Jag insåg att jag inte bloggat på skitlänge. Har ärligt talat inte lust allt som oftast. Livet rullar på utan att det händer något speciellt i det. 

Jag tänkte iallafall dela med mig av mitt mående just nu och hur jag ser på framtiden. Om jag bara lyckas hålla ordning på tankarna. Det är nu 16 veckor sedan sista testoinjektionen och jag känner mig allmänt sjuk i huvet. Tankarna går runt som om det var en pingismatch fast med MÅNGA spelare som vardera har något annat att säga.. 

Jag är lite obsessive rent allmänt och en allmän plåga. Kan inte slappna av ordentligt heller. 

Jag kan ju inte säga som alla andra att kroppen blivit mer feminim eller så för det har den varit hela tiden. Min röst är inte uthållig för 5 öre och träningen funkar inte. 

Nu är det ju så att även om detta blivit ännu mer tydligt de sista 2 veckorna så är det ju så här det har varit nu ganska länge och det är därför jag ska få börja med gelen istället. Endon ringer på fredag och förhoppningsvis har jag testot på måndag. Hoppas det. Eller jag vet inte. Det kanske inte alls blir bättre. Jag kanske ska fortsätta må så här fram tills jag vet inte när.. positiva tankar.. eh nej. Faktum är att jag nog är lite nedstämd just nu. eller en del. 

Har förresten träffat någon som envisas med att försöka få mig att släppa min taskiga självbild. Det går så där. Även om jag blir glad över att den personen anstränger sig så är det en påminnelse om läget.  Man sitter och pratar om allt praktiskt och funktionellt som rör allt mellan himmel och jord och så tänker man: det kommer alltid vara så här. Jag kommer aldrig komma ifrån just den här delen av mig, det kommer alltid att ställas frågor. Visst- jag överdriver nog. Någon gång är nyhetens behag inte intressant längre men oavsett vilket så känns det evinnerligt länge till dess.

Och just nu är fjädern en höna för detär så det känns. Varje gång man träffar någon antingen ny person eller gammal bekant så kommer frågorna obönhörligen: vem är du? hur går det till? hur känns det? hur funkar det? och det? och framförallt DET? KÄnner mig utlämnad och sårbar. Jag skulle kunna välja att låta bli att svara men det känns som om jag är skyldig till det. Att det är mitt ansvar att dom förstår, att jag måste förklara varför jag gjort som jag gjort. Jag är säker på att det just nu sitter någon som tänker: vadå skyldighet? låt folk ta reda på själv och dra sina egna slutsatser. Men fram tills dess då? då sitter man och försöker hitta något att prata om medan personen sitter där med sina frågor snurrande i skallen. Och egentligen inte bryr sig ett skvatt om det man säger för det är så svårt att förstå allt det här och innan personen lyckas med det så är det så . 

Och nä, det här var ingen bra idè. Tankarna går runt och runt. Och jag fryser. och svettas som en gris. och kan inte hoppa in i duschen som jag helst vill för pannan är demonterad och den nya installeras imorgon. Under tiden drar kylan in i Sverige och gör så att jag tillochmed fryser när jag är inne. Skit också. 

Och om ni inte vill drabbas av min negativa attityd så glöm det ni läst. Det här var bara ett paususinlägg. Någon gång är jag på banan igen och då ska jag försöka skriva igen men just nu hoppas jag att hormonerna ska sluta jävlas med mig. Och att jag ska få uppleva iallfall något av allt det positiva som testot ger. Hoppas. Hoppas. Hoppas..

Och nej, jag har inte hört ett smack från KS. Dryg väntan där också..