De senaste dygnen har jag tänkt mycket på vad jag vill uppnå med hela denna processen och inte kommit fram till något enklare än att jag vill att andra uppfattar mig som jag själv uppfattar mig, att jag vill ha någonstans att landa, där jag kan känna att det är så här jag vill vara, resten av mitt liv och att jag inte har ångrat de val jag gjort.

Hur självklart det än låter så kan jag inte heller riktigt rättfärdiga i mitt sinne att jag prioriterar mig själv så mycket som jag gör just nu. Det känns rättvist mot de som är mig närmast och jag hoppas att det bara ska behöva vara så ett litet tag till, att man sedan ska kunna komma in i en normailitet som kallas vardag, där jag själv styr över takten och vad som sker, att jag blir mästare över min egen tid. Annars kommer jag i slutändan stå som den riktiga förloraren där jag tappat perspektivet över vad och vilket som är viktigt och inte kan hitta en balansgång, vilket skulle kunna leda till att jag förlorar allt som är mig kärt.

Jag har fått många kommentarer, inte bara här, utan i verkliga livet också om att jag är stark som tar mig igenom det här trots barnen, att många kanske inte vågat stå för det dom är, men jag ser det inte så. Jag gör bara det jag borde gjort för länge sedan och om det betyder att vara stark då tycker jag synd om de svaga.

Och även om det bär mig emot, för jag är ju naturligtvis lite egoistisk i allt det här, det måste man vara, så skulle jag avbryta om jag upptäckte att någon for illa av mitt beslut men just nu pågår kampen om att hitta framtida lösningar så att vi alla kan må bra, inte bara jag och jag vet att hjälpen finns där om jag bara envisas tillräckligt länge.

Sedan i slutändan kanske det till och med blir så att jag kan hjälpa andra som hamnar i en liknande situation för som jag sagt är samhällets resurser inom transvården begränsade och dom är VÄLDIGT begränsade när det finns barn med i bilden. Är fullt medveten om att jag inte är den första FTM:n med småbarn men jag har trots mina försök ännu inte hittat någon som kan upplysa mig om vägarna att gå och om hur man kan lösa problemen som uppstår med barnen.

jag vill med detta uttalande inte heller göra mig osams med alla MTF:s med barn och alla är naturligtvis välkomna med sina upplysande bidrag, men som sagt var: min kamp handlar om att hitta specifikt FTM:s eftersom det är det jag är.

Timmen börjar bli sen och jag börjar flumma ut så sammanfattningsvis: var finns alla pionjärer?