Hmm, jag vet att mina inlägg här är sporadiska men som för de flesta andra så kommer livet före. Och så är det ju så att dom dagar där allt bara flyter, då tänker man inte på att blogga. Så är det.

Njuter av den sena sommaren och den underbara värmen och bara önskar innerligt att den dagen kommer då jag helt obehindrat kan slänga av mig de flesta kläder och bara vara, i plurret eller var det nu är jag vill visa mig halvnäck utan att jag själv eller andra runt omkring mig ska känna sig besvärade.

Ni säger att jag bara nojjar, eller hur?

Men faktum är- de flesta människor känner sig naturliga i sitt skinn och kan inte förstå när man inte gör det och att man om man inte är det har vissa besvär ( psykiska) med att visa sig i sin egenuppfattade onaturlighet... så är det bara.

Ungarna har fått lite egentid under sommaren från varandra men varje gång dom ser varandra så fräser dom och spottar och det känns så onödigt. Och jobbigt. Och frustrerande.

De flesta känslor bottnar i att jag vet att dom innerst inne älskar varandra och dom man älskar sårar man. Har jag hört.

Är så innerligt trött på att gå omkring och morra åt deras dumheter så det finns inte. Tur att skolan börjar imorgon. Jag håller fortfarande tummar och tår för att sommarlovet inte har medfört att deras (skolkompisarna) åsikt om mig förändrats och at inte hela höstterminen ska behöva gå åt till att reda ut alla missförstånd.

Jag satt ute och diskutera med min bonusmorsa ( A) idag om hur jag skulle fortsätta med min transition eftersom jag inte vill verka för ego och pushig imitt livsstilsval men samtidigt vill jag inte att folk ska fortsätta tro att allt kan fortsätta som det gjort med hon, henne, mamma och allt annat.

Emellanåt är det som om folk väntar på att allt ska flyta på och sedan en dag (långt fram) så säger jag till när jag bestämt mig för att nu ÄR jag man så nu får ni ändra er...det funkar inte så och det är inte så jag vill det ska vara heller. Jag känner mig redan som en man, det har jag gjort länge men min kropp har inte riktigt fattat det ännu och jag tycker ibland det är för jävligt att vi är så fixerade vid hur skalet ser ut att vi glömmer det som finns inuti och därmed kan man inte acceptera när en sån som jag säger att det finns olika sätt att vara på.

Jag tänker införa lite mindre förändringar med namnbyte ( tilltalsnamnet blir Love) och ha önskemål om att dom jag umgås med försöker ändra pronomen. SEdan tror jag att allt eftersom tiden går och man bara ser en (manlig) Love så faller bitarna på plats av sig själv.

Iallafall A sade att hon hade problem med mitt nuvarande namn helt enkelt för att det påminde henne om mitt gamla men att hon nog trodde att det skulle bli enklare med Love, helt enkelt för att det passade mig. Och hon är inte den enda som sagt det men eftersom jag vet hur avig hon kan vara till förändringar så tror jag nog att detta är det rätta sättet att handskas med saker på för tillfälllet.

Förresten vet jag inte om nämnt det innan, det här med exet och hur det löst sig.

Det tog ca 1 månad innan han träffade en ny brud och nu planerar dom att flytta ihop. Jag har inte träffat henne än men det kommer nog och med tanke på att lilltösen är skitimpad av henne så blir det nog inga större problem.

Jag saknar inte honom som partner och tycker nog att det är behändigt att kunna ringa om det behövs, men inte annars. Jag vet att han inte är en singelkille i sig själv och trivs med att ha någon att ta hand om så det gör mig inget att han fick en ny. Jag hoppas bara att han inte blir en sån som hoppar från en famn till nästa utan att han blir uppskattad där han är just nu. Och nej, jag älskar inte honom men jag ser honom fortfarande som en vän och jag vill inget hellre än att mina vänner mår bra...

Med hänvisning till rubriken så mår jag kiss kass mestadelen av tiden, med magen som värker, orkeslösheten som ligger som en tjock dimma över hela ens existens och rent eländig i största allmänhet. Ska till läkaren i veckan och ta lite prover så får vi se om det bara beror på huvet i väggen eller om det månne vara något annat spök med denna rishög till kropp?

Nu var det riktigt länge sen jag uppdaterade. Strömmen på tåget slutade funka så därför blev det föra inlägget kort. Vad jag tänkte skriva var att vi var på väg till Stockholm på vår allra första singelsemester (fast med barn) och jag kan säga nu i efterhand att veckan var ganska smärtfri om man bortser från smärtande fötter. En sak jag blev varse om när man reser med barn är at aldrig ställa in sig på att det ska ta så och så lång tid för det tar alltid längre tid pga att barn för att ta sig från punkt a till b gärna tar en omväg via ö....Hemma igen och tiden är knapp. Börjar jobba igen den 15.e och allt jag ville ha fått gjort är bara halvfärdigt. En sak som jag inte räknat in i ekvationen var att allt jag planerat att göra var planerat utifrån at kuna ta ordentliga ryck där jag bara malde men det går ju inte när man har glyttarna ju... bad, lek, bråk, sol, mat och mycket mer tränger sig in i planeringen. Men någon gång blir det väl klart.

Under semestern införde vi ifamiljen begreppet Mappa, helt enkelt för att livet ska bli lite drägligare. inte bara för mig när kniven vrids om minst en gång i minuten utan även för barnen som äntligen insett att folk reagerar när dom kallar mig mamma. Visst kändes det konstig för dom i början men dom börjar vänja sig och jag också. Nu börjar ju snart skolorna och då måste dom klara av att förklara varför det är mappa istället för mamma. Stortösen och jag har varit på Bup på ett första introduktionssamtal och ska på ett till på fredag. Första intrycket verkar positivt. Jag själv pratade med psykologen medan tösen gick iväg och snackade med en annan resurs och psykologen förstod varför jag tagit kontakt med dom men att allt berodde på hur mottaglig stortösen var för att få hjälp. Jag hoppas att hon kan släppa skammen som hon bär på. Försökte förklara för henne att dom kunde vara bra på att beskriva saker som hon kanske inte riktigt förstår för henne och hjälpa henne att tänka mer logiskt på problemen istället för at bara se ett oöverkomligt berg, men men tiden får väl utvisa hur det kommer gå.

Jag vet att en del inom min "värld" är svartsjuka eller något för att jag redan ser ut som en påg och kan ha svårt at se problemen men min utflykt till huvudstaden gjorde problemen väldigt tydliga.

Jag vet inte hur länge jag klarar av att behöva ursäkta mig för att jag har de kvinnliga attributen. Toabesök- ja, om dom är gemensamma. Att gå in på herrarnas funkar när jag är själv men när ungarna är med så blir det först lite tjafs om varför jag är där ( från dom), den minsta tycker att då kan hon gå med mig ( och hon passerar inte ;-) ) och när man väl lyckats smita in så hörs ungarnas kommentarer genom väggarna om hur konstigt det är att en "flicka" går in på herrarnas. Detsamma gäller omklädningsrum. För någon vecka sedan var vi på Ölands djurpark och i badlandet så gick jag in på damernas- inte för att byta om utan för att hjälpa den lilla och det slutade med att flera andra barn lockade in sina pappor där också eftersom det redan fanns killar där (trodde dom) och en del vuxna damer blev lite förvirrade ;-p

Samma sak var det också i Stockholm. Allt var frid och fröjd och jag kunde bara flyta med om det inte vore för barnen som gärna berättar högt och tydlugt att jag är deras mamma...

Jag älskar dommen jag hatar det dom utsätter mig för. Det är väl sin sak att leva som rätt kön men att bli förnedrad när man gör det man borde gjort från början känns hemskt.

Jag vet att dom inte gör det med vilje men mina känslor rår jag inte för och jag förstår också att en dag inomen snar framtid så är det inte jag som måste bära det största lasset utan dom och den tanken har slagit rot ordentligt. Jag tvivlar inte på att jag kommer klara det och ja är 100 % säker på att detta är rätt för mig och att jag kommer att bli en lyckligare jag när allt är över men hur blir det för dom?

Lite bra tankar?