svenska systemet, vilket jag förstår, med en handikappad man och knappt gångbar själv men ändå ej kvalificerad till understöd. Stackaren..snyft. Den delen gjorde mig faktiskt ledsen.

Iallafall så uttryckte hon att hon och farfar och även min far var oroliga för hur det skulle gå nu, när jag blev själv och så det där att dom inte kunder förstå varför vi skulle dela på oss. Ett djupt andetag, sedan harplade jag ur mig hela ts-delen, hur jag ser på mig själv nu och i framtiden och vet ni vad- hon skrattade!

Ehhh, vad hände där, tänkte jag? Tappade hon förståndet eller?

Nej, tvärtom. Hon blev så själaglad för att jag äntligen tog tag i saken- 20 år för sent tyckte hon men ändå.

För att göra situationen ännu mmer komisk sa hon att hon hade fått ett samtal från våra släktingar i Danmark bara för några veckor sedan som hade lydigt så här:

- Douglas är död, vi har förlorat en son. Fast vi har fått en underbar dotter Maria istället. Tänk, tänk, tänk- trots min lilla släkt som jag i övrigt inte ens känner så är jag inte ensam!

Vi diskuterade ett ntag och så sa hon att hon skulle prata med farsan om det ifall jag ville. Fast jag tackade nej, vi pratade lite till och sen sa vi hejdå. Iallafall ringde jag farsan direkt och berättade utan omsvep och ha reagerade precis som mujjan- fast han tog det ändå längre.

_ Jag har sedan du var liten betraktat dig som min son. Fast jag har inte vågat berätta för dig, ifall du inte själv hade dom tankarna.

Ibland kan situationer utvecklas på ett annorlunda sätt än det man tänkt sig men för mig gör det inget- det här var 100 % bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig, nä, förresten-1000%!

Det enda farsan ville ha i gengäld var ett namn han kunde benämna mig vid- ett killnamn, vilket jag för övrigt också har valt ut tillsammans med barnen. I framtiden kommer jag att heta Love-så det så!

Valde att ta ett pass på gymmet innan jobbet igår, för ovanlighetens skull. Och nej, det var som vanligt en dålig idè.
Har tränat i omgångar innan men alltid förlagt träningen till 4 på morgonen för enkelhetens skull. Och ensamhetens....missförstå mig rätt nu- jag är inte folkskygg och kan faktiskt använda munlädret. Jag bara tycker det är så onödigt att spä på folks osäkerhet vad gäller mig.
- Är det en hon?
- Varför går han in på damernas?
- Helvete vad klen han är..
- vill nån hämta vakten? Det gick in en blottare på damernas!
Det finns nog inga kommentarer jag inte hört innan men jag tycker det är lika genant var gång jag går in på damernas och det hörs illpip från duschen och de damer som håller på att klä av sig tvärstannar i sina rörelser och tvingas gå hem i sina svettiga kläder.
Nä, jag längtar till T så att alla styrkepass kan börja göra nytta och jag längtar till tuttborttagningen för då behöver jag bara skaffa en packer så är jag home safe! Fast det är klart, innan det händer kommer alla att veta vem jag är in i minsta detalj och så blir det tvärtom förutom att det kanske blir några blåtiror också då?
Hmmm-jag röstar ändå på T och tuttborttagning.
En annan sak jag tänker på är det här med muskeltillbyggnad. Är lång och gänglig med senmuskliga armar och ben men ingen volym, vilket jag so really want. Så nu har jag börjat med diet och proteiner + lite vikter som får mig att baxna emellanåt. Jag hoppas det är värt det, men nästa gång gör jag städerskan sällskap så alla andra kan få lida för sin egen skull och inte min.

puh, vilken jobbig natt...NOT. Sitter och ugglar på kontoret och väntar på att få åka hem med första tåget 03:48, men men, jag kan ju skriva av mig så rinner tiden iväg. Läget då?

Jo, verkligheten börjar hinna ikapp mig. Jag känner mig rastlös, stressad, orolig- både för mg själv och för alla andra och på detta lägger vi en stor dos osäkerhet så har vi ett nervvrak i orange...

Ska träffa advokaten på tisdag och fixa bodelningenoch jag känner bara PANIK!

Det kan inte tyckas så farligt men det känns livsavgörande för mig. Jag kommer att skriva på ett papper där jag avsäger mig ekonomisk frihet för eternity, känns det som och med detta så kommer låsningen till att hålla sig frisk i tid och otid, inte kunna påverka sin arbetssituation pga att man inte har något att hota med, och att man ensam ansvarar för att allt flyter på så smärtfritt som möjligt för alla andra.

Så, nu åker masken på igen. Jag mår fint. Bara fint. No worries...

Min omgivning säger att jag förändrats det sista halvåret, dom säger att jag måste tänka på mig själv, i nästa andetag ber dom mig att införstått tänka på mina barn, min man och deras känslor och vår framtid.
Så vad gör jag? Jo, det som jag alltid gör, rättar in mig i ledet. Inte för att jag vill men för att det är vad alla andra behöver. Dom behöver en fast grund. Varför ska jag skratta om jag inte har något att skratta om? Varför ska jag gråta när jag innerst inne vill tro att allt kommer bli ok och att det finns dom som har det värre? Ja, jag vill bli det jag är men det finns så mycket skit  ivägen som jag ska ta mig igenom.
Precis som alla andra kretsar tankeverksamheten och orosmolnen kring den framtida skilsmässan. Inte beträffande kärleken utan allt det praktiska. Huset, barnens uppfostran och omsorg, ekonomi, jobb- allt det som cis-människir går igenom utan att  behöva tänka   på det där andra.
Så jag vill bara säga förlåt till alla andra. Förlåt för att jag är osjälvisk och driver mig själv i fördärvet, förlåt för att jag inte är mig själv längre. Ska försöka skärpa mig..

Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men inte gör.

Som hade gjort att de som inte förstår hur jag mår kanske skulle begripa iallafall uns av vad jag går igenom.

Jag berättar inte för er att jag håller på att besluta mig för att skilja mig, att det varit på gång i flera år men att jag inte vågat för att jag varit rädd för att min lilla stödkrets skulle försvinna, att jag inte klarat av att ta hand om allt själv. Det är fortfarande sant, jag är livrädd. Att barnen ska må dåligt, att jag ska må dåligt. Att jag kanske kommer att klara det galant till kostnad av MIG....att jag också måste få en chans till att bli lycklig men att kostnaden kanske blir för hög...

Jag berättar inte för er att när jag pratar med min familj så är det som att trampa på ett minfält, minsta lilla snedsteg leder till katastrofala följder och att jag har en stor klump i bröstet varje gång jag måste be om hjälp, när jag måste stå inför någon ooch erkänna att jag inte kan själv.

Men detta är sanningen, jag kan inte själv. Jag kan inte trösta mig själv, jag kan inte pusha mig själv till att bli bättre än jag är, jag kan inte lätta mitt hjärta när jag inte har någon att prata med, jag kan inte be någon att välja sida när dom står i mitten . Och framförallt kan jag inte be någon att strunta i sitt eget liv för att ta mitt.

Jag vet inte vad jag ska göra härnäst, vilken fot som ska framåt. inte åt villken riktning eller ens om jag står upp upp. Så om ni tycker jag är velig och inte kan ta ett beslut snabbt nog, tänk om. För det är min framtid som står på spel, min och ungarnas. Så är det bara...

Det var ett tag sedan jag skrev sist och en del har hänt. Mannen i huset( inte jag) har hunnit smälta det faktum att vår framtid inte längre är tillsammans. Har haft min första psykkonsult ever och känner mig lite lugnare. Jag vet ännu inte hur det kommer bli med utredningar och allt sådant men jag får ta det som det kommer, måste inte skynda på allt.

Idag har jag och M komit överens om att vi inte ska vänta med skilsmässan tills min utredning kommit en bit på vägen, utan att vi ska ta det redan nu. Både för vår skull ( det kommer ändå inte bli vi för ingen av oss är homo) men framförallt för barnens skull och för att jag ska orka med allt....

Skilsmässa och husförsäljning (flytt) först så tar vi transgrejen sen när det börjar likna en vardag igen för alla.

Har i flera år egentligen förberett mig för att vara ensam och nu känns inte beslutet så "ensamt" längre.

Barnen ska bara vänja sig vid att mamma kanske blir en glad mamma igen, istället för en som går omkring och mumlar för sig själv hela tiden om saker dom inte förstår och sedan vad?

En vänninna gjorde mig uppmärksam idag på att oavsett vad, om jag blir man eller kvinna, så kommer inte barnen märka någon större skillnad ändå, jag är ju samma person. Dom är redan invanda med att deras mamma är som alla andras pappor...så lite skägg och ett namn kanske inte gör så stor skillnad ändå?