Jag startade denna bloggen för att få skriva av mig, kanske få en uppfattning om den allmänna uppfattningen och kanske snubbla över någon likasinnad.

För att göra mig själv rättvisa borde jag lägga ut bild namn och intressen så hade bilden varit glasklar  men jag vill vara anonym i skrivandes stund för att bespara min familj ev förnedringar.

Därför ska jag försöka skriva en kortfattad recension om hur jag hamnade där jag är:

Utseende- vid första, andra, tredje anblick en cool kille i 20-årsåldern. Med kortsnaggade sidor och 6 cm lång tuppkam som ansas regelbundet. Utmanande?

Enligt mig är det min personlighet, den har varit med mig i snart 10 år. Genom graviditeter, förlossningar föräldraledighet, dagishämtningar, skolstart, föräldramöten, arbetsintervjuer.

Ni märkte kanske att det finns barn också?

Jodå, 2 söta änglar. en sockersöt och en liten tuff brud i lyxförpackning... 2 kontraster.

2 olika fädrar också. Bägge två har jag sett som mina bästa vänner så det har inte varit tillfälligheter, ifall det var någon som undrade.

Båda barnen och deras kompisar har ifrågasatt mitt utseende men alla har i slutändan accepterat det, för det är som dom säger: du är min bästaste mamma hur du än ser ut..... sen tycker jag ibland synd om dom i nya omgivningar, när dom träffar folk som inte vet vem jag är och dom får frågan om inte storebror har annat för sig än at vara barnvakt.....auchh.

jag har svårt för stereotyper: sedan spelar det ingen roll om det är i feminimt eller maskulint sammanhang. har nog en maskulin syn på det här med samhörighet. Män står och får orgasm bredvid speedway-banan medan kvinnorna sitter på ett fik och är fullt till freds med att orka med mest, ha mest jobb, mest uppfräshat hem, mest spenderad tid på barn och män, mest tålamod, mest gnäll, mest åsikter...mest allt. Mest tårar som inte syns...

Borde, borde inte.

Kan man inte bara göra sten, sax, påse om saken?

Vad är jag egentligen?

jadu, svaret på den frågan borde ligga hos mig själv men jag känner mig lite kluven.

Det stora steget är taget, de nära och kära visade sig vara lika förstående som jag hoppats. Puh.

Fast det visste dom redan. Egentligen.

Allmän åsikt nu: så, då har du brutit isen, STANNA DÄR!

Ta det inte längre, du kan lära dig leva med det.... suck, varför trodde dom att jag var tvungen att berätta det då?

Samtidigt som det känns som en lättnad så kanns det inte lättare ändå. Är det någon som förstår hur jag känner där?

Min man ställde frågan som jag förväntat mig: jaha, gör det mig till bög nu?

Newsflash: Nä, jag har inte planerat att ha sex med andra könet bara för att jag själv inte är vad jag verkar.

Fast jag förstår vad han menar.

Skillnaden på oss två i vårt äktenskap är denna: Jag har alltid sett honom som min bästa kompis, en vän som jag uppskattar att dela mina känslor och upplevelser med.

Han i sin tur har lärt sig att leva med min asexualitet och förväntar sig inte att få sin del av kakan mer än några gånger om året.

Den stora frågan i allt detta är: klara han av förvandlingen?

Oavsett vad slutresultatet blir? Eller förlorar jag min bästa vän?