Dagens inlägg tänkte jag skulle handla om hur olika kommentarer kan tolkas beroende på vem som säger dem och i vilket sammanhang.
Iblan blir man lixom förorättad utav det någon säger utan anledning.
En återkommande kommentar är:
- du ser mycket trevligare ut som kille än som tjej fast egentligen har du ju inte ändrat utseende så mycket!
Tack för komplimangen?
Av alla kommentarer man får så är det den som jag har svårast att ta till mig och uppskatta. Vad betyder den egentligen?
Att jag var ful som stryk innan men du var för feg för att berätta det för mig?
Att manlig och kvinnlig skönhet är olika beroende på vilket kön man ser framför sig? Och ja, naturligtvis är det så annars hade ju alla kön åtrått varandra och vi hade inte behövt könsdelegera våra känslor..
Men oavsett om jag vet att svaret ligger i det ovannämnda så kan jag inte riktigt ta till mig komplimangen beroende på att jag faktiskt blir illa berörd av personens tidiga tycke om mig.
Så ni som vill berömma mig för mitt utseende: gör det gärna men dra ingen parallell till mitt tidigare jag!

Idag stötte jag förresten på en gammal arbetskamrat som jag inte träffat på 2 år beroende på att jag dragit mig undan alla tidigare ytliga bekanta. Iallafall så hejade jag på henne i affären och avvaktade reaktionen.
Jag tror det tog ca 5 SEK innan igenkännandet kom och hon tvärstannade. Hej fågelholken!
Hej, jag kände knappt igen dig. Nu liknar du en kille mer än senast och din röst?
Kan kanske nämna att tjejen alltid varit brutalt ärlig innan också. Vi snackade en stund och gick igenom de senaste årens händelseutveckling där hon kände sig blek i jämförelse med mina drastiska livsförändringar men ingen gång nämnde hon att hon tyckte det var weird..och jag känner mig varm i kroppen av hennes inledande kommentar helt enkelt för att hon helt ovetande bekräftade mig men inte genom att förneka mitt tidigare jag som alla andra gör utan genom att ge mig ett erkännande att jag varit så här innan också.
Är det någon som förstår vad jag menar?
En annan kommentar som är jobbig är när man rättat sig vad gäller pronomet man precis använt och sen lägger till: - -det är jobbigt men jag vänjer mig nog!
Jag känner mig lika misslyckad varje gång den kommer och vänjer mig aldrig riktigt vid tanken att jag tvingar folk att tänka efter angående min personlighet. Känner mig aldrig som någon som smälter in då utan snarare som ett jobbigtmoment. Trots dessa känslor så har jag börjat rätta folk jättemycket nu, tycker lixom att dom borde ha vant sig nu.
Ja just det. En sista avslutande tanke: sluta jämföra med då och nu! Oavsett om man transitionerar eller inte så utvecklas folk och är aldrig densamma som då- bara så ni vet.