jaha, vaknade idag och tänkte att nu kanske jag borde skriva något litet inlägg trots att jag egentligen inte vet om vad jag vill berätta, och här sitter jag nu, inte ett dyft klokare. 

Men om en halvtimme kommer stortösen hem ifrån sin pappa och sedan ska jag till jobb---igen. 

Jag vet att jag är nere just nu- av olika anledningar. Kroppen som inte riktigt samarbetar till att göra det jag vill, jobbet som är så krävande, barnen som man känner man inte tar riktigt omhand om ( jag vet att det inte stämmer men det äör en känsla) och så då omställningen från låtsas till på riktigt.  

Det är svårt att förklara känslan av att ha levt i 31 år som något på låtsas och sedan är man lixom som man skulle vara- fast utan erfarenheten. Det är skitstort egentligen men allting är så oprövat. Ta bara det här med hur man uttrycker sig.

Jag har aldrig pratat som en tjej men inte heller som en kille utan det har blivit en intrycksbaserad vokabulär som formats under åren utifrån förväntningar utifrån och vilja från mig. 

Då är det inte konstigt att man blir lite mittemellan. 

Detsamma gäller klädsel. Innnan har man tonat ner det tjejiga och haft ett grabbigt stuk på sin stil men nu kan man pröva sin egen stil- helt utan det tjejiga.

Det är stor skillnad på att vara grabbig till att vara man. Om jag säger så här: jag önskar jag hade massor med pengar att prova mig fram på. Just nu är det mjukisbyxor som gäller. Billigt, mjukt och bekvämt..

Att leva stealth går över förväntan men i olika situationer kommer jag på mig själv med att tänka efter och i vissa fall imitera min manliga omgivning- allt barta för att "passa" in.

Lever med en känsla av att jag ska bli förnekad inträde, att jag genomgår en test från allmänheten för att se om jag passar in- om jag klarar det. 

En bekant till mig uttrycktre min känsla ganska bra härförleden: 

Jag ska kalla dig han när du gjort dig förtjänt av det! 

Ja, ni behöver inte berätta att det var förtryck- det vet jag redan men känslan är precis så- att jag hela tiden måste göra mig förtjänt av min identitet. 

Nä, nu kom den stora hem. Dags att vara förälder igen. 

Ps. min i5 har kommit så nu kan jag inte skylla på kass mobil längre..