Nu var det riktigt länge sen jag uppdaterade. Strömmen på tåget slutade funka så därför blev det föra inlägget kort. Vad jag tänkte skriva var att vi var på väg till Stockholm på vår allra första singelsemester (fast med barn) och jag kan säga nu i efterhand att veckan var ganska smärtfri om man bortser från smärtande fötter. En sak jag blev varse om när man reser med barn är at aldrig ställa in sig på att det ska ta så och så lång tid för det tar alltid längre tid pga att barn för att ta sig från punkt a till b gärna tar en omväg via ö....Hemma igen och tiden är knapp. Börjar jobba igen den 15.e och allt jag ville ha fått gjort är bara halvfärdigt. En sak som jag inte räknat in i ekvationen var att allt jag planerat att göra var planerat utifrån at kuna ta ordentliga ryck där jag bara malde men det går ju inte när man har glyttarna ju... bad, lek, bråk, sol, mat och mycket mer tränger sig in i planeringen. Men någon gång blir det väl klart.

Under semestern införde vi ifamiljen begreppet Mappa, helt enkelt för att livet ska bli lite drägligare. inte bara för mig när kniven vrids om minst en gång i minuten utan även för barnen som äntligen insett att folk reagerar när dom kallar mig mamma. Visst kändes det konstig för dom i början men dom börjar vänja sig och jag också. Nu börjar ju snart skolorna och då måste dom klara av att förklara varför det är mappa istället för mamma. Stortösen och jag har varit på Bup på ett första introduktionssamtal och ska på ett till på fredag. Första intrycket verkar positivt. Jag själv pratade med psykologen medan tösen gick iväg och snackade med en annan resurs och psykologen förstod varför jag tagit kontakt med dom men att allt berodde på hur mottaglig stortösen var för att få hjälp. Jag hoppas att hon kan släppa skammen som hon bär på. Försökte förklara för henne att dom kunde vara bra på att beskriva saker som hon kanske inte riktigt förstår för henne och hjälpa henne att tänka mer logiskt på problemen istället för at bara se ett oöverkomligt berg, men men tiden får väl utvisa hur det kommer gå.

Jag vet att en del inom min "värld" är svartsjuka eller något för att jag redan ser ut som en påg och kan ha svårt at se problemen men min utflykt till huvudstaden gjorde problemen väldigt tydliga.

Jag vet inte hur länge jag klarar av att behöva ursäkta mig för att jag har de kvinnliga attributen. Toabesök- ja, om dom är gemensamma. Att gå in på herrarnas funkar när jag är själv men när ungarna är med så blir det först lite tjafs om varför jag är där ( från dom), den minsta tycker att då kan hon gå med mig ( och hon passerar inte ;-) ) och när man väl lyckats smita in så hörs ungarnas kommentarer genom väggarna om hur konstigt det är att en "flicka" går in på herrarnas. Detsamma gäller omklädningsrum. För någon vecka sedan var vi på Ölands djurpark och i badlandet så gick jag in på damernas- inte för att byta om utan för att hjälpa den lilla och det slutade med att flera andra barn lockade in sina pappor där också eftersom det redan fanns killar där (trodde dom) och en del vuxna damer blev lite förvirrade ;-p

Samma sak var det också i Stockholm. Allt var frid och fröjd och jag kunde bara flyta med om det inte vore för barnen som gärna berättar högt och tydlugt att jag är deras mamma...

Jag älskar dommen jag hatar det dom utsätter mig för. Det är väl sin sak att leva som rätt kön men att bli förnedrad när man gör det man borde gjort från början känns hemskt.

Jag vet att dom inte gör det med vilje men mina känslor rår jag inte för och jag förstår också att en dag inomen snar framtid så är det inte jag som måste bära det största lasset utan dom och den tanken har slagit rot ordentligt. Jag tvivlar inte på att jag kommer klara det och ja är 100 % säker på att detta är rätt för mig och att jag kommer att bli en lyckligare jag när allt är över men hur blir det för dom?

Lite bra tankar?