Jag tänker så ofta att ja, det här borde jag skriva om men nej, det blir inget. Iallafall inte så ofta. Har helt enkelt inte tiden att ta 10 minuter för mig själv och bara rabbla.

Jag skulle varit på möte idag men jag kände redan förra veckan att tiden skulle bli knapp så nu blir det nästa fredag istället. Uppenbarligen ska jag göra några tester då. Vi får väl se. Jag känner att jag börjar komma i fas med mig själv och numera tänker jag inte fullt så mycket på framtiden eller ens på dom kommande mötena. Känns skönt att kunna släppa det ibland. Men så vips, så vill någon prata om det och så ska man försöka förklara. Det är lite som någon på youtube sa: att ens liv och känslor har blivit officiella för den breda allmänheten. Visst skulle jag kunna säga att - jag säger inget, för det är min ensak men jag har en känsla av att om jag kan få alla att förstå och känna sig iallafall en smula insatta och medverkande så kommer det att gå så mycket lättare.

En intressant sak, som jag blivit medveten om nu, är hur folk pratar med mig om hur dom tänkt första gången vi träffats och det är precis som om alla barriärer släppt. Innnan har dom sträckt sig till att erkänna att dom var antingen fullt övertygade om att jag varit kille, eller så har dom varit konfunderade. Att jag kunnat vara trans har dom aldrig tänkt på. Det har mer varit spåningar om min sexuella läggning och om jag varit en butch flata som försökt konvertera till heterosexualitet osv. Det är roligt att höra om nu i efterhand, även om dom gärna fått sagt det innan eftersom jag alltid varit öppen om precis allt.

Meen, lite smolk i bägaren finns det dock: snäckan, grynet, pärlan, sötnos och alla därtill könsdefinerande smeknamn får gärna upphöra. NU. GENAST.PÅ EN GÅNG.UTAN NÅGON .FÖRDRÖJNING.HELST.IGÅR..!!!!

När jag påpekat att jag inte tycker det känns ok att bli kallad för dessa så har svaret blivit att - jag slutar när du blir opererad. -Var då? frågar jag och svaret blir naturligtvis. -Därnere...

-Så, frågar jag alltid, om jag inte gör den nedre operationen så kommer du fortfarande betrakta mig som tjej?

-Näää, svarar dom, så har jag aldrig sett dig. NÄhä-men när brösten försvinner så kommer du fortfarande betrakta mig som vad du nu betraktar mig i nuläget? Ehh, ja eller neej, kanske.

En fråga- finns det kvinnor i naturligt tillstånd som inte har bröst? Är det det faktum att dina genitalier inte är de rätta som avgör i vilken genre du hamnar?

Ähum, och jag trodde jag var förvirrad?

Jag tror jag ska börja med en ny grej. Alla mina manliga vänner ska få en könsdefinerad hälsningsfras ( kvinnlig) och tvärtom till mina  kvinnliga bekantskaper så får vi se hur länge dom tycker det är ok?

Och nej, jag tycker inte det är ok att bli kallad hen. Hen är en könsneutral tillämpning för de som inte vill placera sig i antingen man eller kvinna-rollen och jag har min identitet klar- jag är en han. Fattar du?

Det verkar inte som folk i allmänhet förstår hur jobigt det är att gå omkring att vara kluven och att denna kluvenheten kommer att fortsätta så länge dom inte inser att jag har ett uppdämt behov av att få vara som det var tänkt från början och att sluta låtsas. Har som sagt var ett hektiskt liv med mycket ansvar och lite tid och höga moraliska krav på mig själv och de mina. Att inte behöva förklara mig kommer att vara en bra bit på vägen till att bara kunna vara, vilket är mitt slutgiltliga mål. Jag vill baa vara Love och jag vill att Love ska vara en naturlig del i samhället. Inte någon speciell. Som sticker ut. Som är annorlunda. Som betraktas annorlunda. Som behandlas annorlunda- utan bara en helt vanlig kille som alla andra!