På 5 dagars uppehåll hinner det hända en del- iallafall med humöret. 

När jag skrev förra inlägget mådde jag inte jättesuper beroende på en massa olika saker och även om jag fortfarande inte mår super så har det blivit mycket bättre. 

Den värsta ångesten börjar dra sig undan nu och jag har fått ta tag i mig själv för att "våga" vara social igen och det har ju faktiskt gått över förväntan. 

Mina chefer har äntligen informerat dom dom skulle informera och det märktes direkt att mmångas frågetecken hade suddats ut. Ingen har sagt något personligen till mig utom en då som påpekade att jag inte var den enda FtM:n på skånetrafiken ( vad har jag missat) och att det inte skulle vara något hinder om jag skulle söka andra jobb. Just nu har jag ev chans på ett hemmaplansjobb, fast inte som växlare utan som tågvärd och tankanrna går om vartannat om jag tycker att pendlandet, stressen och den overksamma arbetsledningen som vi har är mindre värd än hur roligt jag egentligen tycker mitt jobb är.. hmm. 

Den stora tösen har kommit till BUP för att prata och det dåliga humöret börjar vända. Tills nästa gång då. 

Har suttit och gått igenom en del inlägg och har sett ett samband. Min ångest och osäkerhet är alltid som störst ca 2 dagar innan det är dags att ta T igen och det verkar som om jag lider av varannan vecka pms. 

Då kan jag bara fundera på hur jäkla mycket osäkerhet jag lidit av resten av livet. 

Alltså- jag tror att jag mår så pass bra på T att tiden då mina nivåer är låga känns värre än innan jag förstod hur bra jag kunde må och därför  har hela mitt liv inte varit fullt så jävligt som det är dom där två sista dagarna innan T-time. Ehh- kluddigt? 

Däremot en sak som ramlat över mig på sistone är tanken på ev partners. Dvs sängkamrater. Det sägs att T får en att bli "intresserad" och tyvärr kan jag bara instämma att något händer trots den assexuella finishen. 

inte så att det är något som jag grubblar på ofta utan tankarna slår mig ibland. Ofta för att vara mig och jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste susning om jag är homo, bi eller hetero. Skrämmande egentligen att man är över 30 bast och inte känner till sina egna preferenser. Misstänker att det kommer att ge sig den dagen jag ger mig in i leken vilket inte är nu då jag faktiskt prioriterar familjen mer. 

En sak som jag har vunnit på att vara trans är att jag är lite fri att "välja".. dvs om jag blir ihop med ett fruntimmer så ses det som lika osensationellt som att jag skulle bli ihop med en karl. Guldläge!

Nä. nu har den lilla somnat i soffan så jag ska försöka se om jag kan tråckla upp henne i säng på något vis utan att slå ihjäl na och sen ska jag och den stora glo på film. 

Om vi inte hörs får ni ha en trevlig helg allihopa