Ibland när jag inte kan sova, snurrar bara tankarna. Inatt också.
Ofta slår självömkan i sina klor. Djupt.
Varför jag?
Kunde det inte drabbat någon annan? Som varit starkare?
Varför känner jag ett behov att behöva förändra? Kan jag inte bara sluta förvirra världen och acceptera min stöpta form?
Ibland känns det som om detta är en förbannelse. Och det är det på sätt och vis också. Problemet ligger i att de som finns runt omkring har svårt att förstå. Hade det bara funnits ett sätt att få cis-människor att förstå känslan, behovet, avsmaken så hade det inte funnits trakasserier och hot av ts-personer, man hade sluppit kämpa i motvind. Och världen hade varit en bättre plats.
Kommer jag någonsin att få ett liv värt att leva?