Jag vet att det är mitt tredje eller fjärde inlägg idag, men jag har lite dötid för en gångs skull. Vaknade 2 h innan jag skulle och töserna är och leker med kompisar, eller som stortösen kallar det- chillar..

Känner mig ovanligt utvilad efter bara 6 h men det är tredje gången jag vaknar av mig själv efter 6h och nästan exakt 10 min:s sömn, så förmodligen är det vad jag behöver.

Det finns fortfarande mycket funderingar sedan Loves introduktion och på en del ställen har han inte kommit fram än. När namnändringen går igenom ska jag ta dom sista. Arbetskamraterna vet om att jag tänker byta men precis som jag misstänkte är det något i denna situationen som gör dom obekväma. Jag förstår inte vad? Är det det att jag hotar deras manlighet? Att dom tycker om att ha mig i  närheten som "konstig" tjej? Att jag är knäpp?

Nä, jag vet ärligt talat inte men det känns lite konstigt att de som från början verkat ok med det hela inte är riktigt 100.

Den vanligaste responsen är fortfarande att dom ska se mig som kille när jag har gjort min "operation". I singular. Ingen har egentligen talat om för mig vad dom tänker sig att jag ska ha för omvälvande operation men i mina ögon låter det fantastiskt. Tänk att bara en dag få vakna som en man,bara så där- utan grund och bara vara just DET.

Om det vore på det viset hade det verkligen varit en dundersucce att korrigera sitt kön. Eller byta det. Eller vad man vill kalla det.  Men i verkligheten handlar det mycket mer om hur man upplever sig själv som person än hur din fysiska person är. Att man sedan har problem med sin kroppsuppfattning är ju en naturlig följd av just det. 

Och i verkligheten är det en lång psykiskt process innan kroppen kan förändras. För att bli det du är, måste du acceptera hur du är för att få en bra grund att bygga på. Det kallas självförtroende och självinsikt och är en stor fördel att ha till hands i denna uttröttande process. Hos en del finns dom och då är transitionen en lek men hos en del saknas dom egenskaperna och då måste dom först införas för att få ett hållbart resultat.  Det är kanske därför utredningarna runt om i landet är så olika?  Olika människor kräver olka behandlingar? 

I min process har mycket handlat om barnen, eftersom jag i mitt sinne och i mitt vara- redan är så mycket man så att jag inte behöver så mycket hjälp- medans oron för hur barnens liv kommer att förändras i och med detta är väldigt uttalad- och där läggs mina resurser.

På många av mina möten har det egentligen inte handlat så mycket om mig utan snarare min familjesituation och hur man ska lösa konflikterna på bästa sätt.

Jag trodde i början av min transition att barnen och min närmaste omgivningen skulle ha lätt för det, men det verkar som om det faktumet- att jag alltid verkat trivas som "könlös" - har gjort det svårare.

Varför kunde jag inte bara fortsatt som det var? Så dåligt mådde jag inte ju? (nä, inte som jag visade),

alla accepterade mig som annorlunda? ( andra ja, men inte jag själv) och sist men inte minst TÄNK på barnen- dina beslut påverkar dom ( ja, frågan är om det faktum att vara annorlunda resten av livet inte gör dom mer utsatta i slutändan än att jag spenderar några år som konstig och sedan som "normal"resten av livet?)

Wow, jag tror jag måste dedikera ett litet inlägg till Lee, som promotat mig. Det senaste dygnets aktiviteter har varit större än under hela tiden jag har haft bloggen. Så tack Lee! Och ja, en slurk kaffe inom en snar framtid är ett måste..

Det här att fler hittat hit får mig visserligen att bli en smula nervös, men sen tänker jag att ni kanske är här för att hitta jämställda, att många av er är som jag -som försöker hitta nya källor till inspiration och att ni är genuint nyfikna på hur mitt liv som ftm med barn ser ut.

Ibland har mina inlägg en gnällig ton och det kanske låter som jag är en gnällspik- men det är jag i allra högsta grad inte. Men precis som många andra som varit tvungna att bygga upp ett försvar av tystnad så är tystnaden svår att bryta.

Och då byggs det upp slaggprodukter som i mitt fall kan bli gnäll i skrivande stund.

Men för det mesta mår jag bra,psykiskt, och har egentligen inte större rätt att gnälla än alla de andra människorna i vårt avlånga land, men det finns ett behov att få utlopp för sina känslor och tankar och därför har jag min blogg

Läste i gårdagens Metro på sista sidan, alltså baksidan, Metros kontaktannonser...och ställer mig frågan Ehhh är detta ett skämt?

Nog tror jag säkert det finns en och annan som skickar svar på dessa men dom är nog få.

Ca 30 annonser som betade av sadism, masoschism, vanlighet, förmögenhet, uppblåsthet, ojämställdhet, ytlighet mm och så- transsexualism. Javisst var det rolig läsning men jag tvivlar på att den var allvarligt menat. Om man bortser från inlägget som rörde mtf som söker ftm, som faktiskt nog skulle kunna vara en riktig annons, så kändes det oambitiöst.

Är det någon som läser det här som använder sig av bloggplatsen?
För nu bara måste jag få svar på vilket inlägg en kommentar gäller?
Det är skitsvårt att svara när man inte vet vad man ska svara på så därför är mina svar så få...eftersom jag bloggar från mobilen. På datorn står det längst upp angivet vilken rubrik kommentarerna hör till men inte i mobilen. GAH