Yeahh, äntligen. Sitter på tåget så nu är det bara 1,5 h tills man är hemma. Sedan gonatt. Hoppas vädret blir kasst. Förlåt alla som ska vara vakna men jag sover bättre med dåligt väder. Förhoppningsvis somnar jag direkt ( är ju inte trött än, suck) för stortösen kommer hem någon gång i eftermiddag/kväll så då får man vakna tidigt och säta sig i pass. Bara hon inte blir så sen som förra gången för jag ska Jobba igen och både hon och jag vill prata av oss. Hon behöver det mest om hon inte ska slå ihjäl sina klasskamrater imorgon pga alla uppdämda känslor hennes far orsakar. Ibland älskar jag mitt liv.

ok, jag tror nog att ni tycker att jag är förvirrad nu men just nu skriver jag bara av mig och detta inlägget skriver jag 10 minuter efter det förra. Helt enkelt för att jag planerade det.

En hel del frågar mig om hur jag upplevt de olika förändringarna under mitt halvår på T och visst har jag märkt av en del förändringar. 

De flesta skulle man nog inte se som positiva tex attitydförändringen ( pallar inte-syndromet) men för mig som alltid varit överdrivet ambitiös har det varit skönt att det naturligt kommit lite lathet. Sen måste jag ibland omvärdera mina känslor när jag inser att det kanske är lite väl slappt ibland men det handlar nog mest om inställning skulle jag tro. 

Sedan har vi den andra psykiska förändringen som jag märkte av relativt tidigt med att det blev mindre kaos uppe i skallbanken. Jag har fortfarande mycket tankar och funderingar men stället för att ha tusen på en och samma gång så är det tusen som föler varandra allteftersom dom blir avklarade.. lättbegripligt? 

Jag har börjat känna mig dum- tappar ord och tankar så lätt och även om jag fortfarande är ett levande uppslagsverk så kommer många komplicerade ord inte naturligt längre utan jag måste tvinga fram dom. ( sorry killar- men det är nog något med kromosomerna) 

jag har blivit aningen fåfäng ang min egen framtoning- helt plötsligt har det blivit iallafall lite viktigt att inte visa mig i värsta knullruffset eller med värsta patraskklädseln och tro mig- DET bekom mig inte innan men det är precis som om innan gjorde jag allt för att jag inte skulle tas som tjej, men nu handlar mycket om att se ut som alla andra killar och smälta in..och samtidigt se ut som om man inte blivit tappad bakom en hövagn!

Jag var hos logopeden i onsdags och fick erkänna att jag fuskat. Jag hann typ säga -Tjena, sen hade hon kommit på det, så tydlig är rösten redan. 

Fast även om den är inom den manliga ´genomsnittliga frekvensen som alla andra uppfattar det så hör inte jag det. Visst har den gått ner men på sin höjd kan jag sträcka mig till att jag låter som en tonårskille INNAN puberteten. 

En sak som jag har lagt märke till vad gäller just rösten är förmågan att variera tonläge. Den är borta. Puff. 

Oavsett om jag är glad eller förbannad- såvida jag inte skriker då- så låter den likadant och jag hatar det just nu. Men logopeden sa att det snart skulle komma tillbaka, att det bara är tillfälligt. 

Andra typiska förändringar? 

Acne: inget i ansiktet men jävligt mycket över skuldrorna. En sak som gör det bättre är daglig skrubb med ståltråd ;-) Nä, skämt åsido tandkräm. När lillfjompan känner för det så duttar hon på väteperoxid. Tyvärr kan man ju inte ta det själv då det rinner av för annars hade problemen varit ur världen. 

En sak som tandkrämen gör är att torka ut plidorna, vilket i sin tur gör att det fnattar grymt mycket och huden blir skittorr. 

Skägg: nänänä, inte än, men det har kommit en kontur av skägg, som liknar smuts vilket medför att jag måste raka mig regelbundet för att inte likna en nersmutsad fjortis med skäggkli, så nej- jag skulle inte kalla det annat än fjun egentligen. 

Hår i övrigt: Inte så mycket nytt fast det har blivit lite längre det som fanns innan men än så länge inte grövre eller svartare och det berömda arslehåret kommer mer och mer. Som L skrev på sin blogg: snart finns där en sprängd hamster mellan skinkhalvorna... hahaha, jävligt beskrivande förklaring, tack L. 

Håret på huvet har jag skrivit om innan: växer som ogräs, har fått en annan textur och hårlinjen har dragit tillbaka sig litegrand, knappt märkbart. skruvarna verkar ha vänt på sig och jag har fått omvärdera min hårstil :-(

Positivt är dock att babyfjunen är i stort sett borta :-)

Muskler: ja, definitivt en förändring. Om jag skulle träna dom så hade jag definitivt kunnat bygga upp lite volym till skillnad från innan då dom bara blev smidiga. Styrkan har ökat automatiskt, kanske en 30-40 % men jag har alltid varit råstark så det är svårt att veta exakt. Däremot har typen ändrats från uthålliga till explosiva vilket innebär att jag trots att jag kan bära tyngre inte kan bära något under en längre stund så nu får snart töserna bära matkassarna   " LOL"

Jag har gått upp totalt 5 kg på detta halvåret men jag är inte så säker på att det är lika mycket musklerr som fett, då jag har blivit en riktig gottegris.. mmmminte marabou. 

Just det- det här får jag inte glömma. Jag vet hur många transkillar som helst som klagar på sin nya kroppsodör och att man lider av svettningar men jag måste nog gå ifrån mängden. 

Innan jag började med T svettades jag konstant och luktade skunk efter bara någon timme men efter jag började med T så har jag inte dte problemet längre. det enda som jag märkt av är att man inte är kompatibel med alla dofter. För att förtydliga: innan älskade jag doften av Axe phoenix och den passade mig men nu skär det sig. jag tycker fortfarande om doften men jag passar inte i den. Tillsammans med min egen doft luktar den skunk. Och så är det vad gäller alla hudprodukter. Just nu kämpoar jag för att hitta ett tvål som inte luktar före mycket men som funkar ihop med min doft som kan göra att jag inte behöver använda så mycket deo. Något bra förslag? 

Just nu kan jag inte komma på mer att skriva förutom att min farmor kallade mig sin lilla påg igår och farfar blandade ihop mig med min storebror som uppenbarligen låter som mig ( han är synskadad) och killarna på de offentliga toaletterna håller upp dörren för mig när jag kommer ( till killarnas) så nej- jag begriper faktiskt inte var min oro kommer ifrån. 

Så även om mitt förra inlägg lät jobbigt och detta inte så är dessa två inlägg bara ett bevis på hur förvirrad jag känner mig- sorg blandat med glädje- blandat med...välkommen till en potpurri av känslor..

2 h kvar innan hemgång..

Jag skrev visserligen att jag skulle blogga mindre nu och det kommer jag att göra men just nu sitter jag på jobb. Det är 3 timmar till avlösningen och inte ett skit att hitta på. 

Borde egentligen vara glad för det men jag kan inte få för mig att sätta mig och glo på tv eller bar blunda en stund. 

Det är fortfarande mycket tankar som snurrar rundor och jag gör allt jag kan för att hålla mig sysselsatt och slippa fundera så mycket men det finns ibland alldeles för mycket tid och lite att göra för att lyckas med det. 

Denna  veckan har jag storstädat huset 2 ggr, skurat vasken ett x antal gånger också för att bli av med bananflugorna, strukit kläder (det gör jag inte om inom närmsta framtiden), läst 2 st tjocka böcker och slötittat lite på tv. Allt bara för att slippa alla tankar som far rundor.

Tankar har jag alltid haft men det käns som om det har blivit ett överflöd av dom. Jag har aldrig brytt mig om vad andra sagt och tyckt innan och helt plötsligt känns det som om jorden rämnar när allt inte går min väg eller jag stöter på patrull. För er få som fått luddiga sms och dylikt, bortse från dom- just nu vet jag inte vad jag försöker säga från en minut till en annan. 

Jag tror att jag kanske snart får snacka med någon om hur det känns men allt som oftast om inte tankarna blandas med känslorna som kommer så känns det som om jag håller på att förbereda mig på kamp- som om jag ska utföra något viktigt och livsavgörande och jag måste liksom stålsätta mig. Pulsen går upp, det slår hårt i bröstet och det dånar och susar i öronen.Jag blir andfådd och får svårt för att andas, skakig  och känner mig i stort sett fallfärdig.

Upptäcker när jag lägger mig för att sova och om jag inte somnar direkt att jag inte kan slappna av. är spänd som en jävla fjäder och det är inte ens medvetet.

Jag läser vad jag skriver och blir rädd för vad det står- jag skriver i stort sett att jag är svag och en del av mig kan inte begripa hur just min situation kan vara så jobbig för mig som har tagit mig igenom så mycket skit tidigare i livet utan några större skador. Det här , det borde vara en barnlek. Det är inte det att jag ska presentera mig för alla som jag känner mig och därmed göra mig mer synlig och konstig och vara rädd för att jag inte ska passera,

 utan det är snarare en rädsla för att misslyckas.Trots att  jag vet att jag inte kommer att göra det- rent rationellt baserat på min erfarenhet- men ändå reagerar jag så här. totalt jävla ologiskt. Och skrämmande. och totalt- inte mig.

Nej, just det- det är det som är så skrämmande- jag känner inte igen mina egna känslor. förstår ju ine var dom kommer ifrån.  

mitt i allt detta ska jag kunna koppla bor mina egna rädslor, sätta dom i andra rummetr och sätta på mig en fasad för att inte barnen ska märka hur dåligt jag mår och jag vill ju att dom ska må bra. Jag vill vara den som dom ska kunna lita på, den som är stark och visar dom hur man ska vara och göra för att må bra- och när det som nu är så att iallafall inte en mår bra då blir kravet på mig själv att var stark och deras klippa ännu större. 

Alltså, mer än en gång har jag funderat på att dricka mig iallafall lite berusad så jag kunde slappna av iallafall en lite  stund men jag har aldrig tyckt om sprit så det funkar ju inte. Ciggen kan jag inte ens låtsas som om dom skulle hjälpa- inte ens i min saknad av dom och tabletter- nää, absolut inte. jag tror jag får hålla tummarna för att jag orkar, för att min irrationella hjärna snart lär sig skilja rätt från fel och att mina instinkter återgår till det normala- utan en impuls att fly. 2 och en halv timme tills  man åker hem... vad fan ska jag göra nu?