Går inte hand i hand.. Och jag förstår mer och mer varför många killar är sexfixerade.. Jag själv har sldrig varit speciellt intresserad av någonting som påmint om just sex men trots det så har jag upplevt en påfrestande känsla av just det, sexuell frustration eller rättare sagt: ganska ofta blir jag kåt som fan och det är skitjobbigt!
Framförallt eftersom det inte är en känsla som huvet där uppe delar med huvet där nere.
( jag hade inte någonsin tänkt diskutera detta offentligt men eftersom det är så överhängande hela tiden och faktiskt VÄLDIGT transrelaterat så får ni stå ut).
Ni som är i fungerande förhållande är lyckligt lottade över att slippa tänka på hur ni ska lösa upp just den knuten.
Jag tror jag skrivit om detta lite Grand förut. Alltså inte det kroppsliga begäret men det här med läggning. Jag själv blir inte klok på vad jag vill. Killar, tjejer, andra som jag eller tvärtom, bi eller hetero- det finns så många olika typer och jag har inte ett hum om vilket jag själv ska gå efter. När jag tänker på det, i alla dom där konstiga känslostormarna, så är det aldrig bara en sorts människor jag tänker på utan det varierar mycket.
Men sen vet jag också att det inte finns någonting att fundera på eftersom det ändå inte kommer att hända något på flera år ändå, eftersom jag precis som alla andra ensamstående har dåliga möjligheter att dels ha tid att bygga upp ett intresse och sen bibehålla det.
Det värsta som jag upplever just det sexuella är att det är en så mäktig känsla, inget annat får plats just då och ja, mer behöver jag kanske inte säga. T har i stort sett bara varit bra men det här, det är jobbigt.
Jag har sedan jag kom ut som ts varit medlem på qruiser men där leder männen och om det finns andra där så syns de inte.
Jag har aldrig blivit så stött på av bi och heteromän som där och nej, inget av intresse har dykt upp. De flesta ts- killar har nog erfarenhet av just killars plumpenhet. Tar vi den bak eller fram? Inte intresserad? Då har du inte smakat på MIN speciella snabel.. Vadå ts? Du har bara blivit fel behandlad. Låt mig..
Alltså, helt ärligt- qruiser är ett tillhåll för en massa konstigt folk som är för oförskämda för att tillåtas vara någon annanstans..
Hur tänker ni läsare om qruiser?
Om sexuell frustration eller om något jag skrivit om?

Hade en diskussion igår med min bonusmorsa om just svårigheterna med pronomen och namn och vi kom nog fram till att hon och alla andra måste börja vänja sig, för mig är detta ett nödvändigt steg och absolut en lättnad. Vi pratade pm hur barnen verkade ta allt och må och vi var överens om att barnen , både mina och alla andra verkar ta det bra.
Jag tror nog jag sårade henne när jag berättade att jag tycker det ät jobbigare att behöva umgås med min familj och bekanta än när jag träffar folk jag aldrig träffat förut. Jag förstår hennes känslor men förstår hon mina?
För första gången i mitt liv känns det äntligen som om jag är rätt och det känns bra att veta att nya bekantskaper inte behöver förklaras för eller övertygas, men att gå från att passera till att bli "avslöjad" av just dom som borde stödja mig- ja, jag kan inte hjälpa det men det sårar mig mer än vad jag visar.. Det är sakta men säkert så att en liten del av självförtroendet försvinner.
Trots dessa känslor vill jag inte att mitt liv ska bestå av endast nya människor utan jag vill ändå kunna ha möjligheten att få mitt gamla liv med mig. Trots allt är det en del av mig också ju, precis som denna processen är.
Mobbing, trakasserier, tragiska händelser och minnen, precis som glada sådana är fortfarande en del av den jag är och det sitter inte i könet utan i min personlighet.
Puh, snart får jag skrivkramp.