Jag skrev visserligen att jag skulle blogga mindre nu och det kommer jag att göra men just nu sitter jag på jobb. Det är 3 timmar till avlösningen och inte ett skit att hitta på. 

Borde egentligen vara glad för det men jag kan inte få för mig att sätta mig och glo på tv eller bar blunda en stund. 

Det är fortfarande mycket tankar som snurrar rundor och jag gör allt jag kan för att hålla mig sysselsatt och slippa fundera så mycket men det finns ibland alldeles för mycket tid och lite att göra för att lyckas med det. 

Denna  veckan har jag storstädat huset 2 ggr, skurat vasken ett x antal gånger också för att bli av med bananflugorna, strukit kläder (det gör jag inte om inom närmsta framtiden), läst 2 st tjocka böcker och slötittat lite på tv. Allt bara för att slippa alla tankar som far rundor.

Tankar har jag alltid haft men det käns som om det har blivit ett överflöd av dom. Jag har aldrig brytt mig om vad andra sagt och tyckt innan och helt plötsligt känns det som om jorden rämnar när allt inte går min väg eller jag stöter på patrull. För er få som fått luddiga sms och dylikt, bortse från dom- just nu vet jag inte vad jag försöker säga från en minut till en annan. 

Jag tror att jag kanske snart får snacka med någon om hur det känns men allt som oftast om inte tankarna blandas med känslorna som kommer så känns det som om jag håller på att förbereda mig på kamp- som om jag ska utföra något viktigt och livsavgörande och jag måste liksom stålsätta mig. Pulsen går upp, det slår hårt i bröstet och det dånar och susar i öronen.Jag blir andfådd och får svårt för att andas, skakig  och känner mig i stort sett fallfärdig.

Upptäcker när jag lägger mig för att sova och om jag inte somnar direkt att jag inte kan slappna av. är spänd som en jävla fjäder och det är inte ens medvetet.

Jag läser vad jag skriver och blir rädd för vad det står- jag skriver i stort sett att jag är svag och en del av mig kan inte begripa hur just min situation kan vara så jobbig för mig som har tagit mig igenom så mycket skit tidigare i livet utan några större skador. Det här , det borde vara en barnlek. Det är inte det att jag ska presentera mig för alla som jag känner mig och därmed göra mig mer synlig och konstig och vara rädd för att jag inte ska passera,

 utan det är snarare en rädsla för att misslyckas.Trots att  jag vet att jag inte kommer att göra det- rent rationellt baserat på min erfarenhet- men ändå reagerar jag så här. totalt jävla ologiskt. Och skrämmande. och totalt- inte mig.

Nej, just det- det är det som är så skrämmande- jag känner inte igen mina egna känslor. förstår ju ine var dom kommer ifrån.  

mitt i allt detta ska jag kunna koppla bor mina egna rädslor, sätta dom i andra rummetr och sätta på mig en fasad för att inte barnen ska märka hur dåligt jag mår och jag vill ju att dom ska må bra. Jag vill vara den som dom ska kunna lita på, den som är stark och visar dom hur man ska vara och göra för att må bra- och när det som nu är så att iallafall inte en mår bra då blir kravet på mig själv att var stark och deras klippa ännu större. 

Alltså, mer än en gång har jag funderat på att dricka mig iallafall lite berusad så jag kunde slappna av iallafall en lite  stund men jag har aldrig tyckt om sprit så det funkar ju inte. Ciggen kan jag inte ens låtsas som om dom skulle hjälpa- inte ens i min saknad av dom och tabletter- nää, absolut inte. jag tror jag får hålla tummarna för att jag orkar, för att min irrationella hjärna snart lär sig skilja rätt från fel och att mina instinkter återgår till det normala- utan en impuls att fly. 2 och en halv timme tills  man åker hem... vad fan ska jag göra nu?

 

Elias

7 oktober 2012 15:02

Barn behöver se att det är okey att må dåligt också, så att de klarar av att visa det själva en dag. Du är ju deras förebild, och att spela stark hela tiden ger dem intrycket att man inte får vara svag...
Kram på dig

Love

12 oktober 2012 20:21

Mmm, jag vet att du har en poäng. Det handlar nog inte lika mycket om att visa att man är svag än att erkänna att man faktiskt är det..hårfin balans.

 

Elias

8 oktober 2012 19:19

Jag vet också att jag har en poäng, lever dock inte som jag lär ^^ Bara på bloggen jag snackar om känslor typ.

Love

12 oktober 2012 20:23

Det är mycket lättare att ha känslor i skrift..
Javisst måste även barn se att man kan ha olika känslor, men det kan vara jobbigt med att hitta den där balansen som dom kan se upp till. Den som säger dom att man kan resa sig igen.. sen är det ju också så eftersom det just nu är väldigt känsloladdat för iallafall den största så skulle hon må ändå sämre om jag visade mig må dåligt eller var uppgiven. Förstår du vad jag menar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vet inte om jag berättade att jag fått det nya personnr men det har jag iallafall. Den 14 sept blev jag officiellt upptagen som medlem i den manliga populationen.. Och sedan dess har jag ringt och ringt och ringt och...ja ni hajar. Vet ni hur mån...

OK, insåg igår att jag oftast bara vräker ur mig något i farten för at sedan glömma en riktig uppdateringpå ett bra tag så jag tänkte fixa det idag md tankar och tid och förhållande och lite annat.  Det var i dagarna jag fick mitt beslut ang ändrad...

I förrgår fick jag ett rek på posten och det ar beslutet från RR.  Härmed är jag nu mera även på pappret en man!  Och har tillåtelse från socialstyrelsen att göra inngrepp i könskörtlarna som det så snyggt heter.  Mennytt personnr tas det beslu...

Jag vet att det inte var så kort tid sedan jag sist gjorde ett inlägg men livet går förbi alldeles för fort :-)  Jag har kommit i ett läge där jag faktiskt inte tänker på min situation så mycket utan det mesta bara flyter på. Naturligtvis blir jag ...

Hej och välkomna till en sällan uppdaterad sida.  En månad har gått och det är mycket som rörts upp.  För det första hade jag fått en fråga av en läsare omjag hade fler operationer och jag kan svara Jaaaa på den. Men inget är så enkelt som det ve...